Idag fyller min pappa sextiotvå. För ett par månader sedan bestämde vi att vi skulle ses någonstans halvvägs mellan oss, fylla en uteservering tillsammans med mina bröder och deras familjer. Den tjugofjärde april, då kommer det vara vår och varmt och ni kommer vara vaccinerade och alla borde kunna sitta tillsammans utomhus, sade vi då.
Det var ganska naivt av oss. För någon vecka sedan blåste vi av alltsammans. Man får fortfarande bara sitta fyra per bord, mina föräldrar är ännu inte vaccinerade och allting känns som en alldeles för stor risk.
Vi pratade på facetime förut. Pappa har fått tid för första vaccindosen om två veckor, men mamma får vänta lite till. Vi har inte träffats sedan september och det börjar kännas som väldigt lång tid. Kanske kan vi ses i maj, eller juni. Jag hoppas det.
Har inte träffat min dotter och barnbarn sen förra julen, känns sådär och det var inte så nån av oss trodde det skulle bli. Fast vi får bara ha hoppet kvar och det måste ju ta slut och vi får bara fortsätta hålla drömmarna vid liv��
SvaraRaderaUsch, vad hemskt. Hoppas att ni kan träffas snart.
Radera