Om att ta ett kliv bort

Jag har en irritation i kroppen när jag lämnar mina föräldrar och den lilla staden. Jag blir galen på min mamma, allting kretsar hela tiden kring henne och det finns inte ett uns av självinsikt eller ansvarstagande och jag vill säga det till henne, herregud vad jag ville skrika det igår, men jag vågar inte.

Hon är för skör, lider för mycket av psykisk ohälsa, har självmordstankar som kommer och går. Ibland tänker jag elakt att hennes självmordsförsök är ännu ett sätt att kontrollera oss. Man får inte tänka så, men jag kan inte låta bli att känna det.

Jag drar mig allt längre undan för det äter så fruktansvärt mycket energi att träffa dem. Jag mår dåligt flera dagar efteråt. Det är en sorglig känsla att ha för sina föräldrar, men jag orkar inte parera alla gliringar, orkar inte ständigt motivera mina livsval, orkar inte försvara varför jag inte lever exakt som de gör.