Valborgsmässoafton.

Det blir torsdag i vecka arton och det är den sista arbetsdagen i veckan. Jag gör den hemifrån, först från skrivbordet i form av ett kundmöte som går över förväntan, sedan från sängen med datorn lutandes mot benen och fingrar som arbetar i hundra kilometer i timmen mot tangenterna.

Jag stänger ner vid sjutton. Barnet har hunnit komma hem från skolan, berättat om sin dag och packat weekendväskan och åkt igen. Jag stannar kvar i sängen, byter arbetsdokumentet mot bloggen och skriver vidare. Ute i vardagsrummet har min man ett möte med Kina. För en stund sedan kom han in i sovrummet, räckte mig surfplattan och bad mig välja middag. Klickade på en poké bowl i appen och lämnade tillbaka surfplattan.

Jag tror att jag ska slå upp ett glas rödvin och ställa på sängbordet bredvid mig. Vänta på middagen, på valborgskvällen, på långhelg bara min man och jag.

Om att barnet nu vill bli läkare.

Och så kommer en onsdag på kontoret. Några få kollegor, ett par möten, en kaka. Följer med Harvey till NK när han köper en sextusenkronorshandväska till sin flickvän. Promenerar hem, lyssnar på när barnet redogör för hjärtats funktion samtidigt som jag lägger en laxsida, blomkål och potatis på en plåt. Ringlar över olivolja och strösslar salt, citron och dill.

Lägger mig bredvid min man, kinden mot hans bröstkorg, blundar och somnar nästan. Byter om till löparkläder och springer det allra snabbaste jag kan bredvid min son. Det håller i tolv minuter och två och en halv kilometer, sedan får han springa i förväg och jag lunka efter.

Dagarna i ens liv.

Jag vaknar av regnet vid sex. Kliver i samma klänning som igår. Det går en maska i strumpbyxorna men jag orkar inte bry mig. Öppnar datorn men stänger den igen. Tar mitt kaffe och min bok och lutar mig tillbaka i soffan tills klockan slår nollsjutrettio.

Det regnar hela dagen. Jag slår upp balkongdörrarna och lutar mig mot dörrposten. Det är kallt men det luktar gott, som rena trottoarer och blöta trämöbler och små gröna blad. Jag stänger igen dörrarna och lyckas på något sätt jobba bort dagen.

Barnet kommer hem och går igen, min man går till gymmet. De äter varsin omelett innan de går, jag dricker kaffe och läser tidningen. Köper en liten påse lakrits när jag handlar, äter den till ett halvt glas rödvin. Bakar en kaka till imorgon, stryker en klänning, förhör en läxa.

Tristessen.

Det känns som vecka sjuhundratolv av att arbeta hemifrån. Jag valde bort mitt vanliga skrivbord idag, tog min dator och satte mig i sängen istället. Kände att jag behövde mjukhet. Ändå har det känts tungt och omotiverat att arbeta.

Jag behöver bryta av hemmajobbandet snart, behöver människor och fart. Möten och uteluncher, deadlines och pressade kalendrar. Behöver att det största som händer mig om dagarna är något större än att skala en jordnöt som innehåller hela tre nötter.

Ännu en helg.

Och så går en helg. Promenerar tvärsöver Lidingö ena dagen och runt Saltsjöbaden den andra. En middag som puttrar på spisen i ett par timmar båda dagarna. Whiskey sour och samtal på lördagen, städning och tvätt på söndagen. Ett glas rödvin och ett par timmars skrivande på boken. En bok utläst, två avsnitt Tiger King och en film.

Äntligen fredag!

Så kommer fredagen. Det känns inte som fredag, dagarna har gått in i varandra. Vaknar klockan sex, kokar kaffe, öppnar datorn. En dörr som målas och en lägenhet som fortfarande sover. Promenerar på lunchen, köper fredagsbuketten, startar en vindaloo innan trettonmötet. Byter arbete mot after work med de jag lever med vid sjutton, rosévin till oss och saft till barnet. Rör i vindaloon, målar naglarna, uppdaterar oss i vad som hänt i världen.

Tankar en tidig torsdagsmorgon.

Klockan är bara lite över sju och jag har redan varit igång en timme. Smög upp innan sex, tvättade ansiktet och borstade tänderna, drog en tröja över huvudet och ställde ytterdörren på glänt. Ute i trapphuset spacklas och fixas det inför marmorering och målning och idag behövde de komma åt dörrkarmarna.

Det är ändå något med att smyga upp så här, att sätta sig i soffan med osminkat ansikte och jobba i tystnaden. Innan mail ramlar in och telefonen börjar ringa. Morgonljuset är blekt, känslorna är snälla.

Nu vinkade jag hej då till barnet. Inifrån sovrummet är det tyst och mörkt, från trapphuset hörs det mjuka ljudet av en spackelspatel mot vägg. Det ska bli arton grader idag.

Omognare än en femtonåring.

Vi säger till barnet att det är hans tur att laga mat - han gör det en dag i veckan, eftersom vi är hemska föräldrar - och han rynkar på näsan och stönar högt åt alla våra matförslag. Till sist bestämmer vi åt honom, eftersom han själv bara kan tänka sig pizza eller hamburgare.

Jag står bredvid honom och förklarar hur han gör sås, han är sur och snäsig och jag blir irriterad. Efter en stunds tystnad sneglar han på mig. Du verkar vara på dåligt humör, säger han och jag exploderar. Frågar om han verkligen är förvånad eftersom han varit omöjlig ända sen han kom hem.

Du har nog rätt. Kan vi inte bara börja om? säger han, och jag säger att man väl inte bara kan börja om hur som helst. Han börjar le och jag visar honom fingret. Han skrattar åt mig och jag kallar honom för skitunge, fast jag gör det med kärlek i rösten. Han fnissar och skakar på huvudet samtidigt och plötsligt är jag inte alls irriterad längre.

Fint att min femtonåring är mognare än vad jag är.

Jävla skitcorona.

Min man berättar om någon vars pappa har gått bort. Inte av corona, utan av ålder, men på grund av corona dog han ensam. Det får mig att tänka på alla gamla och sjuka som dör nu. De dör ensamma. Förhoppningsvis med sköterskor runt sig och det är fint på alla vis, men det ersätter ju inte den sista tiden tillsammans med de nära och kära.

Jag har inte riktigt tänkt på det förut, alla de som dör ensamma nu. De som aldrig får säga hej då. De som lämnar utan en sista kram, de som ska leva vidare utan avsked. Fy fan i helvete, ursäkta franskan, vad tungt.

Om att krama sina föräldrar.

Vi åker till den lilla staden på lördagen. Våra sommardäck ligger i hans mammas garage och de behöver komma på bilen. Hon har dukat upp en buffé i trädgården. Det är smörgåsar och kakor, kaffe och juice. Vi står i en triangel runt bordet, håller duktigt avstånd.

Sedan åker vi hem till mina föräldrar, för man får inte passera genom den lilla staden utan att stanna där. Två meters avstånd! ropar jag redan vid grinden. Min pappa svarar genom att bre ut armarna och dra in mig. Min mamma kramar mig i flera minuter, bryr sig ingenting alls om mina protester. Det här är värt att få lite corona, säger hon.

Alla saker corona gör med en.

Fredagen blir en kontorsdag. Det är en bra dag, alla mina favoriter är där. Vi smiter iväg och äter indiskt på lunchen, hänger sen tillsammans i vårt stora rum. Jobbar, pratar, skojar. Drömmer om när vi kan sitta på en uteservering och dricka rosévin tillsammans igen.

Kommer hem till min hemmajobbande man. Han ligger på soffan och jobbar inte särskilt hårt. Jag sjunker ner bredvid, spenderar en timme så. Läser först internet och sen take away-menyer. Bestämmer att han tar med sig middag när han går hem från gymmet, så går han och tränar och jag sticker ut och springer.

Vi kommer hem samtidigt. Jag dukar bordet och han häller upp vinet. Skämtar om att vi blivit såna som spenderar våra barnfria fredagskvällar hemma vid köksbordet, fortfarande eftersvettandes och i träningskläder. Säger att vi får kompensera genom att duscha tillsammans efteråt.

Sånt som aldrig händer på kontoret.

Kom så ska jag visa dig något i sovrummet, säger han. Jag tittar upp från min excelfil. Han står lutad mot dörrkarmen. Jag skrattar åt honom, säger att jag inte har tid. Kom, säger han och sträcker fram sin hand. Lovar att det inte tar mer än några minuter. 

Jag skakar på huvudet men tar hans hand, låter mig ledas in i sovrummet. Han biter mig i nacken och jag skrattar högt, säger att han får max fem minuter och han svarar att det inte räcker någonstans alls. Blänger på mig när jag påpekar att det ibland räcker hela vägen.  

Femton minuter senare är jag tillbaka framför excelfilen igen.

Coronavardagen.

På onsdagen återgår livet till det vanliga. Vi säger hej då till barnet och dricker den första koppen kaffe i sängen. Bäddar sängen och kliver i riktiga kläder, jag sminkar mig och han kammar skägget. Öppnar varsin dator, han vid köksbordet och jag vid skrivbordet.

Vad konstigt det är att coronakrisen har blivit vardag. Hur det känns märkligt att vara på kontoret. Att vi har lärt oss de olika take away-menyerna som finns på restaurangerna i kvarteren runt oss. Blivit experter på onlinemöten. Umgås nästan inte alls med någon annan än varandra, men pratar i telefon mer på en vecka än på ett normalt år.

Om ett kontor och ett tomt hem.

Det blir tisdag i vecka sexton och jag kliver ut från porten för den första kontorsdagen på evigheter. Att promenera alla de där milen i skogen i helgen var fint på alla vis, men ljudet av mina klackar mot trottoaren, strumpbyxorna som smiter åt runt benen, klänningen som slutar mitt på låret och det fönade håret, herregud vad det gör saker med mig. Knäpper iväg små endorfiner som krusar sig genom hela kroppen.

Dagen försvinner iväg, in i möten och mail och uppdragsbeskrivningar. Jag kommer hem samtidigt som de jag lever med åker till en rackethall. Upptäcker att jag är ensam hemma och har en timme till övers. Har min mamma i örat medan jag plockar och städar, dricker en kopp kaffe lutandes mot köksbänken, tittar på hur tulpanerna sträcker sig åt alla olika håll. Tänker att kanske borde jag ha högre krav, för det har verkligen varit en bra dag.

En annan dag.

Så kommer den allra sista dagen av påsken. Godiset har tagit slut och de gula tulpanerna sträcker sig långt från vasen. På min näsa har små fräknar exploderat och kastats ut över kindbenen. Jag känner det nästan direkt när jag vaknar, att idag inte kommer bli som de andra dagarna.

Sparkar iväg min man till gymmet och kryper tillbaka ner i sängen. Tar med min bok, en kopp kaffe och två mackor med cheddar och paprika. Läser, skrotar runt, småäter ur skafferiet. Och så mjuka jeans, t-shirt och en hoodie och sen kan jag övertalas till att promenera längs en havskant. Går förbi gamla kyrkor och artonhundratalshus. Håret blåser runt ansiktet, vågorna piskar mot klipporna, träden svajar i vinden.

En påskrapport.

Tre dagar av påsken har kommit och gått. Vi har gjort samma sak varenda dag: vaknat, ätit frukost och klätt oss för utomhus, packat matsäck och satt oss i bilen. Promenerat kilometer efter kilometer på skogsstigar eller längs hav, grillat korv och druckit termoskaffe.

Kommit hem alldeles trötta efter skog, vind och hav. Spenderat någon timme på soffan och sedan duschat bort doften av utomhus. Lagat mat och hällt upp ett glas vin och till sist avslutat dagen med en film i soffan. Somna runt midnatt, börja om igen.

Att vara den otrogna sorten.

Jag vaknar klockan åtta av en kopp kaffe som placeras på mitt sängbord och att han stryker mig över håret. Han försvinner tillbaka ut till köksbordet där ett onlinemöte snart ska hända. Jag ligger kvar i sängen, dricker långsamt upp kaffet och läser vidare i min bok.

Jag tänker att jag skulle kunna vara kvinnan i boken. Hon väcks också av en puss på pannan av sin man, han är omtänksam och rar, tittar på henne med så mycket kärlek i blicken. Sedan åker han till kontoret och har porrsex med en kollega.

Jag ryser när jag tänker på det. Ändå kan jag inte släppa tanken. Den smyger runt i huvudet när han stänger av datorn, när vi gör frukost tillsammans, när jag borstar tänderna och han kramar mig bakifrån, när hans händer vandrar över min kropp. Det är inte det att jag tror att han bedrar mig, det är det att man aldrig riktigt kan veta.

Jag tänker att nästan ingen går runt och tänker att ens partner nog är den otrogna typen, ändå är så många människor otrogna. Det går inte ihop. Det betyder att vi kan leva så nära en annan människa att vi tror oss veta hur den fungerar, fast egentligen vet vi inte alls. Det är en besvärlig tanke. Kanske är det en sån som man inte ska fundera för mycket över.

Jaha, det här blev ju ganska ödesmättat. Det var inte meningen, skulle bara berätta att jag läser en ganska besvärlig bok just nu.

Skärtorsdag.

Så min son kom hem igår. Stod plötsligt i hallen i alla sina etthundraåttiotvå centimetrar. Ibland tror jag att han växer så att det syns för varje ny dag. Jag blinkar och han blir ännu lite längre. Klockan åtta imorse smög jag in i hans rum och sjönk ner vid hans skrivbord. Jag förvarnade honom redan igår om att hans skrivbord är det bästa hemmakontoret vår lägenhet har. Vi kan väl dela på ditt rum, sade jag. Underbart, sade han.

Det har varit mysigt att ha honom bakom ryggen under dagen. Den första timmen sov han, den andra timmen läste han och den tredje timmen drog han. Undrar varför. Men så kom han hem igen senare under dagen och intog platsen i sin säng bakom min rygg. Just nu sitter han och äter på något som knaprar och stör mig med sina små skämt. Du mamma, vet du vad Jesus svarade på frågan om vad han ska göra imorgon? Ingenting spikat. 

Snart komplett.

Idag får jag tillbaka två saker som jag har saknat. Det ena är min förlovningsring och det andra är mitt barn. Barnet har hälsat på i sin andra pappas stad sedan i fredags och ringen har legat hos en guldsmed sedan nästan två veckor tillbaka.

Jag har saknat ringen varje stund av varje dag. Känt hur ringfingret saknat något, att det har varit alldeles för tomt, att något har fattats det. Barnet har jag också saknat ett del.

Apropå förut.

Lade mig i soffan och sade till min man att dagens löptur ställts in eftersom jag hädanefter bara ska vara en solskensmotionär. Tio minuter senare blåste de mörka molnen bort och solen lyste in genom vardagsrumsfönstret. Så det var ju jävligt olyckligt.

Går väl och byter om då.

Ett skrivbord, en springrunda och köttbullar.

Det tar mig en månad av att jobba hemifrån för att upptäcka att barnets skrivbord är den perfekta arbetsplatsen. Det är någonting med känslan här inne. De matta ljusgrå väggarna, ljuset som strömmar in bakom mig, höjden på skrivbordet och stolen som dövar baken. Fast allra mest är det nog böckerna som vandrar två meter upp mot taket ovanför mitt huvud. Aldrig jobbar man så bra som i närheten av böcker.

Bakom min rygg pågår det ett väder där utanför. Vindar och regn och en väldig gråhet. Det är springdag idag, fast inomhus är det ljust från varma lampor och arbetslust i fingertopparna, så jag vet inte hur mycket springa det kommer bli. Ibland måste man få strunta i saker som har bestämts, få stanna kvar inomhus och äta köttbullar istället.

Måndagen den sjätte april.

Vi jobbar flitigt hela dagen, han vid matbordet och jag i soffan. Turas om att laga kaffe och stänga in oss i sovrummet när vi har möte. Stänger av datorerna sjuttontrettio, kliver i skor och kappor, virar halsdukarna ett varv runt halsen men skippar handskar, säger att vi borde haft solglasögon när vi kommer ut.

Promenerar en timme, stannar sen till och beställer en kycklingsoppa och en biffsallad att ta med. Ett glas rött till och så en skopa vaniljglass efteråt. Det sista av vinet i soffan, fötterna under samma filt som honom.

Ge mig mer, mer, mer.

Söndag kväll och jag är inte redo att låta helgen ta slut. Jag vill ha mer, ännu mer. En skogspromenad på ringlande stigar, över stenar och knotiga rötter. En biltur förbi hästar i hagar. Whiskey sour innan middagen och dessert efteråt. Känna smaken av min mans hud. Dricka kaffe i sängen. Springa en mil på en timme. Ligga skavfötters i soffan. Våffla med räkor och löjrom, våffla med vaniljglass och blåbär, champagne i ett högt glas.

Nu gör vi oss en helg.

Fredag eftermiddag och klockan rundar sexton. I min telefon ramlar korta lägesrapporter in från mina kollegor, var de är och vad de gör. Själv sitter jag på köksbänken och läser tidningen. Utanför bråkar solen och hagelskurarna om vem som ska äga himlen.

Så trillar ännu ett sms in och snart måste jag hoppa ner härifrån, byta ut pyjamasbrallorna mot riktiga byxor och slänga ett ögonkast i spegeln, dutta på lite ny parfym och promenera till en after work i coronatider.

Det har verkligen blivit en ny vardag.

Fredag morgon och jag sitter skräddare i soffan med löpartightsen på. Om en timme och tjugosex minuter börjar dagens första möte. Jag tänker att jag tar det med kameran avstängd, för det vore så skönt att hinna springa innan.

Vi satt vid matbordet från middag till sen kväll igår. Delade på en flaska vin och förde långa och invecklade diskussioner om corona, vände på alla olika möjligheter som kan tänkas uppstå. Idag är jag väldigt trött. Jag vet inte om det beror på vinet eller diskussionerna.

Jag ska springa nu, sen ska jag ta mitt möte med avstängd kamera och jobba bort några timmar. Duscha bort löpturen och sjunka ner i stolen hos min frisör. Jobba ännu några timmar och sedan dricka ett glas fredagsvin med två kollegor. Jag vet inte om det är rätt eller fel, vinet och frisören. Jag vet inte, jag vet inte, jag vet inte.

Livet och planerna.

Så jag skriver det som jag skrev igår, sedan googlar jag och upptäcker att det inte är särskilt svårt att läsa till samtalsterapeut. Det går att kombinera med ett heltidsarbete om man kan tänka sig något längre dagar under en period.

Sedan öppnar jag dokumentet som innehåller min bok. Jag är snart halvvägs genom berättelsen så som den ser ut i mitt huvud. Jag har inte skrivit på några veckor, det tog liksom stopp. Nu öppnar jag manuset, läser genom det och tar upp tråden.

Sent på tisdagskvällen inser jag att det går att få allt det där som jag drömt om på sistone. Jag ska skriva klart boken och efteråt, om samtalsterapeut fortfarande känns rätt, så söker jag in till olika utbildningar. Lägger ett halvår på att arbeta på dagarna och läsa på kvällarna. Marinerar nästa berättelse som redan finns i mitt huvud.