Jag råkar klicka fram mina utkast. Bläddrar bland ett dussin opublicerade inlägg, läser ett efter ett, minns dem alla. De gör ont att läsa. Det är gräl som jag haft med min man, känslor av osynlighet och otillräcklighet, smärtan när barnet precis fått sitt första stora epilepsianfall och oron när medicinen skulle sättas in.
Jag vet inte varför de aldrig publicerades. Kanske var det för privat, för ärligt. Kanske var känslorna bara för många, kanske var det för mycket av allting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar