Det sista av maj.

Vi är ute nästan all vaken tid. Promenerar längs soldränkta gator, dricker kaffe och äter glass, stannar till på en uteservering på lördagskvällen och en annan uteservering på söndagen. Dricker rosévin och samlar nya fräknar på kindbenen.

På söndagskvällen kommer barnet hem, vi byter om och springer bredvid varandra längs vattnet i Hagaparken medan solen letar sig bortom trädkronorna. Och nu är klockan över nio och balkongdörrarna står fortfarande öppna. Imorgon är det juni.

Plan B.

Vi skulle ha varit i Riga nu. Landat tidigt imorse och checkat in på ett femstjärnigt hotell, säkert redan ha druckit ett glas champagne och fått massage på spaet som vi hade bokat. Min man fyller fyrtiotvå idag och på grund av corona blev ingenting som tänkt.

Han är inte den som firar födelsedagar, tycker inte att de är särskilt viktiga. Därför kändes den där helgen i Riga så fin, för det var hans egen idé att åka bort över sin födelsedag. Sedan ställdes det in och då gick den här dagen tillbaka till att bli vilken dag som helst.

Men jag har köpt en present och en bättre flaska whisky och tänker att han ska få sig en riktigt fin date ikväll, så kanske får vi ordning på den här födelsedagen ändå.

Blev plötsligt sentimental.

Min son håller på att bli så vuxen. Han står i köket nu och svänger ihop en pasta- och kycklingsallad och pratar med en röst som blir grövre varje dag som går. Han säger att han vill lära sig göra rödvinssås och det går inte ihop med barnet i mitt huvud som har kepsen på sned och glugg i munnen och en nerf i handen.

Ibland känns det som att livet går alldeles för fort. Som att jag vill stoppa det, stanna upp, vrida tillbaka. Jag minns honom som liten och känner så intensivt att jag vill ha tillbaka det där lilla barnet och krama honom och aldrig någonsin släppa.

Slut på vila.

Min helg mitt i veckan är nästan slut. Jag har promenerat sextiotusen steg de här två dagarna och det värker i mina lår nu. Har även planterat lite på balkongen, skrivit på boken och tittat på fem avsnitt Suits. Har ätit en glass och en kardemummabulle. Hämtat sushi en dag och lagat tomatsoppa en annan dag. Suttit på balkongen och druckit kaffe båda dagarna.

Imorgon är det tillbaka till allvaret, till onlinemöten och saker att göra.

Om livet som korttidspermitterad.

Det kom en fråga från Tove som undrar om hur livet som korttidspermitterad är. Om jag hinner med det som behöver göras de tre dagar i veckan som jag arbetar, om de lediga dagarna känns sköna eller om det hela oroar mig.

Svaret är att det här är en jäkligt bökig fråga att svara på. Om jag lägger handen på hjärtat måste jag erkänna att jag har glidit med svaret beroende på vem som har frågat. Men här inne tänker jag att vi kör med sanning och ärlighet, så här kommer det:

Det känns skönt. Jag är ledig på ett sätt som jag aldrig har varit förut. Jag promenerar flera mil i veckan, skriver som aldrig förr, sträcktittar på en serie med nio säsonger, springer tillsammans med min son, umgås med min man.

Samtidigt har jag mina tre dagar på kontoret. Får ha mina klackar och klänningar, luncha med mina närmaste, får saker att hända. Jag tror att det är en mix som jag mår väldigt bra av.

Däremot hade jag inte mått bra i situationen om jag var oroad. Vi har coronamöten varje vecka, går genom läget och framtiden. Jag tror att vi kommer stå pall för krisen. Vi har en bred permittering för alla tjänstemän, men det är en åtgärd för att kunna överleva om krisen blir långvarig. Vi har lite färre jobb just nu, men vi är i en bransch som aldrig kan bli mindre.

På frågan om jag hinner med mitt jobb på tre dagar så är svaret nej, det gör jag inte. Men jag prioriterar ganska hårt, vissa saker skjuter jag på framtiden och andra saker ber jag om hjälp med. Det känns som att vi har blivit mer solidariska i den här krisen, ingen är rädd för att visa att de har för lite att göra, vi hjälper varandra. Löser saker tillsammans.

Jag har glidit med svaret tidigare, varit rädd för att uppfattas som illojal för att jag njutit av mina permitterade dagar, men någonstans handlar det även om att vara lojal mot sig själv. Jag har jobbat hårt i många år, kanske är det här en mellanvila för att kunna fortsätta så.

Sedan ska vi inte heller glömma att jag förlorar inkomst på permitteringen, men det är en ganska odramatisk minskning och den påverkar inte oss i vårt vardagliga liv. Jag får väldigt mycket tid för de förlorade pengarna, vilket kanske har ett större värde.

Det var det om livet som korttidspermitterad. Varsågoda för uppsats!

Måndag.

Solen står fortfarande högt på himlen när jag kommer hem från kontoret. Byter ut take away-kaffet mot ett glas vatten med klirrande isbitar, sjunker ner på balkongsoffan och masserar fotsulorna. Det sticker i dem efter åtta timmar i klackar.

Kliver i låga skor och sätter solglasögonen på näsryggen, promenerar fyrtiofem minuter medan solen försvinner bort över hustaken. Kommer hem, lägger en torskrygg i en ugnsform, kokar färsk potatis och rör ihop en dillsås.

Imorgon och på onsdag är det helg igen, i den här konstiga permitteringstiden som vi lever i.

Livet som det var förut.

Kommer hem vid arton, är kall och lite ruggig. Byter till pyjamasbyxor och tar av behån. Hittar in under en filt i soffan och väljer middag tillsammans från Foodoras app. Det blir en indisk gryta med blomkål och kyckling. Han häller upp varsitt glas bubbel medan vi väntar.

Vi har inte ätit på restaurang sedan corona kom. Vi brukade äta ute varenda helg förut och jag saknar det. Saknar att långsamt göra mig i ordning, att hälla upp ett glas vin och välja klänning, musik i bakgrunden och låta makeupen ta en timme. Höga klackar och så min hand i hans och känslan av att vara på väg någonstans.

Jag vet att vi inte ska klaga. Att människor dör av det här jävla viruset och att vi är lyckligt lottade som får spendera kvällen mätta i vår soffa, iförda pyjamas och med varandra. Jag ska inte klaga. Jag bara saknar livet som det var förut.

Dagvill.

Är det fredag eller lördag? Jag vet nästan inte. Vi vaknar till ännu en ledig dag tillsammans. Äter frukost, dricker kaffe, läser nyheter. Sedan klär vi på oss och går ut. Tar bussen till Södermalm och traskar runt hela ön. Går över till gamla stan och korsar Östermalm.

En tallrik med halloumi och grillade grönsaker, det är pak choi och sparris, champinjoner och tomater. Ett glas riktigt fylligt rödvin. Fantiserar om någon sorbet efteråt men får nöja oss med fantasierna. Skriver det här och dricker en liten whisky som sängfösare.

Alla denna tid.

Ännu en ledig dag. Det känns som att jag är ledig hela tiden. Jobbar några dagar här och där, sedan tillbaka till att vara utan en plan för dagen. Eller så är det kanske inte, det finns alltid en plan men den består nästan jämt av att springa eller promenera och läsa eller skriva. Och titta på Suits. Jag kan inte minnas sist jag plöjde en serie så här.

Det ska bli sexton grader och solsken idag. Klockan är en bit över nio och vi har redan ätit frukost och bytt om till träningskläder. Barnet och jag ska ge oss på vår sexkilometersrunda och mannen ska gå till gymmet. Sedan får vi se. Lite fint ändå med all den här tiden.

Måndag vs. Tisdag

Om igår var en permitterad måndag när jag låg kvar i sängen tll klockan elva och tittade på tre avsnitt Suits på raken, åt frukost under täcket och hann dricka två koppar kaffe innan jag gick upp, så var tisdagen lite mer ambitiös.

Om igår var dagen då jag sprang elva kilometer och sen inte lämnade träningskläderna förrän en bit in på eftermiddagen, så var idag dagen med tunna strumpbyxor, klänning och höga klackar. Om igår var dagen då jag skrev skönlitterärt så var idag dagen då jag skrev rapporter och uppföljningar.

Jag säger inte att det ena är bättre eller sämre, de är bara väldigt olika.

Vad är väl en bal på slottet?

Min mans syster fyllde femtio igår. Hon har planerat för den här dagen i flera år och jag har längtat i smyg, för planen var att hålla bal på ett slott i Skottland. Sedan kom corona och slog undan allt. Så hon ställde in och vi smed hemliga planer och överraskade henne med picknick i en park istället.

Och även om det inte var en bal på ett slott så var det dyr champagne, charkuterier och ostar, sallader och hembakat bröd, ballonger och en vimpel i ett träd och en prinsesstårta. Slottet finns kvar, Skottland likaså och jag hoppas verkligen att det kommer fler födelsedagar.

Lediga fredagar och fina viner.

Det är en permitterad fredag. Jag går upp när barnet går till skolan, vaknar långsamt framför datorn och till kaffet. Springer åtta kilometer i solsken, går in i duschen när solen försvinner bortom molnen. Tittar på första avsnittet av Suits när jag äter lunch, fortsätter med andra och tredje avsnittet när det första tagit slut.

Går till ett café och skriver på boken. En cappuccino, en chokladboll och en A4 i textmassa. Kommer hem samtidigt som min man. Han har köpt en trehundrakronors vinflaska. Jag drar ut korken och täcker botten i ett vinglas. Det smakar som djupröd sammet. Tar med glaset in i sovrummet, placerar det på sängbordet och pussar min man hej då när han går till gymmet. Sedan startar jag nästa avsnitt. Och nästa och nästa.

Och nu räknas det nog som fredagskväll och barnet har åkt till sin andra pappa och vi som blir kvar, vi ska beställa något att äta och fortsätta på det där vinet som gör piruetter mot min gom.

Vi har till och med en Mike Ross.

Vi står på rad framför våra skrivbord. Det är jag, Dana och Harvey. Jag säger att jag har gett dem namn här i bloggen. Att jag funderat på vad jag skulle kalla dem och plötsligt tänkt på den där serien som Harvey alltid pratar om, att jag googlat och upptäckt att karaktärerna passar ganska bra med både hur de ser ut och hur de är.

Heter jag Harvey? frågar han som heter Harvey. Vet du att du är precis som Donna, säger han sedan och jag känner att jag nog verkligen behöver se den där serien.

Femton.

Jag försöker minnas vad jag gjorde för femton år sedan. Det är ganska blurrigt, men antagligen låg jag på uppvak efter kejsarsnittet och försökte känna mina ben. Jag minns mitt första möte med mitt barn, hur han lyftes från min mage till mitt bröst, men jag minns inte den andra gången vi möttes. Minns inte hur det gick till, minns inte den exakta känslan.

Det gör egentligen inte så mycket, för vi har vuxit ihop sedan dess. Vi sjöng för honom imorse, åt våra plättar och han öppnade sina presenter, sedan kramade han oss och gick till skolan. I någon timme till är det kompisar och träning, men snart kommer han hem.

Jag ska gå och skala räkor, hacka dill och rödlök och klyfta en citron. Göra två våffelsmetar, en med en näve parmesan i och en som lämpar sig bättre till grädde och drottningsylt. Det är barnet som har valt middag idag. Mitt femtonåriga barn, min stora lilla unge.

Om imorgon.

Det är kvällen före mitt barns femtonde födelsedag. Jag har stekt en miljard plättar. Dukat bordet och tagit fram presenterna. Tidigt imorgonbitti ska vi smyga upp och göra tre små torn av plättarna, stryka på drottningsylt mellan varje plätt och strössla färska hallon och blåbär ovanpå, pudra med ett tunt lager florsocker. Placera ett ensam ljus i toppen av barnets plätt-tårta, för femton ljus ryms nog inte. Väcka honom med sång när han låtsas sova.

Det sista av vecka nitton.

Söndag. Vi fyller en vagn med blommor, lastar på jord och letar efter ett litet träd som överlever vårt skuggiga balkonghörn. Det blir en fuchsia på stam. Planterar blommorna i sina balkonglådor, låter det lilla trädet i kruka pryda hörnet, skrubbar trallen och oljar in möblerna.

På spisen puttrar en köttfärssås. Någon timme senare hamnar den i en lasagne. Slår in barnets födelsedagspresenter när han inte ser, planerar en överraskningspicknick för min svägerska som fyller år nästa helg, dråsar ner i soffan vid tjugo och tänker inte röra mig något alls mer idag.

Solen, boken och männen.

Vaknar till en lördag. Klockan är inte ens åtta, men solen lyser in på sidorna om vår rullgardin. Kaffe och nyheter i sängen, ägg på kokning, balkongdörren på glänt. Mjuka jeans och tunnstickad tröja, ingenting som sitter åt, inga strumpor och lena trägolv mot fotvalven.

Pojkarna går till gymmet, jag häller upp ännu en kopp kaffe och öppnar min dator. Jag har ett flyt i bokskrivandet, vill spendera varenda minut med boken i huvudet, låta den rinna ut genom fingrarna.

När männen i mitt liv kommer hem ska vi promenera långt. Göra ärenden längs vägen, köpa parmesan och olivolja hos italienaren några kvarter bort, titta in hos den lilla gömda antikhandlaren och se om han har fått in en bordslampa till oss.

Barnet ska spela poker med sina kompisar ikväll och undrade försiktigt om vi verkligen måste vara hemma. Kanske betyder det att vi borde hitta ut, hitta till ett ensamt bord för två någonstans där det inte är trångt, dricka ett glas vin eller två och bara vara vi vuxna för ett litet tag. Jag tänker att det kan vara fint.

Rapport från en fredag.

Fredag. Det är den första av det som nuförtiden är fyra helgdagar. Jag startar den med att sova en timme längre, ropar hej då till barnet från sängen när han går till skolan. Dricker kaffe och kliver sen i springkläderna. Springer fem kilometer genom Hagaparken. Två skivor danskt rågbröd, ännu en kopp kaffe och så en dusch.

Vi åker till Hammarby sjöstad, äter lunch på ett ställe som min man har läst om. Promenerar tillsammans genom sjöstan, sedan pussar han mig hej då. Jag köper en kaffe och går vidare. Längs Årstaviken, förbi Liljeholmen, över Västerbron och Kungsholmen, in i Vasastan.

Kommer hem tjugo minuter innan mannen och barnet. Öppnar en bok och sätter mig i mitt favorithörn i soffan. Så kommer de hem och vi beställer mat och jag häller upp ett glas vin. Öppnar datorn efter maten, har min bok på hjärnan, ett kliande i fingertopparna och meningar som studsar runt i huvudet, en hel kväll framför mig.

Om karaktärer, mord och fina män.

Jag har fredag hos mig. Från den här veckan är jag permitterad på fyrtio procent, arbetar bara tisdag till torsdag. Uppdragen har blivit färre, det är ingen som startar stora projekt just nu. Förhoppningsvis släpper det efter sommaren, men det är otäckt att ingen vet.

Det känns lite konstigt, men inte helt obekvämt. Jag spenderade min måndag med att promenera runt på Lidingö, undersöka området som en av karaktärerna i min bok bor i. Testade om ett av morden skulle kunna gå till så som det gör i mitt huvud. Det visade sig att det gör det.

Jag hade tänkt göra samma sak med min fredag, promenera och undersöka, sedan skriva bort resten av dagen. Sedan kom jag hem igår och min man berättade att han hade tagit ledigt på fredag så att jag skulle slippa vara ensam. Snällt men dumt. Fast det sade jag inte, placerade en puss på hans mun och sa att det var fint av honom.

Onsdag.

Jag kommer hem från kontoret en stund efter barnet, han sitter redan vid matbordet och gör det som behövs inför morgondagens matteprov. Min man sitter bredvid och avrundar dagens sista onlinemöte. Jag sparkar av mig skorna och häller upp en kopp kaffe.

Står i strumplästen, orkar inte kliva ur kjol och strumpbyxor även om det känns för snävt, och hackar saker till våra omeletter. Han gör en sallad, barnet berättar om en uträkning som han har gjort men inte är så säker på. Det är inte förrän nu, ett par timmar senare, som jag drar ner dragkedjan till kjolen och tråcklar mig ur strumpbyxorna.

Öppnar datorn och skriver, först det här och sedan på boken. Mannen och barnet har gått till gymmet. Ännu har jag inte tänt några lampor, för solen har inte gått ner trots att tiden nått den tjugonde timmen för dagen. Tänder ljusen på bordet bara, funderar på att göra en kopp te men häller upp en whisky istället.

Herregud.

Nästa vecka fyller barnet femton år. Det är ganska galet, när man tänker på det. Att han har varit min i femton år, att jag har varit någons mamma i alla de här åren. Det är en svindlande tanke att vi ska vara varandras i alla de åren som ska komma, samtidigt som det är den självklaraste tanken jag någonsin tänkt.

Kanske är det min självbild som är skev, men jag tror inte att man tänker att jag är någons mamma innan man lärt känna mig. Särskilt inte till en tonåring, eftersom jag själv var en när han dök upp.

Det slår mig att om fyra år kan det vara den sista sommaren som han fortfarande bor hemma. Efter det kan det vara studentrum som väntar honom, ett liv på campus, med studier och blöta kvällar och andra saker som mödrar inte är tänkta att veta om.

På andra sidan av en helg.

Det känns som att vi har långhelg hela tiden nuförtiden. Långa helger, nyhetsrapporteringar och statistik över antal döda och arbetslösa. Det är en konstig tid, men det har vi ju redan konstaterat.

Just den här långa helgen har varit promenader tvärs genom Stockholm, hämtmiddagar och långkok, att värma sig under en filt efter att himlen tömt sig över oss, dela en flaska vin och äta glass direkt ur förpackningen, att springa genom en park innan frukost och känna hur det doftar av sommarregn och skolavslutning.