Det blir tisdag i vecka sexton och jag kliver ut från porten för den första kontorsdagen på evigheter. Att promenera alla de där milen i skogen i helgen var fint på alla vis, men ljudet av mina klackar mot trottoaren, strumpbyxorna som smiter åt runt benen, klänningen som slutar mitt på låret och det fönade håret, herregud vad det gör saker med mig. Knäpper iväg små endorfiner som krusar sig genom hela kroppen.
Dagen försvinner iväg, in i möten och mail och uppdragsbeskrivningar. Jag kommer hem samtidigt som de jag lever med åker till en rackethall. Upptäcker att jag är ensam hemma och har en timme till övers. Har min mamma i örat medan jag plockar och städar, dricker en kopp kaffe lutandes mot köksbänken, tittar på hur tulpanerna sträcker sig åt alla olika håll. Tänker att kanske borde jag ha högre krav, för det har verkligen varit en bra dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar