Jag är uppvuxen med min mammas katastroftankar. Har nästan inte rest innan jag blev vuxen eftersom hon har varit rädd för allt som kan hända. Hade min mamma fått bestämma hade jag aldrig lämnat vårt hem. Jag har slagits för varje steg utanför det.
När barnet var liten ville jag åka på en charter bara han och jag, men hon övertalade mig att låta bli eftersom vi kunde bli påkörda, jag kunde bli magsjuk och oförmögen att ta hand om honom, han kunde ramla ner i poolen och drunkna när jag tittade bort. Så vi åkte aldrig någonstans och jag har ångrat det sedan dess.
Varje gång vi hörs får jag höra om riskerna i mitt liv. Hur hon oroar sig för barnet när han går hem från skolan, hur farligt det är att vi andas in avgaser varje dag, hur någon en vacker dag kommer ta oss, är det inte fotbollshuliganerna så är det gängen.
Nu när barnet ska flytta hemifrån försöker hon göra sin egen oro till min och när jag säger att jag känner mig lugn, att jag vill att han ska leva, att det kommer göra ont ibland men att smärta är en del av livet, då förstår hon inte. Är det inte bättre att jag säger nej?
Så jag drar mig undan, bort från henne. En del av mig vill bryta helt, leva mitt eget liv, men det känns hårt och orättvist. Men samtidigt: det är svårt att skapa distans till någon som inte vill ha distans. De kämpar bara ännu hårdare för att dra in mig.
Vi pratade om det när vi åt middag igår, att jag önskar att jag hade rest mer som ung, levt lite farligare. Min pappa kontrade med att de aldrig hade tillåtit det och att jag därmed kan tacka dem för att jag fortfarande lever.
Jag svarade ingenting på det, för det är så sorgligt att de inte ser det på något annat sätt, att de aldrig kommer se det annorlunda. De tror att de har skyddat mig, men egentligen har de skadat mig på ett sätt som de aldrig kan reparera.
