Han lägger sig bakom mig. Nära. Armarna smyger sig runt, drar mig närmare. Mitt liv vore så mycket enklare om du bara tycker och tänker som jag, säger han. Vet du inte att man växer av utmaningar? säger jag.
Jag vänder upp ansiktet mot honom, för den första pussen på över ett dygn. Du är så besvärlig, säger han, fast orden är mjuka. Tur att jag är värd besväret, säger jag.
Så skönt ändå när man skakas tillbaka till sina platser lite försiktigt och mjukt sådär. Fint.
SvaraRadera