Om livet som korttidspermitterad.

Det kom en fråga från Tove som undrar om hur livet som korttidspermitterad är. Om jag hinner med det som behöver göras de tre dagar i veckan som jag arbetar, om de lediga dagarna känns sköna eller om det hela oroar mig.

Svaret är att det här är en jäkligt bökig fråga att svara på. Om jag lägger handen på hjärtat måste jag erkänna att jag har glidit med svaret beroende på vem som har frågat. Men här inne tänker jag att vi kör med sanning och ärlighet, så här kommer det:

Det känns skönt. Jag är ledig på ett sätt som jag aldrig har varit förut. Jag promenerar flera mil i veckan, skriver som aldrig förr, sträcktittar på en serie med nio säsonger, springer tillsammans med min son, umgås med min man.

Samtidigt har jag mina tre dagar på kontoret. Får ha mina klackar och klänningar, luncha med mina närmaste, får saker att hända. Jag tror att det är en mix som jag mår väldigt bra av.

Däremot hade jag inte mått bra i situationen om jag var oroad. Vi har coronamöten varje vecka, går genom läget och framtiden. Jag tror att vi kommer stå pall för krisen. Vi har en bred permittering för alla tjänstemän, men det är en åtgärd för att kunna överleva om krisen blir långvarig. Vi har lite färre jobb just nu, men vi är i en bransch som aldrig kan bli mindre.

På frågan om jag hinner med mitt jobb på tre dagar så är svaret nej, det gör jag inte. Men jag prioriterar ganska hårt, vissa saker skjuter jag på framtiden och andra saker ber jag om hjälp med. Det känns som att vi har blivit mer solidariska i den här krisen, ingen är rädd för att visa att de har för lite att göra, vi hjälper varandra. Löser saker tillsammans.

Jag har glidit med svaret tidigare, varit rädd för att uppfattas som illojal för att jag njutit av mina permitterade dagar, men någonstans handlar det även om att vara lojal mot sig själv. Jag har jobbat hårt i många år, kanske är det här en mellanvila för att kunna fortsätta så.

Sedan ska vi inte heller glömma att jag förlorar inkomst på permitteringen, men det är en ganska odramatisk minskning och den påverkar inte oss i vårt vardagliga liv. Jag får väldigt mycket tid för de förlorade pengarna, vilket kanske har ett större värde.

Det var det om livet som korttidspermitterad. Varsågoda för uppsats!