Jag står på en stege och balanserar framför vår nybyggda skohylla. I ena handen håller jag en roller och i den andra ett tråg med färg. Någon timme tidigare har jag sagt att vi snart kommer vara lyckliga igen och han har tittat på mig med rädda ögon. Är du inte lycklig? Jag säger att jag är lycklig i grunden, jag är bara så trött. Han nickar och slår ner blicken, fäster den i mig igen. Men du är lycklig i grunden? frågar han och jag nickar, jag är lycklig i grunden.
Men den där stegen. Jag står allra högst upp på den när han går förbi, och jag tror inte att han tänker på att jag har händerna fulla av färg, för han biter mig i skinkan. Och när någon biter en i röven samtidigt som man står ostadigt, då börjar man vifta med händerna. Det slutar med att jag lyckas hålla mig kvar på stegen, men tråget med färg hamnar över min bröstkorg och färgen rinner ner över hela mig, stänker på väggar och golv.
Oj, säger han. Jag blänger på honom och först ser han alldeles förskräckt ut, sen börjar han skratta. Det går liksom inte att hålla tillbaka, jag börjar fnissa mot min vilja och vi kryper runt på golvet i en kvart och torkar upp färg. Och det slår mig att jag är nog mer än bara lycklig i grunden, även om jag fortfarande har färg kvar i naveln.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar