Min man kommer hem från sin morgonpromenad. I handen håller han ett gammalt kort i brunt, strävt papper. Jag hittade det på trottoaren, säger han. Det är ett militärbrevkort, daterat första augusti 1942. Jag tar kortet som han sträcker fram.
Det är nött och lite trasigt, men man kan fortfarande läsa orden. Skrivstilen är lutande och vacker, som om den är en ung kvinnas. Kära föräldrar, jag är nu lyckligen framkommen. Hon berättar om sin resa, att hon bor i ett underbart fint hus med utsikt rakt ner i havet. Att det finns lärarinnor i alla vrår. Jag undrar var hon var, då 1942. När ett krig rasade i världen. Jag undrar hur hennes liv såg ut.
Brevet är undertecknat Barbro och adresserat till Docent Ossian Dahlgren. Ni vet, rasbiologen. Jag söker på internet, hittar nästan ingenting om Barbro. Bara att hon är nittotre nu och bor två gator bort. Jag hittar desto mer information om hennes far. Han verkar inte ha varit någon trevlig man.
Jag lägger militärbrevkortet i ett kuvert. Skriver Barbros adress, men köper inget frimärke. Det slår mig att jag vill överlämna det själv. Att jag vill veta vem Barbro är, vem hon har varit. Jag vill höra om hennes sommar 1942. Jag vet bara inte riktigt hur.
Spännande! Kul att läsa din blogg��
SvaraRaderaÅh men tack! ❤️
RaderaMen ja! Klart du ska överlämna brevet själv. Kanske bara gå dit och knacka på eller först skicka ett vykort och skriva att du kommer förbi på lördag klockan två (eller nåt) om det går bra? Och ditt telefonnummer.. så kan hennes barn höra av sig/vara beredda ifall hon inte skulle våga släppa in dig när hon är själv. Du kan ju vara vem som helst. Lycka till och berätta gärna sen hur det gick! Så spännande ju!
SvaraRaderaPandemi ja... ni kanske ska ses ute på din eller hennes innergård istället kanske?
SvaraRaderaDet är ju framförallt det här med pandemin som ställer till det. Jag vill ju absolut inte råka smitta henne med covid! Även om jag känner mig 100% frisk så vet man ju aldrig helt säkert. Och det är ju portkod överallt här och att stå utanför och vänta tills man kan smita in känns ju bara helt fel! Haha, vilket problem!
RaderaJag kanske helt enkelt får skicka det ändå, men kanske kan skriva nån rad om att det vore fint att ses utomhus och kanske få höra bakgrunden till militärbrevkortet.
Jag hade skickat det i ett kuvert med en lapp om att du jättegärna skulle vilja höra historien bakom om hon vill berätta. Tänker att det inte är säkert att hon vill ha besök eller vill berätta, så bättre att ge henne möjlighet att tänka på det i lugn och ro. Plus pga pandemin såklart! :)
SvaraRaderaHelt sant! Jag tror att det får bli så som du säger.
RaderaHeja! Jag vill också veta! Knacka på? Stå på avstånd? Säg att du bjuder på parkbänkskaffe?
SvaraRaderaBerättar hur det går! :)
Radera