Vi har ringt varandra tio gånger sedan igår, barnet och jag. Små fredstravare, så mjuka och försiktiga i tonen. Rapporter om små vardagshändelser i liv som pågår femton mil från varandra och förslag om sånt som vi borde göra nästa vecka, i höst, i hela vida framtiden. Han har varit borta för mycket i sommar. Jag vill att det ska bli fredag så att han kommer hem igen.
Jag återgav hela det hemska grälet över ett fat sushi igår kväll. Berättade om hur jag sagt att jag skulle sälja barnets iphone. Fick ett roat leende och tur att du inte överreagerade iallafall och en lätt strykning med fingertopparna över min kind. Det kändes fint, som att det kanske inte var det hemskaste en kan hota med. Och det är det ju inte heller, herregud det är en telefon, men det är något med känslan. Den smakar surt i munnen.
Nu kom det just ett textmeddelande. En bild på en skrattande pojke. Min pojke.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar