Känslorna, känslorna.

Jag sitter vid köksbordet och jobbar när min VD ringer. Är du också i stan? Ska vi ta en lunch? frågar han. Jag är nervös hela tiden, aldrig tidigare har han frågat om vi ska äta lunch och jag undrar om han vet något, men han känns inte luskande alls. Bara pratar glatt om jobbet och livet och sedan går vi åt varsitt håll.

Jag tittar på en lokal för hundrade gången. Förra veckan var det i sällskap med ledningen, den här gången med en konsult som ska hjälpa oss i förhandlingen. När vi går därifrån har vi bestämt att ingå avtalsförhandlingar och jag vågar äntligen tro att lokalen ska bli vår.

Efteråt möter jag min man för att hämta ett nytt soffbord. Vi har haft ett litet brickbord från Svenskt tenn som tillfälligt soffbord sedan vi flyttade in, inte kunnat enas om vilken färg vi ska ha på Swedese Flower-bordet som vi vill ha. Det blir ett svart till sist.

Kommer hem, svarar på mail, bokar ett par möten. Skriver till barnet och frågar om vi ska ta en fika. Vi möts utanför Fabrique. Han beställer en semla och jag en mandelbulle, varsin kopp kaffe. Stannar längs vägen när vi promenerar hem, köper snittblommor till vaserna, en ljuslykta till soffbordet, en flaska rött till kvällen.

Och jag går där och tänker att jag måste gå vidare. Att jag måste glömma honom nu. Om han är skyldig till det som han är anklagad för är han en hemsk människa, men alldeles oavsett har han ljugit för mig. Han är inte värd att jag mår så här. Han är inte värd mina känslor. Jag vill må bra, jag väljer att må bra.