Jag är uppvuxen med min mammas katastroftankar. Har nästan inte rest innan jag blev vuxen eftersom hon har varit rädd för allt som kan hända. Hade min mamma fått bestämma hade jag aldrig lämnat vårt hem. Jag har slagits för varje steg utanför det.
När barnet var liten ville jag åka på en charter bara han och jag, men hon övertalade mig att låta bli eftersom vi kunde bli påkörda, jag kunde bli magsjuk och oförmögen att ta hand om honom, han kunde ramla ner i poolen och drunkna när jag tittade bort. Så vi åkte aldrig någonstans och jag har ångrat det sedan dess.
Varje gång vi hörs får jag höra om riskerna i mitt liv. Hur hon oroar sig för barnet när han går hem från skolan, hur farligt det är att vi andas in avgaser varje dag, hur någon en vacker dag kommer ta oss, är det inte fotbollshuliganerna så är det gängen.
Nu när barnet ska flytta hemifrån försöker hon göra sin egen oro till min och när jag säger att jag känner mig lugn, att jag vill att han ska leva, att det kommer göra ont ibland men att smärta är en del av livet, då förstår hon inte. Är det inte bättre att jag säger nej?
Så jag drar mig undan, bort från henne. En del av mig vill bryta helt, leva mitt eget liv, men det känns hårt och orättvist. Men samtidigt: det är svårt att skapa distans till någon som inte vill ha distans. De kämpar bara ännu hårdare för att dra in mig.
Vi pratade om det när vi åt middag igår, att jag önskar att jag hade rest mer som ung, levt lite farligare. Min pappa kontrade med att de aldrig hade tillåtit det och att jag därmed kan tacka dem för att jag fortfarande lever.
Jag svarade ingenting på det, för det är så sorgligt att de inte ser det på något annat sätt, att de aldrig kommer se det annorlunda. De tror att de har skyddat mig, men egentligen har de skadat mig på ett sätt som de aldrig kan reparera.
Känner med dig! Och tänker på att man som förälder faktiskt måste ta ansvar för sin oro, älta den med någon - inte lägga den på sina barn. Oro är en svulst som bara växer. Du är både klok, stark och insiktsfull - du behöver inte bära hennes eller deras oro och ångest längre. Och visst kan vi väl leva våra liv i madrasserade rum men vad fan blir det av det? Du behöver hämta stöd och inspiration och kraft hos andra, tänker jag. Inte hos dina föräldrar. Det är varken elakt eller hårt, det är att ta ansvar för sitt mående, sitt eget liv och för sitt eget föräldraskap. Precis som de behöver ta ansvar för sitt.Fast det vet du ju redan. Kram till dig och fan vad svårt det är med föräldrarelationerna!!
SvaraRaderaTack ❤️ Jag känner mig ganska trygg i min egen föräldraroll kopplat till detta, försöker verkligen lyssna på barnet och möta honom i hans önskningar. (Han har till exempel bett mig om att inte alltid försöka lösa hans problem som han ventilerar utan att bara lyssna och så ska han säga till om han vill ha lösningsförslag.) Sen gör jag så klart också fel men jag har ju viljan att lyssna och möta honom och jag tänker att man kommer långt bara med det.
RaderaDet gör man verkligen och er relation verkar jättefin och trygg! Tänker på dikten av Bodil Malmsten :
SvaraRadera"Var rädd om dig
Jag är rädd
Ingenting får hända dig
Nej vad säger jag
Allt måste hända dig
och det måste vara underbart"
Tänker också ofta på den och den är så fin, så alldeles riktig.
RaderaJag känner ju inte dig utan allt jag vet kommer från bloggen, men jag måste säga att du har gjort ett fantastiskt jobb med att bryta mönstret!
SvaraRaderaBlev nästan lite tårögd. TACK ❤️
RaderaJag tänker att ens uppgift som förälder är att lära sina barn flyga i livet - inte hindra dem. Väldigt sorgligt om man gör allt för att hindra barnen att bli självständiga. Min son hade en dröm om att åka till Japan, han pluggade språket stenhårt, åkte dit som utbytesstudent och fick sen ett bra jobb och stannade där i 8 år. Jag saknade honom men unnade honom att leva sin dröm.
SvaraRaderaVad fint att han fick möjlighet att uppfylla sin dröm! Och fint att du som förälder stöttade honom i det. Det är ju något väldigt vackert att se sitt barn uppfylla en dröm.
RaderaKan relatera alldeles otroligt mycket till vad du skriver, har också en förälder med psykisk ohälsa/generaliserat ångestsyndrom. När jag och mina syskon pratar med varandra om grejer som hänt i livet eller som vi planerar att göra så måste vi alltid först inleda med "det här får du inte berätta för mamma" (även om det bara är helt harmlösa saker) eftersom vi vet att om hon får nys på ett korn av det så leder det till TIMMAR av ältande om vad som skulle kunna hända, vad som skulle kunna ha hänt, vad som eventuellt har hänt andra som utsatt sig för liknande samt hur jobbigt det är för henne att bli utsatt för all denna oro, etc etc etc. Man orkar inte.
SvaraRaderaOch det där med att "någon kommer att ta en" - jag bor i en liten by på landet, säger inte att det inte förekommer skit här också för det gör det nog överallt, men det är ju inte precis exakt här de gängkriminella och huliganerna hänger. Men att gå ut med hundarna i skogarna häromkring är förenat med LIVSFARA för det står mördare och sexgalningar bakom snudd på vartenda träd och att jag aldrig har sett någon är tack vare att jag har en omtänksam förälder som har varnat mig (logiken här lämnar en hel del övrigt att önska). En gång kontrade jag med att det farligaste man kan utsätta sig för rent statistiskt är att ha en pojkvän eller en man, men det ingick inte i min mammas världsbild, utan blir man mördad/misshandlad/våldtagen så är det av en främling som står och lurar bakom ett träd.
Nu blev det visst en hel roman om mig här, vilket inte var meningen, ville mest bara säga att jag känner igen mig och hur trixigt det kan vara att förhålla sig till sånt. "Det är ju ändå din mamma" är den vanligaste reaktionen jag får om jag skulle säga att jag inte vill träffa henne pga att det suger musten ur mig. Det är så tabu.
Jag känner exakt likadant, att träffa henne suger musten ur mig, men säger man det möts man av exakt det: "det är ju din mamma, du vet inte hur länge du får ha henne kvar, ha överseende med henne". Det är som att jag ska tolerera vad som helst och hur mycket som helst eftersom hon är min mamma.
RaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaSå klokt du resonerar och du ska verkligen vara stolt över att som Lisa skrev "brutit mönstret". Det är inte lätt och det ingår nog alltid någon typ att separation för att lyckas. Att bo i en annan stad och välja andra vägar med sitt eget barn är ett sätt att "separera" sig tror jag.
SvaraRaderaKänner igen mig i det du skriver. Dock har jag inte (mig veterligen) någon förälder med psykisk ohälsa. Mina föräldrar är äldre, ungefär 10 år äldre än mina vänners föräldrar och jag kan se att många av de konflikter vi haft genom åren berott på att de är "barn av sin 40-talist generation". Jag är så oändligt tacksam för att jag har min storasyster att ventilera med. Jag träffar inte mina föräldrar speciellt ofta och det är definitivt ett aktivt val. Däremot har de fina relationer till mina barn och det är intressant att se hur mkt mjukare och mer tillåtande dem är med dem. Dock föredrar barnen också sin farmor och farfar då de känner sig mer välkomna och mer öppet där tror jag.
Det finns väl inget ont i dem och jag vet att de vill mig väl. Men sättet de levt och lever kommer jag aldrig vilja leva. Min mamma är en otroligt undergiven kvinna och har alltid låtit min väldigt strikta och tillknäppta pappa bestämma. Även nu när de nästan är 80 år gör hon aldrig något ensam och han kör henne dit hon ska för att "hon kan ju inte köra bil". Fastän hon kört bil hela sitt vuxna liv förut...Allt måste bestämmas gemensamt och är vi ute och äter vill hon helst att alla ska ta samma mat för det "blir ju så krångligt" men egentligen är det för att hon inte vill ta ett eget beslut och så ska det tjafsas om det. Småsaker, men det finns så många exempel på när hon vill pådyvla sin egen osäkerhet på mig och det är så evinnerligt tröttsam. Så tacksam för min svärmor som finns där i vått och torrt. Och jag tror att hon med sina tre söner är lika glad att hon har mig, en kvinna att prata med ibland <3
Jag undrar om det är just det där med att vi inte vill leva som de gör, att de tar det som en förolämpning mot dem? Mina föräldrar ser inte sina egna fel eller brister utan det är alltid alla andra som gör fel. Alla andra har konstiga beteenden, alla andra gör fel. Om jag inte uppfostrar barnet som de uppfostrade mig så gör jag fel. De öppnar inte ens upp för att de skulle kunna göra annorlunda.
RaderaSkönt att du har din svärmor!
Det är lite konstigt det där, att de inte kan se sina egna brister. Handlar det om att den äldre generationen inte övat på att se inåt? Självinsikt? Någon sade till mig någon gång att en människas personlighetsdrag oftast blir starkare och tydligare med tiden, jag vet inte varför, men märker att det är så det kan vara.
RaderaMin pappa har alltid varit stressad och ska alltid hinna hem till något. Det där "något" har alltid varit diffust men alla runt honom måste anpassa sig efter hans personliga klocka. Oftast är det en match på tv''n han ska hem till, man känenr sig så viktig och prioriterad. De har varit pensionärer i snart 15 år nu och har absolut inget de behöver stressa till...
Vi hade ett större kalas nu i helgen då sonen konfirmerade sig och de åkte naturligtvis först av alla. För de var tvungna att handla på vägen hem. Ja, såklart - för det måste man göra den enda dagen på veckan man har något annat planerat. Innan dess hade han tjatat på mig att "det väl är dags för sonen att öppna sina presenter snart". Alla andra satt i godan ro, utomhus i solen , pratade och drack kaffe. Men han går runt som en osalig ande och undrar varför hans personliga schema inte hålls. Blir tokig, känns ju helt ärlig skönt när de åkt. Då tog jag ett glas vin och umgicks med gästerna haha. De har tack och lov sin älskade husbil som de är ute med större delen av året och det intresset unnar jag både dem och mig själv!
Pratar du med din bror om dina föräldrar? Jag tycker det är jätteskönt att ventilera med min syster som förstår precis allt!
Fattar, fan vad jobbigt! Kan du berätta för dina föräldrar hur de påverkar dig?
RaderaJag pratar med båda mina bröder om detta, men den ena har en väldigt frostig relation till mina föräldrar eftersom de - helt utan självinsikt - har sagt till oss alla att orsaken till att min mamma genomförde sitt förra självmordsförsök är för att han (min bror alltså) flyttar från den lilla byn som de alla bor i. Han flyttar bara 20 minuter bort, men det kunde inte mamma hantera så hon försökte ta sitt liv istället. Vilket hon säger till honom. Vilket han inte känner att han kan ta på sig skulden för. Förstås, den är inte hans att bära.
Nu har jag iallafall landat i att jag ska prata med mamma. Berätta hur hon påverkar mig och säga att jag inte längre kan vara en del av det. Antingen får hon söka samtalsstöd (vilket hon har lovat men inte gör), börja ta alla sina mediciner (vilket hon har lovat men inte gör) och sluta dricka alkohol (vilket hon har lovat men inte gör), eller så får hon finna sig i att jag inte kommer orka höras/träffas mer än mycket sällan. Det tar för mycket energi. Och om det leder till ett nytt självmordsförsök så kan jag inte ta på mig skulden för det. Hon får ta ansvar för sina känslor så tar jag ansvar för mina.
Jag har försökt det tidigare. Jag också försökt prata med dem om att de inte får dricka alkohol när de har barnen hos sig. Hade inte haft några som helst problem med det om jag vetat att de kan bete sig, men de där har också blivit värre med åren. Inte så att de skulle sätta sig i bien och köra alkoholpåverkade utan mer att de faktiskt inte märker hur mkt de dricker och hur de påverkas.
RaderaMamma vill absolut inte kännas vid sitt beteende eller att hon skulle försöka överföra det till oss. Tror hon själv ser sig som en person som aldrig vill ställa till något och anpassar sig väldigt mkt. Och så var det nog förr men på senare år har det blivit någon typ av besatthet som alla ska anpassa sig efter. Pappa har aldrig någonsin lyssnat på någon och gör som han vill. Har försökt förklara att det blir lite tryckts stämning när de beter sig som de gör men då blir det genast offerkofta och "Då kanske vi inte behöver komma i fortsättningen" och det vill jag inte heller.
De närmar sig trots allt 80 båda två och jag försöker i de flesta fall tänka att vi inte vet hur många år vi har kvar. Min syster drar nog det tyngsta lasset då de ses oftare så jag biter ihop vid de tillfällen vi "måste".
Jättebra att du pratar med din mamma. Verkligen manipulativt att lägga någon som helst skuld på sitt barn för sitt eget mående. Tycker att det är viktigt, sunt och tydligt att berätta hur man känner i den situationen. Att lägga känslorna hos den de hör hemma hos…
Oj. Tungt.
SvaraRaderaJag kan bara tänka hur stark du är som går din egen väg, inte gör deras oro till din. Även att du (fullt förståeligt) låtit den påverka dig har jag aldrig någonsin, under åren jag läst här, uppfattat att du är orolig eller att du indirekt låter deras oro påverka dig nu.
Vi pratade om det hemma nyligen, hur det påverkar en när någon säger ”borde du verkligen…? Tänk om…?” för TÄNK OM något verkligen händer och man ignorerade den som påtalade risken! Den är tuff. Då måste man våga tänka ”Jag är medveten om risken men väljer att inte låta den begränsa mig.” Lättare sagt än gjort, inte minst med barn inblandade.
Tack för att du delar med dig.
// Lohe
Jag arbetar väldigt aktivt med att inte vara som min mamma, även om det ibland kan vara min första impuls att vilja skydda barnet, så jag blir oerhört glad över att höra att deras oro inte har smittat mitt sätt att prata om och med barnet.
RaderaJag tänker att det finns risker i allt, hela tiden, och om man aldrig så våga göra något för TÄNK OM så kommer man aldrig leva på riktigt, och det är mitt värsta tänk om: att jag lever ett helt liv utan att uppleva något. Tänk om den enda känslan jag känner är rädsla? Nej, då har jag hellre ont.