Trettioåtta år

Det var en fin helg. En sån där när himlen är hög och knallblå och luften bär på både värme och friskhet. I trettioåtta år har jag levt nu. Hoppas att jag lever i minst trettioåtta till. Jag undrar vem jag kommer vara under alla de åren som förhoppningsvis ska komma.

Jag råkade ut för en väldigt arg människa på ett möte förra veckan och han har stannat kvar hos mig. Jag hör hans arga gormande i huvudet nästan hela tiden. Jag har låtit honom komma åt mig, låtit honom ta alldeles för mycket av min tid till på att tänka på alla hårda motrepliker som jag vill slänga i ansiktet på honom. 

Men så slår det mig när jag sminkar mig på måndagsmorgonen, att jag inte vill det, inte egentligen. Jag vill inte sjunka till samma nivå som honom, för jag tror inte att hans beteende gör honom särskilt lycklig. 

Jag vill inte fokusera på människor som bara letar fel, som fultolkar och som inte kan diskutera utan att ta till härskartekniker. Inte samtidigt som det i samma möte finns fem andra personer som är positiva och tillmötesgående. Det är de som jag ska fokusera på. 

Vi kan göra vår grej, vi kan utveckla något bra, vi kan låta den gormande lilla arga mannen stå utanför och undra varför ingen bryr sig om honom. Jag orkar inte försöka övertyga den som inte vill bli övertygad. Min energi är värd mer än så.

Jag hoppas att jag får trettioåtta år till på mig att öva på det här, för det är fan inte enkelt.

Födelsedagshelgen

Min födelsedag är runt hörnet. Det ska firas både på lördag och söndag. På lördag ska min man och jag gå ut och äta och jag ska göra mitt livs bästa innan: dricka bubbel och långsamt göra mig redo för kvällen. 

Och på söndagen, på min födelsedag, kommer mina föräldrar och spenderar några timmar för lunch och promenad i Bergianska trädgården med oss. Efter det har jag önskat Biff Rydberg, min absoluta favoriträtt, till middag och barnet på länk till desserten.

Det var för övrigt den bästa födelsedagspresenten, den som barnet stod för: att inte ha tid att fira mig förrän på kvällen eftersom han ska på brunch med sina nya vänner. När han frågade om vi kan ses över länk och äta tårta sent på min födelsedag av den anledningen grät jag litegrann. Hans lycka i sitt nya liv är det finaste jag kan få, det enda jag vill ha. 

Höstuniformen pt 2

Så jag skrev om min höstuniform igår: kort kjol, t-shirt och kavaj, tunna strumpbyxor, strumpor och loafers. Det är min ena höstuniform. Den andra är kostym. Rak dressad byxa, en enkel topp och kavaj på det.

Älskar även jeans och skjorta i herrmodell med uppkavlade ärmar. Eller jeans och en mjukt stickad tröja. Höga klackar förstås, alltid höga klackar om inte outfiten kräver loafers. 

Och på fritiden: jeans, tjocka tröjor, keps och snabba sneakers. Hemma: min mans träningsjoggers och ett linne varvat med ett par tights och en av hans t-shirtar.

Mmm vad jag älskar hösten och alla kläder man äntligen får ha på sig. Gud vilken unik tjej man är.

Höstuniformen

Säsongen när man är ständigt ruinerad på strumpbyxor har officiellt börjat. HM körde någon rea häromdagen och jag beställde hem fyra tvåpack av mina favoriter i fyrtio den. Gick sedan förbi Ica och köpte tre förpackningar av deras allra tunnaste strumpbyxa.

Den är fin, tiden innan strumpbyxorna behöver vara tjocka och heltäckande. När de fortfarande kan vara tunna, när de andas september oktober, när man bär dem med sockor i loafers och till en kort kjol, enkel t-shirt och kavaj.

Kom an bara hösten

Det är måndagskväll och tänker att jag ska hitta en extra halvtimme att sova på tisdagsmorgonen eftersom ett möte tvingar mig till kontoret. Egentligen skulle jag vilja skrota runt hemma en dag till, men det är bara snuvan kvar och den kan ju sitta i länge, så jag har ingen ursäkt som håller för det.

Så jag öppnar garderobsdörrarna för att hitta något att ha på mig på tisdagen och alla mina sommarklänningar rasar ner över mig. Tänker att det är ett tecken, det tillsammans med veckans väderprognos som visar sjutton grader och ingen mer sommar i sikte.

Fyller fem papperskassar med de klänningar, kjolar och toppar som jag burit i sommar. Tar ner kassarna med höst- och vinterkläder från längst upp i klädkammaren. Viker ner och plockar upp, byter långsamt innehållet i garderoben.

Nu kan hösten få komma, jag är redo.

Sjukdomsstatus och höstprojekt

Jag sitter inne i det som ska bli vårt hemmakontor och arbetar. Jag blev sjuk, till ingens förvåning. Har sovit bort halva helgen och jag tror att det var smart, att jag kapitulerade direkt, lade mig ner och var sjuk, för det känns okej idag. Jag tror att det är så man ska ta sig an förkylningar: att lägga sig ner, att lägga sig platt för dem. 

Hursomhelst. Det finns någonting mysigt att sitta inne i barnets forna rum och arbeta, att ha min man på andra sidan väggen, att höra honom prata i sina möten och att träffas framför kaffebryggaren med jämna mellanrum. 

Barnets skrivbord står fortfarande kvar, det är samma gamla eländiga motljus som gör att man är helt mörk i videomöten. Vi borde ta tag i det här rummet. Platsbygga den där väggen med garderober som vi pratat om hela sommaren, köpa ett snyggare skrivbord och en bäddfåtölj till när barnet kommer hem.

Det får bli höstens projekt, det tillsammans med att måla om vardagsrummet och sovrummet och låta bygga snyggare bokhyllor i hallen. Så naivt att tro att det är höstens projekt förresten, vi kommer att ha att göra till 2027.

Oavsett frisk eller sjuk

Jag har varit i den lilla staden idag, haft veckomöten i mina grupperingar som är placerade på kontoret där. Började känna av en lätt huvudvärk redan på tåget dit. På förmiddagen hade huvudvärken utvecklats till fullskalig och halsen börjat svida.

I skrivande stund, på fredagskvällen, är sjukdomskänslan ett faktum. Jag vågar dock hoppas att jag ska somna tidigt och vakna frisk imorgon, att det bara är en glitch, kroppen som behöver vila, att jag kan sova bort det.

Det har gått en vecka sedan barnet flyttade hemifrån. Vi hörs varje dag, på telefon och sms och whatsapp. Imorgon ska vi dricka ett glas vin över facetime. Prata om allting som skett under veckan, när ingen av oss är på väg någonstans, när ingenting annat pockar på, när ingen har möten eller föreläsningar att skynda till. 

Jag vill höra allt om hans första vecka i Malmö och hans första vecka på universitetet. Ställa följdfrågor och lyssna på svaren och bara se honom, titta på honom genom en skärm och en kort stund ha honom närmare än sextio mil bort. Det kommer bli veckans finaste stund, oavsett om jag är frisk eller sjuk.

Ursäkta franskan

Någon kanske snappade upp igår att jag är less på snubbar på jobbet. Inte alla män, vi har många som är jättebra. Respektfulla och inkluderande och med noll problem att lyssna på en kvinna i chefsposition. 

Men sedan har vi även männen, tyvärr ofta unga och nyanställda, som har så jävla bråttom uppför karriärstegen att de helt tappar sin uppfostran och är det något som jag är allergisk mot så är det när man fnyser, suckar högt, himlar eller avbryter när någon pratar.

De kan liksom inte heller ta in att de är nya utan de jobbar i tre veckor och tror att de kan allt och om det sedan kommer någon (typ jag) som har jobbat länge (inne på mitt trettonde år på bolaget) och ska förklara hur något fungerar så vill de inte ta in det för deras tre veckor inom företaget har gjort dem till experter.

De kör också med klassikern att bara titta på högsta chefen i rummet när de pratar, som om det bara handlar om att övertyga den personen och inte hela rummet. Det gör mig så jävla irriterad. Vi är ett företag, vårt ledord är för fan tillsammans, skärp er.

Okej, nu är jag tydligen upprörd igen.

Livet som gubbe

Jag var på middag med styrelsen för vår bostadsförening igår. (Här kommer världens kanske tråkigaste fakta för alla som nu tänker att det heter bostadsrättsförening: det gör det inte när föreningen grundades innan 1930 och våran grundades 1912. Slut på tråkig fakta.) 

Hur som helst. Styrelsen består av fem gubbar och mig. Det är fem gubbar vars sällskap jag uppskattar. Till skillnad från många av snubbarna på jobbet är de väldigt trevliga att umgås med. Det finns inga ömma tår, ingen behöver hävda sig, ingen har något att bevisa. 

Att äta middag med dessa fem gubbar är att ständigt bli lyssnad på, få vinglaset påfyllt men samtidigt till hundra procent slippa män som passerar olika gränser. Plus att det är fint att äta middag tillsammans med människor som jag normalt inte hade valt att umgås med. En mysig liten inblick i livet som gubbe.

Upptäcker saker

Jag har upptäckt att jag tycker om att laga mat. Jag vet inte om det är för att det är så tacksamt att laga mat på höstens råvaror, att det inte går att misslyckas med alla rotsaker som är i säsong. Allting känns så genomtänkt, bara man slänger dit ett par timjankvistar eller smular över lite getost innan det skjutsas in i ugnen.

Att stå framför det öppna köksfönstret, känna den allt kyligare luften blandas med värmen från köket, att hacka, skära och röra. Det är meditativt. Jag visste inte det. Har nog alltid sett matlagningen som ett måste, inte ett nöje. 

Jag hade fel i alla dessa år. Eller så har jag inte haft lugn nog i kroppen att slappna av, att inte stressa fram maten. För första gången gör det inte så mycket om maten inte är klar förrän tjugoett. Vi kan äta sent, dricka ett glas vin till, äta långsamt fast mörkret fallit.

Det nya livet

Ett nytt slags liv börjar nu. Ett där det är ett tomrum till vänster om min eltandborste, där ljudet av barnets rullgardin som dras upp inte är en del av bakgrundsljuden när jag sminkar mig på morgonen, ett liv där ingen längre äter upp granolan. 

Jag funderar mycket på vem jag vill vara, både för barnet och för mig själv. Jag vill inte mamma honom, jag vill att varje gång vi pratar ska vara fina stunder för honom, fria från förmaningar och uppmaningar. Jag ska se honom som en vän och mina vänner frågar jag aldrig om de har kommit ihåg att duscha.

Jag ska skicka presenter till honom, stort och smått och ofta. Först ut är ett par magneter och några framkallade fotografier som han kan fästa på sin förvaringstavla ovanför skrivbordet. Sedan blir det en låda med italienskt tema: dyr spaghetti, pastasåser och delikata små kakor som stödet från CSN absolut inte tillåter.

Så småningom ska jag fundera på vem jag vill vara, men där är jag inte än. Först behöver det här få kännas, jag behöver slicka mina sår och sen, sen ska jag fundera på vem jag vill vara hädanefter.