Så liten på jorden idag.

Så jag blir osams med min son. Det börjar egentligen redan på måndagen, när det visar sig att skärmtiden har använts gånger hundra och att lögner har skapats kring det. Men vi bråkar inte då, det behövs inte. Vi pratar och enas och lovar varandra saker. Sedan kommer tisdagen och jag följer honom till tåget som ska ta honom till den lilla staden.

En timme senare ringer hans mormor. Det har blivit ett mindre kaos på tågstationen, för barnet har fastnat i youtube och glömt stiga av. Det blev en röra på perrongen, med en konduktör som inte hade tid att låta en panikslagen mormor leta på tåget. Jag vet inte om allt i sig är stort nog att bli en allvarlig sak, men det sammantaget med samtalet igår gjorde att det blev det.

Så jag blir blixtrande arg när de ringer och berättar. Jag kan inte säga riktigt varför. Om det är att jag blir rädd för att jag inte vet var han hade hamnat om inte min mamma varit där, eller om det är besvikelse över att han inte gör som han lovat, eller om jag blir arg på ett föräldravis för att ungen går emot vad jag har sagt. Jag blir bara så arg. Och besviken. Så jag fräser att jag ska sälja hans iphone och att han kan titta bland stjärnorna efter sin skärmtid. Och han blir förkrossad, det är så klart att han blir, för det är ju samma sak som att någon hade sagt till mitt trettonåriga jag att hon aldrig mer kommer få läsa en bok.

Vi sitter tysta i varsin telefonände i tio minuter. Han gråter och jag försöker göra det tyst, men jag gråter också. Jag ber honom nämna en känsla som han har och han säger skam. Jag säger att det var en väldigt hård läxa han just lärt sig. Han säger att han är ledsen för att jag hotar och skrämmer med att sälja hans iphone och jag skäms. Det var inte min bästa föräldrastund. Vi är tysta igen. Jag säger att vi inte kommer vara osams när han kommer hem på fredag, att jag kommer krama honom och glömma det här, men att vi tillsammans måste lösa mobilberoendet. Min mamma säger att han nickar.

Det har gått några timmar nu. Det river i mig av skuld- och skamkänslor. De sitter som ett illamående i övre delen av magen, som om de behöver kräkas ut. Jag är femton mil från mitt barn och jag har fått honom att gråta så våldsamt. Jag har aldrig känt mig mindre som förälder. Och jag vet inte om det är rätt att skriva det här, för kanske är det för utlämnande? Men våra problem är ju inte unika och mitt barn är inte sämre än något annat barn. Han är tretton. Jag tror att det här hör till, jag måste bara lära mig hur man hanterar det.