Vi säger till barnet att det är hans tur att laga mat - han gör det en dag i veckan, eftersom vi är hemska föräldrar - och han rynkar på näsan och stönar högt åt alla våra matförslag. Till sist bestämmer vi åt honom, eftersom han själv bara kan tänka sig pizza eller hamburgare.
Jag står bredvid honom och förklarar hur han gör sås, han är sur och snäsig och jag blir irriterad. Efter en stunds tystnad sneglar han på mig. Du verkar vara på dåligt humör, säger han och jag exploderar. Frågar om han verkligen är förvånad eftersom han varit omöjlig ända sen han kom hem.
Du har nog rätt. Kan vi inte bara börja om? säger han, och jag säger att man väl inte bara kan börja om hur som helst. Han börjar le och jag visar honom fingret. Han skrattar åt mig och jag kallar honom för skitunge, fast jag gör det med kärlek i rösten. Han fnissar och skakar på huvudet samtidigt och plötsligt är jag inte alls irriterad längre.
Fint att min femtonåring är mognare än vad jag är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar