En påskafton.

Vi sitter runt ett stort bord. Fyra par. Lamm och potatisgratäng på tallrikarna, rödvin i glasen. Vuxna och djupa samtal går runt bordet, alla är involverade. Så enkel som min relation är till mina bröder nu, det har den inte varit på många år.

Vi lämnar Adrian hos sin mormor och morfar, promenerar genom staden som vi båda växte upp i, den välbekanta vägen hem till hans mamma. Huset står tomt, hon reser. Han häller upp varsin whisky åt oss och vi hamnar i soffan framför gamla fotoalbum. Klockan är över midnatt och han tittar på mig med den där blicken som fortfarande får mig att falla.

Kom vi bastar, säger han. Han tänder bastun och vi klär av oss. Jag sitter nedanför honom, framför. Jag har en handduk runt min kropp, han runt benen. Han sträcker sig fram, smeker min axel. Fingertoppar som nuddar handduken, lirkar sig in under, hittar en bröstvårta, hittar sin väg längre ner. Och jag är så varm och så het och jag vet inte längre vad som är bastun och vad som är han. När jag kommer tänker jag att jag svimmar.