Så går en helg och det är bara barnet och jag nästan hela tiden. Min man hjälper sin syster. Det känns bra att bara vara vi. Som att jag kan andas. Vi går och tränar. Barnet sitter och pluggar vid matbordet medan jag städar. Vi promenerar sida vid sida, köper varsin kaffe när alla semlor i Stockholm tagit slut.
Så kommer söndagen och barnet går och pluggar på café med kompisar. Jag promenerar i hörlurar, hänger en tvätt, bakar en kaka. Min man kommer hem och det känns lite enklare att låta honom hålla om mig.
Vilket fint inlägg!
SvaraRaderaJag hade exakt samma tanke i fredags när min man for och åkte långfärdsskridskor. "Nu kan jag andas!"
SvaraRaderaSå sorgligt att det är så, men samtidigt med många år tillsammans - kan det verkligen alltid vara bra? Besvarar frågan själv. Det behöver finnas en grundlycka när de här stunderna kommer, annars är man körd. Tror jag.
RaderaTack för att du delar med dig av kloka tankar trots att jag förstår att du själv slits mellan ljus och mörker. Jag förstår så din ambivalens. Jag har varit där ett bra tag nu. Vi har nu varit tillsammans i halva mitt liv, jag fyller snart 40 och har haft en inre kris gällande min relation.
SvaraRaderaVi har pratat, så många gånger. För mig handlar det om attraktion, inte bara på det fysiska planet utan kanske också en känsla av att vi vuxit ifrån varandra även på andra sätt. Men han är verkligen en fin person, otroligt inlyssnande, omtänksam och finaste pappan. Det känns så fel att lämna den här relationen som vi båda investerat så mycket i. samtidigt som jag bara inte vet om det är rätt för mig längre, om jag hellre velat vara själv..
Förstår att det här inlägget inte hjälpte dig något större haha, men ville nog bara säga att du inte är ensam och jag önskar dig klarhet <3
Fast jo, det hjälper att höra att det finns fler. Även om man vet och förstår det, så pratar vi ju sällan öppet om när vi våndas. Jag tänker att man vet när det är dags att gå. En vacker dag bara vet man. Tack för att du skrev. ❤️
Radera