Inredningsblogg

Så gick den sista septemberhelgen. Imorgon startar oktober och jag fattar inte vart tiden tog vägen, men det fattar ju aldrig någon. Helgen har mest handlat om att dona hemma. Sakta växer kontoret/gästrummet fram. Det senaste tillskottet är en kontorsstol, en Sjuan i black special edition.

Min man har velat ha den så länge som den har funnits och nu äntligen slog vi till. Kontorsstolen gör att rummet behöver bli lite stramare än vad jag först hade tänkt, men det gör inget. I hallen har vi en Gubi Multi Lite i svart och mässing men jag tror att den kommer vara fantastisk ihop med stolen, så antagligen får den flytta in till kontoret.

Jag tror även att hallen mår bäst av att ha en lampa i mässing och vitt alternativt bara mässing, så alla vinner på rockaden. Samma lampa som vi redan har, en Gubi fast helt i mässing, är ett mycket starkt alternativ. Även taklampan Hobo från Örsjö är en fantastisk lampa.

Jaha nehej, nu får det vara slut på dagens inredningsblogg, jobbet jobbar ju inte sig självt.

Mot lilla staden

Jag är på väg till den lilla staden. Ska ha möte i mina tre grupperingar som utgår från kontoret där, samt ett fjärde möte där jag äntligen ska informera om en förändring som vi gör, något som jag jobbat på hela sommaren och hösten, en förändring som jag hoppas att personen som jag presenterar den för ska vilja vara med och leda.

Det bor en förväntan i mig, nästan ett pirr, över att få lyfta en medarbetare idag. Det är det bästa med att leda människor, att få se dem utvecklas, att se dem växa. Det är så jävla fint. Det gör mig genuint lycklig.

Intalar mig att jag är mysigt seg

Jag åt middag med tre vänner igår. Var hemma precis innan midnatt, kanske med ett glas för mycket innanför västen. Slocknade så snart huvudet nuddade kudden, men vaknade sen klarvaken klockan fyra. 

Hade äntligen lyckats bli mjuk och tung i kroppen och var på väg tillbaka in i sömnen en timme senare när Avarn ringde och sa att inbrottslarmet gick på kontoret. Väktaren hittade ingen som inte skulle vara där, så det var väl kontorsspöket som gick igen.

När alarmet ringde klockan sju hade jag precis somnat men det hade man ju absolut inget för. Nu sitter jag i hemmakontoret och ska snart starta igång mötesdagen. Ska bara få i mig dagens tredje kopp kaffe först.

Lilja 4-ever

Jag minns för många år sedan, det måste ha varit på gymnasiet, fick hela klassen se Lilja 4-ever på bio. Efteråt frågade vår lärare vilken scen som berörde oss mest. Långsamt gick han runt i klassrummet och bad oss berätta för varandra.

Alla svarade att det var scenen när de kastade sten på henne. Jag svarade också det, men jag minns inte om jag valde att svara samma som alla andra eller om det först slog mig efteråt, vilken scen som verkligen tog mig.

Det var när Lilja säljs till en man som placerar henne vid sin dotters skrivbord och låtsas att hon är hans dotter innan han våldtar henne.

Jag tänker på det ofta, undrar varför jag inte svarade det. Jag vet inte varför det har fastnat, varför tankarna så ofta letar sig tillbaka fast flera årtionden har passerat. Jag vet inte heller vad som verkligen fastnade: den hemska scenen eller att jag inte sa min åsikt.

Vid liv samt lycklig

Jag köpte två böcker och skickade till barnet i helgen. En kokbok för studenter och en kokbok med billiga pastarecept. Bakgrunden är att jag nästan aldrig hör honom äta något annat än pasta med makrill i tomatsås alternativt tonfiskmackor som han gör i våffeljärnet. 

Samt nutellamackor, men de unnar jag honom efter alla år som hårt hållen av sin mamma. Barnet måste få leva lite och det kunde ha varit väldigt mycket värre än genom nutellamackor. Eller så är det inkörsporten till de tyngre grejerna, vi får se.

Hursomhelst. Nästa vecka, för att få lite spridning på presenterna, ska jag gå till vår bästa italienska butik och köpa dyra pastor och såser samt spröda små kakor att skicka till barnet. Det är fortfarande en gemensam insats att hålla honom vid liv.

Alla är vinnare

Det har varit en bra helg. En mycket, mycket bra helg. Min man har fått upp farten med allt som vi vill göra i vårt hem och hela helgen har han fixat och donat. Satt upp lampor, mätt inför garderobsbyggen, snickrat lite, gjort den sortens grovstädning som jag aldrig orkar göra.

Och jag, som alltid är omgiven av män i snofsiga kläder och med viktiga tonlägen, har väl aldrig nånsin varit så upphetsad. Min man som handyman har visat sig fungera väldigt väl för oss alla tre: mig, honom och lägenheten.

Just nu och helgen

Helgen har nog aldrig varit så välkommen. Om en stund ska jag ta fredag. Stänga av datorn och byta om, gå till gymmet och träna mjukt och försiktigt. Jag känner mig ömtålig, som om kroppen skulle gå av, knäckas mitt i tu, om jag tar i för mycket.

Efteråt ska jag gå hem, behålla träningstightsen på, hälla upp ett glas vin och lyssna på sävlig fransk jazz. Laga mat så långsamt att jag hinner dricka två glas vin under tiden. Äta vid tjugoett, somna med huvudet i min mans knä i soffan och sen sova en halv evighet.

Vakna till en lördag. Dra på jeans och tjocktröja. Sneakers och keps. Promenera under en blå septemberhimmel, äta lunch någonstans på vägen, sova en timme på soffan, dricka en GT medan middagen lagas, vara vaken sent, vara nära min man, upprepa alltsammans på söndagen. Minus att vara uppe sent, kanske.

Resultatet

Torsdag kväll. Jag är hemma igen, efter ett dygn och lite till tillsammans med mitt gäng. Jag har spenderat det senaste dygnet med att mysa. Att njuta av att bara ha dem i närheten, att ha dem alla samlade.

Vi har konfererat och alla verkar vara nöjda med slutsatserna som vi konfererade fram, vi har målat och skålat fram abstrakta porträtt av varandra och ätit en fantastisk italiensk middag. Vi har sovit på hotell och ätit en lång hotellfrukost tillsammans.

Alla var glada och nöjda när vi sade adjö och jag har bara varma känslor nu. Definitivt också en trötthet, men framför allt varma mjuka känslor. Jag kan verkligen inte tänka mig att det finns ett bättre gäng att leda. De är det bästa med mitt jobb.

Årets viktigaste

Jag håller konferens för min avdelning idag och imorgon. Jag har hållit i många konferenser, ansvarat för otaliga av dem, men det här är den första som jag håller i som är för en avdelning som jag själv leder.

Jag tror inte att det någonsin har känts roligare än idag. Som jag har längtat efter de här dagarna, haft de som målbild när något annat har varit jobbigt. Blundat och tänkt på ikväll, på när jag sitter på restaurangen med dessa tio fantastiska människor runt mig.

Att samla dem i samma rum och ge dem min fulla uppmärksamhet, att tillsammans prata oavbrutet om allt vi ska göra, att berätta hur viktiga de är, att överraska dem med en rolig aktivitet när vi konfererat klart, att ta med dem till min favoritrestaurang och bjuda dem på en fin middag. Det är kanske det viktigaste jag gör i år.

Om att göra planer och kap

Två saker som stått på vår bevakningslista på Blocket dök upp i helgen: en bäddfåtölj i nyskick till det fantastiska priset om fyratusen, istället för butikspriset fjortontusen, samt en vacker gammal vägglampa som slutade göras för decennier sedan.

Båda ska placeras i barnets rum. Förlåt, jag menade kontoret/gästrummet. Fåtöljen i ena hörnet och vägglampan ovanför. Bredvid ska det stå en låg bänk med en vinylspelare och väggen mittemot kommer prydas av en platsbyggd garderob med integrerat skrivbord. Jag ser framför mig hur jag ska sitta och läsa i fåtöljen medan min man kvällsjobbar. En filt över benen och ett glas vin intill.

Igår var för övrigt första dagen sedan barnet flyttade hemifrån som vi inte hördes. Visserligen snackade vi en timme över länk på söndagskvällen, men ändå. Ett dygn utan kontakt, det är stort.

Trettioåtta år

Det var en fin helg. En sån där när himlen är hög och knallblå och luften bär på både värme och friskhet. I trettioåtta år har jag levt nu. Hoppas att jag lever i minst trettioåtta till. Jag undrar vem jag kommer vara under alla de åren som förhoppningsvis ska komma.

Jag råkade ut för en väldigt arg människa på ett möte förra veckan och han har stannat kvar hos mig. Jag hör hans arga gormande i huvudet nästan hela tiden. Jag har låtit honom komma åt mig, låtit honom ta alldeles för mycket av min tid till på att tänka på alla hårda motrepliker som jag vill slänga i ansiktet på honom. 

Men så slår det mig när jag sminkar mig på måndagsmorgonen, att jag inte vill det, inte egentligen. Jag vill inte sjunka till samma nivå som honom, för jag tror inte att hans beteende gör honom särskilt lycklig. 

Jag vill inte fokusera på människor som bara letar fel, som fultolkar och som inte kan diskutera utan att ta till härskartekniker. Inte samtidigt som det i samma möte finns fem andra personer som är positiva och tillmötesgående. Det är de som jag ska fokusera på. 

Vi kan göra vår grej, vi kan utveckla något bra, vi kan låta den gormande lilla arga mannen stå utanför och undra varför ingen bryr sig om honom. Jag orkar inte försöka övertyga den som inte vill bli övertygad. Min energi är värd mer än så.

Jag hoppas att jag får trettioåtta år till på mig att öva på det här, för det är fan inte enkelt.

Födelsedagshelgen

Min födelsedag är runt hörnet. Det ska firas både på lördag och söndag. På lördag ska min man och jag gå ut och äta och jag ska göra mitt livs bästa innan: dricka bubbel och långsamt göra mig redo för kvällen. 

Och på söndagen, på min födelsedag, kommer mina föräldrar och spenderar några timmar för lunch och promenad i Bergianska trädgården med oss. Efter det har jag önskat Biff Rydberg, min absoluta favoriträtt, till middag och barnet på länk till desserten.

Det var för övrigt den bästa födelsedagspresenten, den som barnet stod för: att inte ha tid att fira mig förrän på kvällen eftersom han ska på brunch med sina nya vänner. När han frågade om vi kan ses över länk och äta tårta sent på min födelsedag av den anledningen grät jag litegrann. Hans lycka i sitt nya liv är det finaste jag kan få, det enda jag vill ha. 

Höstuniformen pt 2

Så jag skrev om min höstuniform igår: kort kjol, t-shirt och kavaj, tunna strumpbyxor, strumpor och loafers. Det är min ena höstuniform. Den andra är kostym. Rak dressad byxa, en enkel topp och kavaj på det.

Älskar även jeans och skjorta i herrmodell med uppkavlade ärmar. Eller jeans och en mjukt stickad tröja. Höga klackar förstås, alltid höga klackar om inte outfiten kräver loafers. 

Och på fritiden: jeans, tjocka tröjor, keps och snabba sneakers. Hemma: min mans träningsjoggers och ett linne varvat med ett par tights och en av hans t-shirtar.

Mmm vad jag älskar hösten och alla kläder man äntligen får ha på sig. Gud vilken unik tjej man är.

Höstuniformen

Säsongen när man är ständigt ruinerad på strumpbyxor har officiellt börjat. HM körde någon rea häromdagen och jag beställde hem fyra tvåpack av mina favoriter i fyrtio den. Gick sedan förbi Ica och köpte tre förpackningar av deras allra tunnaste strumpbyxa.

Den är fin, tiden innan strumpbyxorna behöver vara tjocka och heltäckande. När de fortfarande kan vara tunna, när de andas september oktober, när man bär dem med sockor i loafers och till en kort kjol, enkel t-shirt och kavaj.

Kom an bara hösten

Det är måndagskväll och tänker att jag ska hitta en extra halvtimme att sova på tisdagsmorgonen eftersom ett möte tvingar mig till kontoret. Egentligen skulle jag vilja skrota runt hemma en dag till, men det är bara snuvan kvar och den kan ju sitta i länge, så jag har ingen ursäkt som håller för det.

Så jag öppnar garderobsdörrarna för att hitta något att ha på mig på tisdagen och alla mina sommarklänningar rasar ner över mig. Tänker att det är ett tecken, det tillsammans med veckans väderprognos som visar sjutton grader och ingen mer sommar i sikte.

Fyller fem papperskassar med de klänningar, kjolar och toppar som jag burit i sommar. Tar ner kassarna med höst- och vinterkläder från längst upp i klädkammaren. Viker ner och plockar upp, byter långsamt innehållet i garderoben.

Nu kan hösten få komma, jag är redo.

Sjukdomsstatus och höstprojekt

Jag sitter inne i det som ska bli vårt hemmakontor och arbetar. Jag blev sjuk, till ingens förvåning. Har sovit bort halva helgen och jag tror att det var smart, att jag kapitulerade direkt, lade mig ner och var sjuk, för det känns okej idag. Jag tror att det är så man ska ta sig an förkylningar: att lägga sig ner, att lägga sig platt för dem. 

Hursomhelst. Det finns någonting mysigt att sitta inne i barnets forna rum och arbeta, att ha min man på andra sidan väggen, att höra honom prata i sina möten och att träffas framför kaffebryggaren med jämna mellanrum. 

Barnets skrivbord står fortfarande kvar, det är samma gamla eländiga motljus som gör att man är helt mörk i videomöten. Vi borde ta tag i det här rummet. Platsbygga den där väggen med garderober som vi pratat om hela sommaren, köpa ett snyggare skrivbord och en bäddfåtölj till när barnet kommer hem.

Det får bli höstens projekt, det tillsammans med att måla om vardagsrummet och sovrummet och låta bygga snyggare bokhyllor i hallen. Så naivt att tro att det är höstens projekt förresten, vi kommer att ha att göra till 2027.

Oavsett frisk eller sjuk

Jag har varit i den lilla staden idag, haft veckomöten i mina grupperingar som är placerade på kontoret där. Började känna av en lätt huvudvärk redan på tåget dit. På förmiddagen hade huvudvärken utvecklats till fullskalig och halsen börjat svida.

I skrivande stund, på fredagskvällen, är sjukdomskänslan ett faktum. Jag vågar dock hoppas att jag ska somna tidigt och vakna frisk imorgon, att det bara är en glitch, kroppen som behöver vila, att jag kan sova bort det.

Det har gått en vecka sedan barnet flyttade hemifrån. Vi hörs varje dag, på telefon och sms och whatsapp. Imorgon ska vi dricka ett glas vin över facetime. Prata om allting som skett under veckan, när ingen av oss är på väg någonstans, när ingenting annat pockar på, när ingen har möten eller föreläsningar att skynda till. 

Jag vill höra allt om hans första vecka i Malmö och hans första vecka på universitetet. Ställa följdfrågor och lyssna på svaren och bara se honom, titta på honom genom en skärm och en kort stund ha honom närmare än sextio mil bort. Det kommer bli veckans finaste stund, oavsett om jag är frisk eller sjuk.

Ursäkta franskan

Någon kanske snappade upp igår att jag är less på snubbar på jobbet. Inte alla män, vi har många som är jättebra. Respektfulla och inkluderande och med noll problem att lyssna på en kvinna i chefsposition. 

Men sedan har vi även männen, tyvärr ofta unga och nyanställda, som har så jävla bråttom uppför karriärstegen att de helt tappar sin uppfostran och är det något som jag är allergisk mot så är det när man fnyser, suckar högt, himlar eller avbryter när någon pratar.

De kan liksom inte heller ta in att de är nya utan de jobbar i tre veckor och tror att de kan allt och om det sedan kommer någon (typ jag) som har jobbat länge (inne på mitt trettonde år på bolaget) och ska förklara hur något fungerar så vill de inte ta in det för deras tre veckor inom företaget har gjort dem till experter.

De kör också med klassikern att bara titta på högsta chefen i rummet när de pratar, som om det bara handlar om att övertyga den personen och inte hela rummet. Det gör mig så jävla irriterad. Vi är ett företag, vårt ledord är för fan tillsammans, skärp er.

Okej, nu är jag tydligen upprörd igen.

Livet som gubbe

Jag var på middag med styrelsen för vår bostadsförening igår. (Här kommer världens kanske tråkigaste fakta för alla som nu tänker att det heter bostadsrättsförening: det gör det inte när föreningen grundades innan 1930 och våran grundades 1912. Slut på tråkig fakta.) 

Hur som helst. Styrelsen består av fem gubbar och mig. Det är fem gubbar vars sällskap jag uppskattar. Till skillnad från många av snubbarna på jobbet är de väldigt trevliga att umgås med. Det finns inga ömma tår, ingen behöver hävda sig, ingen har något att bevisa. 

Att äta middag med dessa fem gubbar är att ständigt bli lyssnad på, få vinglaset påfyllt men samtidigt till hundra procent slippa män som passerar olika gränser. Plus att det är fint att äta middag tillsammans med människor som jag normalt inte hade valt att umgås med. En mysig liten inblick i livet som gubbe.

Upptäcker saker

Jag har upptäckt att jag tycker om att laga mat. Jag vet inte om det är för att det är så tacksamt att laga mat på höstens råvaror, att det inte går att misslyckas med alla rotsaker som är i säsong. Allting känns så genomtänkt, bara man slänger dit ett par timjankvistar eller smular över lite getost innan det skjutsas in i ugnen.

Att stå framför det öppna köksfönstret, känna den allt kyligare luften blandas med värmen från köket, att hacka, skära och röra. Det är meditativt. Jag visste inte det. Har nog alltid sett matlagningen som ett måste, inte ett nöje. 

Jag hade fel i alla dessa år. Eller så har jag inte haft lugn nog i kroppen att slappna av, att inte stressa fram maten. För första gången gör det inte så mycket om maten inte är klar förrän tjugoett. Vi kan äta sent, dricka ett glas vin till, äta långsamt fast mörkret fallit.

Det nya livet

Ett nytt slags liv börjar nu. Ett där det är ett tomrum till vänster om min eltandborste, där ljudet av barnets rullgardin som dras upp inte är en del av bakgrundsljuden när jag sminkar mig på morgonen, ett liv där ingen längre äter upp granolan. 

Jag funderar mycket på vem jag vill vara, både för barnet och för mig själv. Jag vill inte mamma honom, jag vill att varje gång vi pratar ska vara fina stunder för honom, fria från förmaningar och uppmaningar. Jag ska se honom som en vän och mina vänner frågar jag aldrig om de har kommit ihåg att duscha.

Jag ska skicka presenter till honom, stort och smått och ofta. Först ut är ett par magneter och några framkallade fotografier som han kan fästa på sin förvaringstavla ovanför skrivbordet. Sedan blir det en låda med italienskt tema: dyr spaghetti, pastasåser och delikata små kakor som stödet från CSN absolut inte tillåter.

Så småningom ska jag fundera på vem jag vill vara, men där är jag inte än. Först behöver det här få kännas, jag behöver slicka mina sår och sen, sen ska jag fundera på vem jag vill vara hädanefter.