Det här med min mormor och morfar, det är verkligen svårt. Klyver släkten i två läger: de som står på hennes sida, de som står på hans. Jag står mittemellan. Det är sorgligt för mormor javisst, men hon är inte en snäll kvinna. Jag kan inte riktigt känna medlidande med henne. Man får vad man förtjänar.
Jag är inte så kall som det låter, men mitt hjärta klämtar för morfar. Han var alltid den som pratade med mig som om jag inte var ett litet barn, även när jag var det. Tog sig alltid tid för mig, för lek och allvar. Lät mig ha både socker och sylt på pannkakan.
Jag inser det när jag skriver det här, att jag inte står mittemellan. Jag är Team Morfar.
Min morfar skaffade flickvän i 85-årsåldern. Vad jag vet hade de en jättefin relation fram tills att han dog i december, 91 år. Det känns orättvist att döma livsval bara för att någon är gammal? Man är ju lika mycket människa ändå, med lika invecklade känsloliv och längtan efter mening som andra åldrar.
SvaraRaderaOch förresten, om jag någonsin blir förälder, och i förlängningen mormor/farmor, då ska barnen alltid få ha både socker, sylt och grädde på varenda pannkaka om de så vill <3
Team Morfar! 💕
SvaraRaderaLohe
Absolut Team Morfar!
SvaraRaderaALLTID både socker och sylt på pannkakorna! Go, morfar, go!
SvaraRaderaLåter som ett klokt och fint beslut av din morfar, man ska inte leva med någon som inte är snäll mot en. Så coolt att ta tag i det när man är i den åldern - go morfar och hoppas att han får många fantastiska år!
SvaraRadera