Apropå träningen och sömnen.

Barnet frågade om vi skulle spela bänkpress igår. Sedan ett år tillbaka tränar han på ett annat gym än vi, ett som har en något yngre målgrupp. Jag har ju sett att han har fått mer muskler så jag visste att träningen gett resultat, men helvete vad stark han har blivit.

Igår tvingade han mig att köra bröst, axlar och triceps enligt hans upplägg och helvete - HELVETE - vad trött jag var efteråt. Har idag ont ungefär överallt, även i muskelgrupper som jag inte borde ha ont i.

Sent igårkväll tittade vi på det sjunde avsnittet av The last of us. Satt bakom en kudde med pulsen i halsgropen hela timmen det varade. Efteråt var jag tvungen att ligga i sängen och titta på gulliga djur på instagram innan jag kunde somna. Förlorade sisådär två timmars sömn på det lilla tilltaget.

Om att lyssna inåt.

Jag skrev igår att det var en helg av återhämtning. Det var det verkligen och det känns idag. När veckorna av alldeles för mycket jobb drog igång bestämde jag att det var okej att fritiden försvann men att träning och sömn inte fick ruckas på.

Jag kommer behöva orka hålla det här tempot juni ut och då kommer det krävas regelbunden motion, en bra kost och ostörd sömn. Men så kom torsdagen förra veckan och jag fick avbryta träningspasset halvvägs in, för jag hade det inte i mig. Bestämde där och då att helgen skulle vara helt utan fysisk ansträngning. 

Och så blev det. Jag har sovit länge på morgnarna, blundat i soffan en stund på dagarna, promenerat i solskenet. Jag har ätit god mat, någonting sött fredag, lördag och söndag, druckit goda viner men bara något glas för att inte störa kroppen.

Idag startade vecka nio och jag har orken i mig igen. Jag är tillbaka.

En helg som går.

Ännu en helg passerar och även om den är fylld med måsten är den också långsam. Det finns tid för både arbete och återhämtning. Barnet och jag spenderar lördagseftermiddagen i soffan med varsin dator i knät. 

Han skriver ansökningar till sommarjobb och jag gör arbetsuppgifter som blivit kvar från veckan. Min man lagar mat till oss under tiden, rör sig makligt i köket. Vi pratar om allt mellan himmel och jord, lyssnar när barnet läser högt från sina ansökningar, sitter på rad bredvid varann när han gör något arbetstest.

Så kommer söndagen och min mans syster kommer över. Hon läser upp sina betyg och tar samma mattekurs som barnet. De sitter mittemot varandra vid matbordet och räknar tillsammans. Min man lagar veckans mat och jag sitter i soffan bakom dem med datorn i knät och arbetar färdigt veckan.

Och alltid finns det en varm kanna kaffe, något gott att äta i närheten, mjuk musik i bakgrunden. Solen som trillar in på trägolvet, tända ljus när solen försvunnit bortom hustaken. Kaffe som blir vin, långa pauser när vi fastnar i något att prata om.

Kärleken och hoppet.

Vi har sakta börjat hitta tillbaka till varandra. Jag vet egentligen inte hur, för vi har inte pratat om våra problem sedan det där hemska grälet på min födelsedag. Det var som att vi gick sönder ju mer vi pratade om det. 

Men så började saker långsamt förändras. Hans arbetsdagar blev kortare, telefonen slutade följa med till middagsbordet, han började ansvara för all matlagning. Jag slutade ha krav och förväntningar, började ta mer hänsyn till mitt mående än hans vilja och jag tror att det var det största. Att det var det som han till sist märkte och förstod.

Så utan att vi egentligen har pratat om det har vi börjat hittat tillbaka. Det är fortfarande skört och det finns fortfarande känslor inom mig som jag inte orkar sätta ord på, men för första gången på länge vågar jag hoppas.

Känslorna, känslorna.

Jag sitter vid köksbordet och jobbar när min VD ringer. Är du också i stan? Ska vi ta en lunch? frågar han. Jag är nervös hela tiden, aldrig tidigare har han frågat om vi ska äta lunch och jag undrar om han vet något, men han känns inte luskande alls. Bara pratar glatt om jobbet och livet och sedan går vi åt varsitt håll.

Jag tittar på en lokal för hundrade gången. Förra veckan var det i sällskap med ledningen, den här gången med en konsult som ska hjälpa oss i förhandlingen. När vi går därifrån har vi bestämt att ingå avtalsförhandlingar och jag vågar äntligen tro att lokalen ska bli vår.

Efteråt möter jag min man för att hämta ett nytt soffbord. Vi har haft ett litet brickbord från Svenskt tenn som tillfälligt soffbord sedan vi flyttade in, inte kunnat enas om vilken färg vi ska ha på Swedese Flower-bordet som vi vill ha. Det blir ett svart till sist.

Kommer hem, svarar på mail, bokar ett par möten. Skriver till barnet och frågar om vi ska ta en fika. Vi möts utanför Fabrique. Han beställer en semla och jag en mandelbulle, varsin kopp kaffe. Stannar längs vägen när vi promenerar hem, köper snittblommor till vaserna, en ljuslykta till soffbordet, en flaska rött till kvällen.

Och jag går där och tänker att jag måste gå vidare. Att jag måste glömma honom nu. Om han är skyldig till det som han är anklagad för är han en hemsk människa, men alldeles oavsett har han ljugit för mig. Han är inte värd att jag mår så här. Han är inte värd mina känslor. Jag vill må bra, jag väljer att må bra.

Kommer inte kännas för alltid.

Jag tänkte skriva att det blev vinter igen, men det är inte helt sant. Sanningen är ju att det har varit vinter hela tiden. Ännu är det en vecka kvar av februari. Jag fryser varje gång jag går ut. Svär över att små snöflingor tar sig in överallt.

Om en vecka är det mars och saker som känns, de kommer inte kännas för alltid.

Just nu.

Jag lever, jag är här. Jag vet bara inte vad jag ska skriva. Tack och lov för att jobbet kräver allt och lite till. Jag sitter i möten från nio till fem, har bara korta enstaka mötesfria stunder. Fokuset måste vara totalt om dagarna och det hjälper.

Kommer hem från jobbet, äter middag, tar pulsen på barnet, på mitt förhållande. Tränar mitt allra hårdaste för att matta ur kroppen. Svarar på mail, jobbar undan någon uppgift. Går och lägger mig, drömmer oroligt, börjar om igen.

Saker som sker.

Jag är på fötterna hela helgen. Städar, tvättar, tränar. Lyssnar på bok för att hålla tankarna i schack, men det fungerar bara för att jag väljer en bok som heter "Dömd till fängelse". I boken är huvudpersonen oskyldig, men det ska vi inte lägga vikt vid.

Jobbar klart veckan och startar nästa. Målar naglarna. Anstränger mig för att vara kärleksfull mot min man, fast jag egentligen är någon annanstans i tankarna. Sjunker ner i soffan på kvällen och det enda som hjärnan verkar kunna slappna av till är dokumentärer om djur.

Det mest absurda nånsin.

Jag googlar livet i fängelset. Läser om stegen från förvar till häkte. Försöker förstå hur hans dagar ser ut. Jag vet inte riktigt varför, vet inte varför jag bryr mig. Jag kan inte förklara den här känslan inuti.

Vi är inte vänner längre. Jag bröt vår vänskap när det blev uppenbart att det var mer än så, att vi inte skulle kunna vara bara vänner. För jag har en man som jag älskar och som älskar mig, även om vi har haft våra problem och även om han jobbar alldeles för mycket. Jag valde honom. Jag valde oss.

Ändå har jag haft svårt att tänka bort honom. Sedan hände det här och jag förstår ingenting. Jag förstår verkligen ingenting. Det är den sista spiken i den berömda kistan och jag måste sluta tänka på honom, måste sluta undra hur hans dagar ser ut. Han sitter häktad. Han sitter för fan häktad.

Tankarna tar aldrig paus.

Jag springer mitt allra snabbaste. Det tar stopp helt plötsligt när orken rinner ur mig. Jag stannar och lutar mig fram, händerna mot knäna, andetagen fast i strupen. Tankar som aldrig tystnar, ett trassel i hjärnan.

Jag skriver med den som är målsägande. Hon säger att det är sant, att han anhölls i måndags och häktades igår. Hon vet inte om honom och mig. Det behöver hon inte veta. Om jag pratar med henne en vacker dag ska jag berätta. Jag tror att hon förtjänar att veta.

Hon har varit sjukskriven sedan det hände för ett år sedan. Han har fortsatt med sitt liv, ett gott liv. Det finns en sanslös orättvisa i det. Samtidigt tänker jag på hans son, på hans dotter, hur klarar de sig nu?

Skvallret sprider sig som en löpeld genom alla våra kontor. Mitt namn har nämnts några gånger. Var de inte lite konstigt nära? Bara vänner säger hon? Jag kan fortfarande inte förstå att han har gjort det, jag kan inte tro det. Och samtidigt: hon säger att han har gjort det och jag tror henne.

Om att vara sämsta människokännaren.

Det har varit en helvetesvecka. Den startade med ett telefonsamtal i måndags och sedan dess har jag inte kunnat äta, inte sova, knappt fungerat alls. Det finns någon som haft en värre vecka. Han vars dörr polisen knackade på i måndags.

Någon som jag trodde att jag kände sitter häktad nu, anklagad för ett allvarligt brott. Någon som var fantastisk mot mig men ett monster mot någon annan. Jag förstår inte hur jag inte kunde se det. Kan man vara två olika personer samtidigt eller är jag så blind?

Jag känner mig så naiv. Jag hade en magkänsla den där första kvällen och jag borde ha lyssnat på den. Aldrig mer kommer jag tysta magkänslan.

Krig och pandemi.

Jag kan inte vänja mig vid vilken konstig tid vi lever i. Jag undrar ofta vad jag hade tänkt om jag hade hört mig själv idag för fem år sen, om jag hade hört ett av samtalen som jag för på daglig basis nuförtiden. Jag tror att jag hade blivit rädd för framtiden.

Om jag hade hört mig själv referera till pandemi och krig så som jag gör idag, som jag precis gjorde när vi pratade om när en lokal skulle kunna stå färdig och hur det hade varit mycket tidigare om det inte hade varit för kriget, då tror jag att jag hade blivit rädd. 

Världen har blivit en sån bisarr plats.

Om en alla hjärtans dag-middag.

Det hela startar med ett kaviarjärn. En vodkashot och rysk kaviar på ett rosa kex, det är ju ändå alla hjärtans dag. Sedan fortsätter det med ostron gånger två, för de vid bordet intill vill inte ha sina så plötsligt står det ännu ett fat på vårt bord.

Någon slags skaldjursgrej på brioche, en delad pizza och så en citronmarängpaj. Öl till honom, krusigt naturvin till mig. Musiken är hög, vi sitter med huvudena tätt över bordet för att höra varandra. Jag smeker hans kind och han kysser mig över maten.

Romantik för hela slanten.

Det är alla hjärtans dag och min man har planerat en date. Jag tycker om alla hjärtans dag, men så är jag ju också en sån som tycker om att fira saker. Alla hjärtans dag-bojkottarna kan säga vad de vill men det går inte att förneka att livet blir finare av en tisdagsdate.

Hursomhelst. Jag kom hem till röda rosor och en flaska bubbel. Hade en ask geléhjärtan under armen som alla hjärtans-dag present till min familj. Sammantaget ett fint litet mellanmål innan kvällen fortsätter.

Jag vet inte vad kvällen innehåller, men riktlinjerna från min man är avslappnat uppklätt. Så i bokhyllan hänger en enkel svart klänning. Naglarna är målade i rött, en mycket passande slump, och makeupen är försiktigt påbättrad. Är överlag väldigt redo för romantik.

Ful i februari.

Herregud vad februari är lång. Inte för att det är någon större fara, jag mår fortfarande bra, februari 2022 är långt borta. Men februari är lång, kall och tråkig och jag har aldrig varit fulare än nu, jag lovar.

Huden är så torr att den fnasar och kräver feta krämer, men de feta krämerna gav mig två enorma finnar mitt i ansiktet och sen fick jag plötsligt ögoninflammation. Hade en dryg vecka där jag skämdes över att gå ut.

Okej, förlåt, jag överdriver, fåfängan är inte så total. Men nästan.

Och så gick en helg.

Det har varit en helg av måsten, fast aldrig särskilt jobbig för allt har skett långsamt. Jobbade färdigt veckan på lördagen och smygstartade nästa på söndagen. Har tränat alla dagar, lyft mitt allra tyngsta på fredagen och söndagen och sprungit mitt snabbaste på lördagen.

Vi har spenderat kvällarna i soffan, mina fötter i hans knä och ett glas vin i närheten. Lagat mat tillsammans, ätit en semla med hans syster, tvättat tomt i tvättkorgen, städat lägenheten.

Och nu är det söndagskväll och kroppen och hjärnan är äntligen lika trötta. Trötta på ett behagligt sätt. Som att de har arbetat hårt, gjort väl ifrån sig. Sist ut av helgen är åtta timmars sömn innan vecka sju är här.

Först ut bland efterrätterna.

Bad barnet komma med idéer till kvällens efterrätt, gärna något rimligt i svårighetsgrad. Han föreslog att jag skulle göra chokladbollar pga: det borde till och med du klara av. Önskar att jag kunde skälla på honom för att han är uppkäftig, men han har inte fel.

Det blir dock snäppet mer avancerat än så, för min man ska göra glasnudelsallad med teriyakilax och jag tänker att en liten citronmarängpaj kommer sitta fint efteråt. Har definitivt köpt färdig lemoncurd, men pajskalet och marängen kommer yours truly göra helt själv.

Fem stunder från en fredag.

Kl. 06:35. Jag vaknar med en lätt huvudvärk. Tror att jag har druckit för mycket kaffe och för lite vatten. Kliver i svarta kostymbyxor, drar med fingrarna över skira blusar men väljer till sist en polotröja i kashmir.

Kl. 07:02. Står framför badrumsspegeln och sminkar mig. Barnet står bakom och drar med långsamma drag borsten genom håret. Han berättar om klassens presentationer i powerpoint under svenskalektionen igår. Han fnissar och skakar på huvudet åt animationer som använts och jag ler medan jag lyssnar.

Kl. 11:30. Jag har precis avslutat dagens andra möte som jag håller utan att fullt begripa vad jag gör. Jag börjar förstå saker som jag för två veckor sedan aldrig hade arbetat med, som att producera prislistor och årsredovisningar. Loggar in i dagens tredje möte, ett med min chef för den vanliga redovisningen av hur jobbet går. Det vanliga jobbet alltså, det som jag inte hinner med.

Kl. 17:05. Min man lägger tre köttbitar på köksbänken samtidigt som jag kliver innanför dörren. Han ger mig en puss, frågar om jag vill ha ett glas vin och soffläge eller om jag vill hinna träna innan maten. Jag säger att det låter skönt med ett kort träningspass. Ut ur mitt kök då, säger han. Gå och träna, rensa huvudet. Middagen är klar vid nitton. Jag pussar honom igen. Du är bäst, säger jag.

Kl. 20:32. Jag har duschat bort träningspasset, tvättat ansiktet rent, klivit i min sidenpyjamas. Ätit middagen som min man lagat till oss, druckit ett glas rödvin och sjunkit ner i soffan, och här är vi nu, framme vid en fredagskväll.

Ett dygn senare.

De inställda planerna igår gjorde inget. Det blev den bästa dagen på länge. Att umgås med sig själv, det är nyttigt emellanåt. Åt en tryffelpasta i hotellets restaurang, drack ett glas rödvin och läste en bok som inte klarade sig middagen ut. 

Beställde ännu ett glas rödvin, slog mig ner i en mjuk soffa och skiftade till en deckare i mobilen. Vid nio ångrade jag bristen på dessert - som jag tackat nej till - hämtade jackan och gick till seven eleven på hörnet och köpte choklad.

Spenderade resten av kvällen lutad mot stora fluffiga hotellkuddar, med en bok och choklad och njöt av tystnaden, lugnet, livet och sov sen åtta timmar och avslutade ensamheten med en hotellfrukost.

Nu är jag tillbaka i en hotellobby, har en timmes admin innan nästa möte startar och sedan är det raka vägen till tåget och hemåt. Det blir fint, fint som snus. 

Solo.

Jag sitter vid en bardisk på mitt bästa hotell i Göteborg. Har en mailinkorg som svämmar över, för så går det när den inte får kärlek på några timmar. Kvällens planer försvann, den där vännen fick inte ihop sin vardag.

Jag har ingen lust att jobba bort kvällen, men jag har ingen lust att äta middag ensam heller. Har ingen lust att skriva, ingen lust att titta på något. Kanske borde jag gå och köpa en bok. En riktig bok. Låta den vara mitt sällskap ikväll. En bok, ett glas vin och kanske en pasta, när jag tänker efter.

Se hit, Göteborgare!

Imorgon åker jag till Göteborg. Det var meningen att det skulle vara en snabb in och ut-grej, men så hörde en vän att jag skulle vara där och en middag bokades för onsdagskvällen och sen fylldes torsdagseftermiddagen, som jag hade tänkt spendera på ett tåg på väg hem, med möten där jag måste ha bra internet.

Så om vi har någon Göteborgare här som sitter på tips om ett bra café där man kan ta ett teamsmöte så håll för all del inte tillbaka. Med bra menas att kaffet är gott, wifi finns och ljudnivån inte är trettontusen decibel.

För att göra kravlistan ännu längre så kommer jag vara intill Gamla Ullevi på förmiddagen och jag kommer antagligen ha höga klackar så tvinga mig inte att korsa stan, tack så mycket.

Kunde visst bli ännu bättre.

Ännu ett apropå om helgluncherna och min mans matlagning: Det är nästan alltid han som lagar maten. Ibland lagar vi tillsammans, men oftast placerar han mig i närheten med ett glas vin i handen.

Men inte längre, för jag har kommit på att jag ska bli en efterrättsmänniska. Eller ja, det är jag väl redan eftersom jag älskar efterrätter, men det är sällan vi äter det eftersom min man inte tycker om sötsaker. I helgen var min efterrätt till exempel pistageglass och hans var en charkbricka. 

Hursomhelst. Medan han lagar middag till oss ska jag göra efterrätt. Från och med nu ska lördagarna bestå av något sött efter maten. Känner starkt att jag behöver dessertskålar i metall, ni vet såna höga på fot, och en gasbrännare så att jag kan bränna maräng över diverse goda saker man kan äta.

Heliga söndagar.

Apropå de perfekta lördagarna - de följs av heliga söndagar. Medan lördagarna aldrig får bestå av tråkiga saker, inga sysslor eller måsten får tynga ner lördagarna, är det vad våra söndagar är vigda åt.

På söndagarna handlar vi inför veckan, blommor ställs i duschen, sängarna bäddas rent, lägenheten städas, tvättkorgen töms. Jag är en sån klassisk jungfru att man skulle kunna basera stjärntecknets egenskaper bara på mig, så jag älskar våra söndagar. Älskar när jag får planera, organisera, styra och ställa.

För att verkligen göra det till veckans näst bästa dag delar vi alltid en flaska bubbel på söndagskvällen, medan min man lagar veckans mat och jag städar och tvättar. Bättre avslut på helgen finns inte, jag lovar.

Perfekta lördagar.

Vi har en ny grej för lördagsluncher. Vi har alltid ätit ute mycket, men varit fokuserade på middagar. Nu har min mans slumrande kärlek till matlagning vaknat och han vill gärna spendera sina lördagskvällar i köket, så våra restaurangbesök har flyttat till lunchtid.

Det är nästan snäppet bättre. Oftast är vi ute och går, promenerar mellan våra bästa butiker eller stadsdelar, och så stannar vi någonstans lagom tjusigt. Dricker ett glas vin till maten, sitter kvar för en cappuccino och en delad efterrätt.

Kommer hem och har hela lördagskvällen fri. Lagar mat i en halv evighet, mjuk musik i bakgrunden och tända ljus, stunder av vila i soffan medan något långsamt puttrar på spisen, en fördrink i väntan på maten.

Dagens topp tre.

Herrejävlar vilken fredag det har varit. Bara spännande möten, lösningar har funnits, himlen har varit blå och solen har känts mot huden. Visserligen är kylan en käftsmäll när man går ut, men skitsamma.

Tre saker har varit särskilt bra och då räknar jag inte ens problemet som jag löste i sömnen inatt. Iallafall. Här kommer dagens tre bästa utan inbördes ordning:

1. Jag kollar aldrig Blocket dagtid. Dels för att jag inte hinner men även för att det är en mysig del av kvällsrutinen när jag går och lägger mig. Men idag fick jag en impuls att snabbt kika mellan två möten och längst upp fanns en drinkvagn i dansk design som vi tittat på i butik men tyckt var i dyraste laget. 

Tusen kronor vid snabb affär, stod det i annonsen. Skickade ett meddelande och inte bara blev den min, den fanns även att hämta hundra meter upp på vår gata. Nu står den intill soffan och gifter sig perfekt med våra andra möbler.

2. Min brors fru skickade ett meddelande där hon frågade om vi inte borde vara människor som går på opera. Hon var visserligen hög som ett hus på morfin efter en operation men jag agerade snabbt som tusan och köpte fyra biljetter till Sweeney Todd, för är det något som jag verkligen vill vara så är det en människa som går på opera.

3. Jag lagade mat idag. Åh wow, tänker ni, det gör man ju varje dag. Men där har ni fel, för matlagning är inte min starkaste gren men det är okej, jag har andra kvalitéer. Idag fick jag dock verkligen till det, antagligen för att jag var berusad på operabiljetter, en drinkvagn samt ett bättre bubbel.

Hursomhelst. Jag snabbsyrade rödkål och gjorde en sallad på något slags salladshuvud, körsbärstomater, finhackad rödlök och granatäpplekärnor. Vispade ihop en smet på ägg, majo, senap och curry som jag doppade kycklinglårfiléer i. Vände därefter kycklingen i panko och skickade sen in dem en kvart i airfryern. Toppade alltsammans med chilimajo. Och det mina vänner, det smakade som om det tillagts av någon som vet vad hen gör.

Det var allt från mig idag. Nu ska jag gå och hälla upp en drink från min drinkvagn, hej!

Effektiv eller dum i huvudet.

Min kollega som hjälper mig med admin hörde av sig i slutet av arbetsdagen igår. Hon hade stött på ett problem och behövde hjälp för att komma vidare. Jag orkade verkligen inte tänka på problemet igår så bokade en avstämning på fredagsmorgonen istället. 

Tänkte lite ironiskt för mig själv att det kommer lösa sig under natten eftersom hjärnan kommer attackera problemet i sömnen. Vaknade mycket riktigt imorse och hade drömt fram en lösning på problemet. 

Så nu ska jag hoppa in i det där mötet och presentera en lösning utan att ha lagt mer än två vakna minuter på att tänka på problemet. Vet ej om det är att vara jäkligt tidseffektiv eller dum i huvudet.

Varma nattlinnen och långa möten.

Varje morgon hänger jag nattlinnet över elementet i sovrummet. Plockar det därifrån sexton timmar senare, alldeles varmt och mjukt. Somnar på exakt en minut. Jag vet inte om det är för att nattlinnet är varmt eller dagarna långa.

I måndags blev vår marknadskommunikatör sjukskriven och jag kastades in för att ta över hennes projekt. Någon annan kastades in för att göra stora delar av min admin, vilket sparar mig väldigt mycket tid. Nittio procent av min arbetsvecka har varit möten. Det är väldigt roligt, men oh boy vad jag sover gott på nätterna.

Februari 2023.

Jag minns med fasa februari 2022. Jag tror att det är min värsta februari nånsin. Kanske var det allas sämsta februari nånsin. Det var så många par runt omkring mig som krisade. Så många förhållanden, inklusive mitt eget, som var på väg utför.

Nu kliver vi in i ännu en februari, men den här gången känns det inte lika farligt. Jag tror inte att februari 2023 kommer att bli vad februari 2022 var. Jag vet inte varför, om det är för att vi är längre bort från pandemin, att tid har passerat, att känslor har lagt sig.

Jag vet bara att det känns okej att kliva in i en ny februari.