Marken är helt bar nu. Imorgon blir det februari och även om det kan komma fler köldsmockor och snöstormar kan de inte vara länge, för efter februari kommer mars och sedan är det vår, så säger lagen.
Den bara marken fick mig att leta upp mina höga stövlar imorse, para ihop dem med bootcutjeans som nästan helt täcker klackarna. Det är en outfit som jag varit sugen på länge, men jag har inte orkat halka runt på isiga trottoarer med höga klackar och blöta byxben.
Men nu så, nu jävlar.
Jag är på kontoret idag. Behövde inte vila någonting alls igår, men gjorde det ändå. Spenderade timmarna mellan nitton och tjugotvå med att ligga i sängen och läsa, gick sen upp och tvättade ansiktet, borstade tänderna och sov i åtta timmar.
Idag är endast nästäppan kvar, men sånt kan ta tid innan det släpper så det räknas inte. Egentligen hade det varit skönt med ännu en hemmadag, men samtidigt som jag försökte motivera en sådan för mig själv skrev min chef och frågade om jag skulle vara på kontoret och plötsligt var det ett motiverande för två och det orkade ingen med.
Just det. Barnet hostade imorse. Jag sa givetvis åt honom att sluta med en gång, sånt där vill vi inte höra.
Jag har riktiga kläder på mig idag. En gnutta smink för att täcka det värsta i mötena som jag inte kunde boka av. Min hjärna fungerar igen, jag är ute ur feberdimman, men kroppen är inte helt tillbaka. Näsan är fortfarande täppt, retningarna i halsen ligger kvar.
Igår behövde jag vila efter allt jag gjorde: Duschade, vilade. Tömde diskmaskinen, vilade. Bäddade sängen, vilade. Idag har jag vandrat obehindrat genom lägenheten mellan morgonbestyr, jobb och möten, helt fri från behovet av vila.
Efter lunchen ska jag ta en kort promenad. Det är första gången jag är utanför lägenheten sedan i torsdags. Det känns stort. Hoppas att jag inte behöver vila efteråt.
Universum förstod uppenbarligen inte vad jag bad om. Jag ville ha en enkel, mysig förkylning. Inte den här som har gjort att jag sovit sjutton timmar det senaste dygnet, som gör att lederna och tänderna (!) värker och som gör det omöjligt att andas genom näsan.
Jag har precis sänt barnet till apoteket för att köpa alla mediciner som finns. Min man är nästan helt frisk och jag har lite dåligt samvete för hur jag raljerade när han var sjuk, för han tar hand om mig himla fint nu. Lagar maten som jag ber om, låter mig ligga på soffan utan att lyfta ett finger, hämtar vatten/glass/näsdukar när jag inte orkar resa mig.
Min mans förkylning tog mig inatt. Jag kände den första kittlingen i halsen på väg hem från den lilla staden i gårkväll. Vaknade vid tre av en täppt näsa och tjock hals. Gick upp och tog ett par Alvedon vid fem.
Nu sitter jag i soffan, iförd min mans träningsbyxor och en mjuk tröja. Jag har stuvat om i kalendern, flyttat dagens möten till måndagen och tisdagen och gjort en lista på saker som måste göras innan veckan är över. Det får vara en sån helg: mycket vila och lite arbete.
Ångrar så mina ord från igår eftersom jag vaknade alldeles yr idag. Jag tror att det är blodtrycket som jäklas, det har alltid varit lågt. Men det betyder att jag sitter hemma i soffan, iförd träningskläder, ett osminkat ansikte och smutsigt hår fångat i en knut. Jag har dock datorn i knät och inget netflix i sikte men det gör inget, det är lite mysigt ändå.
Jag ska vila en stund, lägga mig raklång på soffan och stirra upp i taket och hoppas att världen slutar snurra, för jag behöver stryka en klänning, hoppa in i duschen och göra mig presentabel. Ikväll ska jag ta med mina tjejer på kontoret i den lilla staden ut på den bästa restaurangen som staden har, bjuda dem på en fin middag och få dem att förstå hur värdefulla de är.
Jag är en smula avundsjuk på min man. Jag skulle också vilja bli sjuk, ställa in alla mina möten och inte lämna sängen. Samtidigt har jag en middag som jag inte vill missa imorgon och två personer som börjar nästa torsdag och jag vill inte vara sjuk i helgen, så det är måndag till onsdag nästa vecka som gäller om jag ska vara sjuk.
Förutom att jag behöver göra introduktionsprogrammet till de nya personerna då, tusan också. Jaja. Det är väl inget att önska egentligen, men det hade varit skönt att stänga av telefonen och datorn och bara sova, läsa och titta på serier en dag eller två.
På måndagseftermiddagen blir min man hängig. Han går till gymmet men kommer hem nästan genast, erkänner att han nog inte mår bra. Han rotar i sin garderob och drar fram den stickade tröjan som han bara har när han är sjuk.
Sedan blir det värre och värre, han tvingar mig att känna på hans panna flera gånger under kvällen, ber mig skaka ut filten över honom i soffan, suckar så högt att grannarna antagligen blir störda.
När vi vaknar på tisdagsmorgonen stönar han lågt och hostar försiktigt, liksom som om han känner efter om han behöver hosta. Säger att han nog måste ställa in alla sina möten och stanna kvar i sängen. Jag går till jobbet men får löpande uppdateringar om hans hälsa.
Den här förkylningen kommer bli jobbig för hela familjen.
Vi hade fransk afton som tema för vår date i lördags. Lagade mat tillsammans: tre franska rätter (eller egentligen bara två för lemoncurd- och kolaglass fanns redan i frysen sedan fredagsmiddagen) och drack dyra franska viner till.
Förrätten var en gratinerad löksoppa och varmrätten anka med apelsinsås. Det tog tre mysiga timmar och ett par glas vin att svänga ihop måltiden. Mjuk jazz från högtalarna, tända ljus, en klänning med bara ben under eftersom det var hundra grader varmt i köket. Det är för övrigt mitt bästa tips för en bra date: kläder som tillåter händer att vandra över naken hud.
Så blir det fredag. Jag sitter i möten hela dagen, tränar på lunchen och äter framför datorn under dagens enda mötesfria halvtimme. Kvart i fyra glider jag in i mötesrummet där min chef sitter. Vi briefar varandra om saker som dykt upp.
En halvtimme senare säger vi hej då och jag hänger jackan över armen och går de sju trapporna ner till puben i huset. Två kollegor väntar på mig. Vi dricker ett glas bubbel och konstaterar att det är vår tredje AW den här veckan. Så går det när man arbetar inom ett bolag på en tillväxtresa, samtalsämnena och behovet av vin sinar aldrig.
Min man vill träna efter jobbet och jag säger att jag kan börja med middagen. När jag kommer hem har han skrivit instruktioner, steg för steg till en färdig ryggbiff med pommes, tomatsallad och bea. En flaska rödpang står ovanpå pappret.
Jag startar middagen, gör en kaffe och öppnar datorn i den första matlagningspausen. Utför veckans sista arbetsuppgift, den allra roligaste: ringer och erbjuder min toppkandidat ett jobb. Han tackar ja direkt i telefonen. Vi lägger på och jag skriver det här, men jag tror att jag ska öppna den där vinflaskan istället. Nu är det faktiskt fredagskväll.
Det här med min mormor och morfar, det är verkligen svårt. Klyver släkten i två läger: de som står på hennes sida, de som står på hans. Jag står mittemellan. Det är sorgligt för mormor javisst, men hon är inte en snäll kvinna. Jag kan inte riktigt känna medlidande med henne. Man får vad man förtjänar.
Jag är inte så kall som det låter, men mitt hjärta klämtar för morfar. Han var alltid den som pratade med mig som om jag inte var ett litet barn, även när jag var det. Tog sig alltid tid för mig, för lek och allvar. Lät mig ha både socker och sylt på pannkakan.
Jag inser det när jag skriver det här, att jag inte står mittemellan. Jag är Team Morfar.
Det slår ner som en blixt från klar himmel, skapar dramatik i hela släkten: min morfar lämnar min mormor. Han fyllde 85 i december och de har varit gifta i 51 år och nu säger han att han vill uppleva passion en sista gång i livet. Hon säger att hon inte förstår vart det här kommer ifrån, hon lagar ju mat till honom varje dag?
Jag kan inte bestämma mig för om det är fint som fan eller det mest sorgliga som jag har varit med om.
Helgen går, ägnas åt saker som måste göras, saker man gör en helg i januari: ta ner julstjärnorna, kasta ut granen i husets foajé, städa ut julen på kontoret. Bädda rent i sängarna och tvätta tomt i tvättkorgen, duscha alla växter och torka rent i köksskåpen.
Men också: ligga länge i sängen, dricka två koppar kaffe på raken under täcket, bläddra genom titlarna på Storytel och klicka på hjärtat intill. Två vinglas på köksbänken medan maten lagas, något extra gott för det känns också rätt en helg i januari.
Planen på julafton var att göra en brödpudding till efterrätt. Jag hade dränkt en näve russin i rom dagen innan och ställt att vänta i kylen. Men så kom julafton och vi åt en italiensk kaka och choklad, så det var aldrig någon som blev sugen på den där brödpuddingen.
Dagen efter skulle vi bjuda min svärmor och svägerska på juldagsmiddag och jag bläddrade bland recept på efterrätter som man faktiskt orkar på julen och fram dök ett på romrussinglass. Ganska perfekt eftersom romrussinen redan fanns.
Vispade ihop grädde med sötad kondenserad mjölk och rörde sedan ner romrussinen och ställde kallt i sex timmar. Ut kom en perfekt krämig och len glass, trots endast en procents insats. Serverade glassen i de höga dessertskålarna i rostfritt stål som barnet gav mig i julklapp och ville nästan gråta över hur sanslöst fint det var att servera glass i dem.
Sen dess äter vi glass varje helg, spetsad med krossad choklad en helg och med lemoncurd och kolasås en annan. Ikväll ska vi äta min absoluta favoritglass: mint med stora chokladbitar. Nästa helg tror jag att det blir lakrits. Kanske tillsammans med citron? Vi får se, möjligheterna är oändliga.
Kom hem från kontoret och sjönk ner bredvid min man i soffan. Klockan var sex, dagen hade varit lång och jag var trött. Jag var sugen på bubbel och oliver, ville inte alls ha kycklingen som väntade i kylen.
Tänk om ett år, sa jag till min man. Barnet kommer bo i Skåne eller Umeå eller Uppsala och det är bara vi. Då hade vi inte ätit den jävla kycklingen idag.
Och han tog min hand, log och tittade upp på mig. Vi hade gått till den lilla franska restaurangen på hörnet, beställt in en flaska vin och en charkbricka, sa han.
Den första veckan på året får jag klartecken på att utvidga min grupp med ännu ett område. Den andra veckan i januari har jag en befattningsbeskrivning färdig, en medarbetare som tackar ja och teamet informerat om att vi från februari kommer ha tre ansvarsområden.
Imorgon och på fredag håller jag intervjuer hela dagarna för det team som jag ska bygga. Det rör sig så fort i min värld och jag älskar det. Älskar att jag kom tillbaka i måndags till en luftig kalender och nu på onsdagen är den pang boom full flera veckor framöver.
Efter två veckor av att somna och vakna sent lyckades jag mycket effektivt vända tillbaka dygnet på bara en arbetsdag: slocknade utmattad innan tjugotvå igår och vaknade imorse, helt okej utvilad, strax efter sex.
Spenderade tjugo minuter med att fluffa soffkuddar, bädda sängen och torka av köksbänken innan jag gick till jobbet. Jag vill längta efter att komma hem, vill laga mat i timmar, vill okynnesdricka en extra kopp kaffe.
Jag vill stå framför badrumsspegeln och dutta dyra krämer mot ansiktet, gå och lägga mig innan tio och orka läsa massor med sidor, vill känna mig som en mycket duktig flicka.
Jag läser Skärvorna av Bret Easton Ellis. Den är lång, oändligt lång, och oftast händer ingenting alls, ändå kan jag inte sluta läsa. Jag lyssnar på boken när jag är ensam och i rörelse, skiftar över till att läsa så snart jag har en lugn stund.
Imorse gick jag en omväg till kontoret, trots att det var massor med minusgrader räckte inte de femton minuterna, det är som att jag alltid måste lyssna mer. Det är det enda som jag ångrar från mina två veckors ledighet, att jag inte började med Skärvorna tidigare, att jag inte låste in mig i ett rum, bara jag och boken.
De sista dagarna på min ledighet försvann i en blinkning. Vi har tittat på Titanic, först filmen och sedan utställningen, vi har suttit runt ett bord på en restaurang tillsammans med tre andra par och ätit middag i en halv evighet, vi har varit på jazzkonsert.
Vi har städat ut julen (har jag redan sagt det?) och sovit länge, länge, klockan har varit efter tio varje dag när vi har vaknat. Jag är helt och fullständigt utvilad för första gången på jag vet inte hur länge.
Det har varit fint att vara ledig, men jag kan inte låta bli att längta tillbaka till kontoret. Det finns så mycket som jag vill göra, roller jag vill skapa, saker jag vill få att hända. Jag har ingen söndagsångest, bara en iver.
Det är lustigt hur lediga dagar försvinner så fort, fast man gör nästan ingenting. Vaknade vid nio, drack kaffe i sängen, gick upp och startade en rotsakskaka, gick ett varv med dammtrasa och dammsugare och så var klockan plötsligt fjorton.
Gick till gymmet och sedan var den sexton. En snabb dusch, en borste genom håret och så var klockan sjutton och mina föräldrar stod utanför dörren. Rotsakskaka, tunt skivad rostbiff och rödvinssky, äppelmust och äppelcider.
Hemmagjord glass i dessertskålarna som barnet gav mig i julklapp. Espresso i fem små koppar och en kanna varmt skummad mjölk. Och så blir klockan tjugoett och vi kramar mina föräldrar hej då och sjunker ner i soffan med varsitt glas rödvin och det är där vi är nu.
Så blev det vecka ett och den andra lediga veckan. Jag startade den med att jobba en timme. Attestera tidrapporter, läsa ikapp mailen, gå genom ansökningar till en tjänst som jag annonserar för. Sånt som måste göras, men som går utmärkt att göra från sängen.
Jag tror inte att jag har berättat det, men jag har fått ännu ett ansvar på mitt bord. I januari utvidgas min avdelning med en ny gruppering. Går allt enligt plan utvidgas den snart igen, med ytterligare ett led. Då blir vi nästan som en egen liten organisation.
Jag ser fram emot att starta upp 2024 med att jobba hårt, att se saker falla på plats enligt planen som jag skapade 2023. Jag ser dock också fram emot att vara ledig en vecka till. Nästan-ledig, iallafall. Ikväll kommer barnet hem efter en vecka borta och jag tror att vi ska fira det på något sätt. Jag vet inte exakt hur än, men sånt brukar lösa sig.
Jag har badat tre gånger under det senaste dygnet. Första gången med bubblor i vattnet och bubblor i glaset på badkarskanten, andra gången på tolvslaget i en badtunna hos min bror och tredje gången precis, efter en lång hotellfrukost och i väntan på en sen utcheckning.
Vi ligger bredvid varandra i hotellsängen. Den har höga stolpar och vi sa precis att vi kanske borde ha en likadan. Vi slappar, gör ingenting, väntar på att tiden ska gå, men det är inte tråkigt alls.
Det var en bra nyårsafton. God mat, bra viner, fina människor. Jag lever på gårdagen idag, fast njuter av nuet samtidigt. Om en timme går tåget tillbaka till Stockholm. Vi pratar om vilka pizzor vi vill ha, vilken film vi ska se, hur lite vi ska göra idag.
