Präktigheten.

Jag läste det jag skrev igår och fick ett knip i magen. Det var så präktigt, så duktigt. Det slår mig att jag ofta gör så, berättar om hur jag handlat och städat och hur perfekt allt är. Så är det ju inte. Allt är inte perfekt, men oftast är det bra. Jag tycker om att ha det rent, tycker om mina listor, tycker om att känna mig färdig med en dag. Jag antar att texterna lätt blir präktiga då.

Det är så enkelt för oss att göra allt det där som jag skriver om, för vi är två vuxna och en tonåring som bor på sextiotre välplanerade kvadratmeter. Vi har många gömda förvaringsytor och ett bra system för dem, samt även ett gemensamt avsky för småplotter. Det gör att vi städar lägenheten på tjugo minuter, alla plockar, en dammar, en dammsuger och en städar badrummen. Det är ungefär den städningen vi gör. Torkar golv och köksluckor lite då och då. För mig är det tillräckligt om det är snyggt på ytan. Nästan alltid när det görs ett allvarligare tag i städningen är det min man som ligger bakom det, men det har bara hänt en gång sen vi flyttade in i februari. Det är väl dags igen, men jag kommer inte vara den som tar initiativet.

Det där med att vi är två vuxna och en tonåring är nog också en viktig parameter. Det finns inga leksaker i vårt hem längre, det som barnet sysselsätter sig med finns i hans dator eller bokhylla. Imorse var det han som tömde och fyllde diskmaskinen. Vi är tre som hjälper till hemma och ingen av oss är nog särskilt stökig. De som är hemma vid middagstid lagar mat tillsammans och alla städar undan efteråt. Jag tror att jag lägger tio minuter om dagen på att plocka och den där tjugominuters städningen gör vi kanske en gång i veckan. Det är inget jättehårt liv. Sen har vi ju tvätten också, men den är min och ingen annans, för den är terapi.