Jag sitter på sängkanten. Armbågarna mot knäna, tårna i golvet, i händerna ett whiskyglas. Jag har struntat i träningen, inte orkat gå mina tiotusen steg, och jag har dåligt samvete för det. Jag har dåligt samvete för det mesta.
För att jag inte är bättre, för att jag inte är mer, för att jag inte är rätt.
Min man sitter framför sin dator och jobbar. Han har gjort det hela kvällen. Hela veckan, hela månaden, hela året. Jag har hörlurar i, lyssnar på Melissa Horn. Det kan inte komma någonting bra ur det. Jag sneglar på min telefon. Tar en sipp ur whiskyglaset istället.
Inget bra, ju. Han jobbar för mycket. Livet är för kort för bara jobb... säg åt honom det😉
SvaraRaderaJag har försökt, gång på gång på gång, men han säger att det är övergående. Dock oerhört oklart just nu hur snart det kommer gå över.
RaderaHan borde förstå att hans vackra fru är ledsen och känner sig ensam. Vågar han ta risken att du tröttnar till sist?
SvaraRaderaJag tror på riktigt inte att han ser den risken. Tror att det för honom är så självklart att det är han och jag att han inte ser att det skulle kunna hända. 😕
RaderaRöva bort honom på en tågresa till Berlin!
SvaraRaderaHaha. Ja, kanske det.
RaderaNär allt man vill är att bli sedd av den som blundar.... jag kan känna igen mig i det där
SvaraRadera😕
Radera