Det slår ner som en blixt från klar himmel, skapar dramatik i hela släkten: min morfar lämnar min mormor. Han fyllde 85 i december och de har varit gifta i 51 år och nu säger han att han vill uppleva passion en sista gång i livet. Hon säger att hon inte förstår vart det här kommer ifrån, hon lagar ju mat till honom varje dag?
Jag kan inte bestämma mig för om det är fint som fan eller det mest sorgliga som jag har varit med om.
Oj! Aj! Då får man hoppas att han får det också, för det är långt ifrån givet. Har ett par i vår närhet som nyligen gick isär av liknande anledning, den ene partern ville bli kär och uppleva passion igen.. Och ja. Så måste man ju få känna. Men det är en risk tänker jag, för det är ju ingen garanti att få bli kär och dessutom få kärleken besvarad.
SvaraRaderaHelt sant! Men kanske ändå bättre att spendera sin sista tid med att våga hoppas på passion/kärlek än att leva med någon där man vet att det aldrig mer kommer bli. Om det nu är så illa, det vet jag inte.
RaderaHerregud vad dramatiskt!
SvaraRaderaBåde väldigt väldigt hoppfullt och lite "men är det lönt? Men mest hoppfullt ändå [ utan att veta ett dugg om deras relation] - att vilja och våga livet ut. /Anna
SvaraRaderaO.
SvaraRaderaM.
G.
Vet inte heller om man ska tycka att det är fint eller sorgligt. Tipsa honom om öppet förhållande. Eller i värsta fall, otrohet? Varför inte, när man är 85? Förlåt, är kanske väl pragmatisk på ämnet 🫢
// Lohe
Men OJ! Men ja, man lever ju bara en gång. Tycker det är mer imponerande än sorligt, eller rättare sagt det känns sorgligt att det som en gång var passion har reducerats till...matlagning. Men ändå starkt att ha sån framtidstro.
SvaraRaderaOerhört sorgligt för din mormor att bli lämnad, tycker jag. Det kännssom om de båda riskerar att bli väldigt ensamma :( men ssmtidigt vet jag ju inte hur de har det tillsammans.
SvaraRaderaJag tycker det är fantastiskt. Att våga göra något åt en dröm, en önskan, när man är 85 år. Man lever bara en gång.
SvaraRadera