Herregud.

Nästa vecka fyller barnet femton år. Det är ganska galet, när man tänker på det. Att han har varit min i femton år, att jag har varit någons mamma i alla de här åren. Det är en svindlande tanke att vi ska vara varandras i alla de åren som ska komma, samtidigt som det är den självklaraste tanken jag någonsin tänkt.

Kanske är det min självbild som är skev, men jag tror inte att man tänker att jag är någons mamma innan man lärt känna mig. Särskilt inte till en tonåring, eftersom jag själv var en när han dök upp.

Det slår mig att om fyra år kan det vara den sista sommaren som han fortfarande bor hemma. Efter det kan det vara studentrum som väntar honom, ett liv på campus, med studier och blöta kvällar och andra saker som mödrar inte är tänkta att veta om.