Om måndagar, tårar och varm choklad.

Det är en tvättäkta måndag, med möte på möte på möte. Alla med varierande dåligt resultat. Arbetsdagen är inte slut när jag kommer hem. Jag lagar mat, vi äter, tar en promenad. Sedan sätter jag mig i sängen med datorn i knät. Bredvid mig ligger Adrian och läser en Kalle Anka-tidning.

Ett par timmar senare slår jag igen datorn. Då ligger Adrian i sin egen säng sedan länge. Och jag gäspar stort och ögonen känns grusiga och jag fantiserar om hur sval min kudde känns mot min kind. Men när jag ligger där kan jag inte somna. Till slut börjar tårarna rinna av trötthet, Kim ligger bakom mig och håller om mig. Trygg i sin tystnad, vet att det inte finns något han kan säga eller göra. Bara finnas. 

Och jag säger att jag egentligen inte ens känner mig ledsen, mest bara trött. Att jag inte vill jobba jämt. Och tårarna rinner och jag kan inte få dem att sluta. "Kom" säger han och tar min hand och drar upp mig ur sängen, räcker mig min morgonrock. Jag torkar mina tårar och de förblir torkade. Han plockar fram bröd och smör och ost och jag gör varm choklad. Bara den lilla lampan ovanför spisen lyser.

Vi sätter oss i sängen igen, med ryggarna mot den stoppade sänggaveln och armbågarna mot varann. Brödet är färskt och osten är mjuk och chokladen är lagom varm. Vi äter under tystnad. Det är behagligt. Jag sjunker ner mot kuddarna, de är svala mot min kind. Sluter ögonen, somnar.