Trasiga.

Det är kväll och jag står lutad mot köksbänken. Han säger att han måste ta ett möte och sträcker sig efter sina hörlurar. Det rinner över och jag fräser att han inte kan bli förvånad den dagen allting går sönder. 

Allting? säger han. Vi, säger jag. Är vi på väg dit? frågar han och jag frågar hur fan han inte kan märka det. Jag har varit för disträ av jobbet för att tänka så, säger han. Jag tittar på honom. Jag antar att det är precis det du menar, säger han.

Hans dator plingar till och en ruta dyker upp i hörnet. Mötet börjar nu, säger han. Jag nickar och lämnar rummet. En timme senare lägger han sig bakom mig. Ingenting kommer gå sönder, säger han och jag tänker tankar som han aldrig hör.