Jag sitter vid mitt skrivbord. Fingrarna mot tangenterna, blicken på skärmen. Så surrar det från telefonen intill min vänsterhand och ögonen söker sig snett neråt, fastnar i hans namn på skärmen. Jag tänker inte på leendet förrän min kollega står i dörren. Du fånler, säger han. Jag tittar upp och säger att jag inte alls fånler, fast det gör jag ju visst. Jag ler rakt ner i ett textmeddelande. Ler som en fåne.
Någon timme senare tar jag upp telefonen igen, klickar fram en bild på honom och saknar så att det svider. Det har gått elva dagar och det är inte roligt längre. Jag vill att han ska komma hem nu. Nu, nu, nu. Jag ska snart gå och sova och det är näst sista natten i en ensam säng.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar