Ännu en pandemifredag.

Minns ni i november när jag gjorde en dag i bilder? Bilder är ju inte mitt vanliga format, men det var skoj och jag är så fruktansvärt trött på att jobba, så vi kör en favorit i repris. Livet är samma lika som i november, fast ändå inte. Jag sitter till exempel inte längre i barnets rum och arbetar och äter numera min frukost i soffan. 

Häng på i mina enorma livsförändringar!

Kaffe i sängen. Min man ställer en kopp kaffe på mitt sängbord halv sju, på väg ut på sin löprunda. Jag ligger kvar till kvart i sju och läser internet. 

Hoppar i yogabrallorna och rullar ut yogamattan för tjugo goda minuter. Ungefär halvvägs genom hojtar barnet hej då och går till skolan. 

Overnight oats gjorda på havregryn, proteinpulver och mjölk, toppade med björnbär. Intas i favorithörnet i soffan tillsammans med en andra kopp kaffe och efterföljs av ett kokt ägg.

Min lyxiga arbetsplats. Nej men den är faktiskt inte dum. Strykbrädan uppdaterades häromveckan till en stadigare variant, enkom för att jag skulle ha en rejälare arbetsplats. Det är kanske det sjukaste covid har gjort mot mig. Men det är ett mysigt läge framför fönstret. Drömmer om ett litet skrivbord i björk här men som ni ser behöver garderoberna byggas om innan det kan hända. 

Här har ni mig. Ser ni tröttheten? Skuggar ansiktet så att ni ska slippa se påsarna under ögonen. Herregud vad jag drömmer om sol och värme. Om oceaner av tid att göra ingenting. Av att inte sitta framför en strykbräda och köpslå med mig själv om att jobba. En timme till, sen får du gå och hämta mer kaffe/surfa fem minuter/äta mellanmål.

Vid halv tolv äter vi lunch, mest för att min man har en lucka då. Sen hoppar han in i möte och jag tar en promenad. Vi har ett riktigt bra flyt med matlådor just nu, alltid förberedda när lunchen kommer. Förut var vi mästare på takeaway, men det bor något mysigt i att förbereda lunchen tillsammans. Rödbetsbiffar och sallad för dagen.

Det sägs att man ska gå tiotusen steg om dagen. Det sägs också att det är en hittepågrej från en reklamkampanj på sextiotalet, men jag tänker att det duger som måttstock. Lunchpromenaden brukar ge mig drygt hälften. Resten löser sig under dagen. Idag gick promenaden till Café Ingrid, på begäran av Emma. Recension av citronbulle snart på en blogg nära dig!

    

Kommer ibland på mig själv med att ha lyft blicken från datorn, låtit den fastna någonstans utanför fönstret. Alla våra fönster ligger in mot innergårdarna, vår egen och de två grannfastigheternas. Det är väldigt fint att bo mot innergården. På andra sidan av de där husen ligger Odengatan men av den hör vi inte ett knyst. Alldeles tyst är det här. 

   

Plötsligt är klockan sexton och eftersom det är fredag är det okej att slå ihop datorn och städa bort arbetsplatsen för veckan. Rent och fint blev det. En hel kvadratmeter till övers. 

Lägger mig raklång i soffan. Läser internet, skrollar i min bokapp efter nästa bok, lyssnar på min man som pratar i något möte, samlar energi inför dagens träning. Jag tränar fem dagar i veckan. Det är oklart hur det blev så, för tidigare har jag undvikit all form av träning. Men så hände något för drygt ett år sen. Kan det vara att insåg att jag inte är odödlig och att jag måste hjälpa kroppen hålla länge? Jag vet inte. Vet bara att jag gillar tanken på att vara stark.

Sprang sju kilometer, som med handen på hjärtat även innehöll en del lunkande. Det gör ingenting, all träning är bra träning. Sen dusch och mjuk klänning. Jag minns tiden när fredagskvällarna innebar smink och fina kläder, en drink någonstans och middag någon annanstans. Skoja bara, jag minns inte alls, det var så länge sen. 

    

Men ett glas rödvin, hämtmiddag och fötterna i hans knä i soffan duger som fredagskväll det med. Tack och hej för den här gången!