Jag tror att det till sist blev för mycket i fredags, att tröttheten vann. Jag skulle skruva in en skruv och Kim sa att jag skruvade snett, och det var tillräckligt för att det skulle tippa över. Jag började gråta och kunde inte sluta. Snörvlade ur mig hur otillräcklig jag känner mig som inte ens kan skruva rakt. Han försökte trösta och prata, men jag ville mest bråka.
Jag rätade upp mig under lördagen. Väckte honom med kaffe och sa förlåt, fick ligga på hans bröstkorg och titta på dörrfoder som jag varit för tjurig för att titta på under fredagskvällen. Vi struntade i vår hall och gick ut, promenerade till antikhandlare på jakt efter tidstypiska saker till vårt hem, fikade och åkte hem igen. Duschade bort dammet och hittade ut på gatorna igen, till ett bord för två. Efter restaurangen hamnade vi på vår favoritbar, i ett hörn i varsin fåtölj. Pratade så där som vi inte haft tid till på så länge, om oss och allt det där som vi vill.
Och så kom söndagen och jag var fortfarande mjuk efter lördagen. Invigde min vårjacka, promenerade längs nya gator med min hand i hans och stannade till för lunch när hungern tog över. Målade sista lagret på vår skohylla medan han sågade taklister. Tog emot barnet som hittade hem igen efter en långhelg hos sin pappa, vattnade alla blommor och läste ut en bok, somnade på hans arm innan klockan slog elva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar