Har ni tänkt på att det här är livet som går?

Jag spenderar min torsdag på kontoret. Det är nästan tomt, människor är på ledighet eller ute hos kunder. Jag har spända axlar och en trött hjärna. Jag vet att jag borde vara glad och lycklig, för jag har allt det som jag alltid har drömt om att mitt liv ska innehålla, men jag känner mig mest bara trött och håglös.

Igår kom Kim hem från jobbet och berättade att han kanske måste åka till sin kund i Australien och jag brukar känna att det är tråkigt när han reser iväg i jobbet, men den här gången känner jag bara ja, åk, låt mig ligga på soffan varje kväll i en hel vecka och inte behöva göra någonting alls.

Jag tänker att det kanske inte är en hälsosam känsla i ett förhållande, men den är nog inte heller ohälsosam. De senaste månaderna har varit så intensiva, så jobbiga, och vi är trötta. Jag har kommit på att jag älskar honom som allra mest när han inte är där jag är. Att jag saknar honom när vi jobbar och att jag tänker på honom på dagarna och liksom verkligen känner hur jag tycker om honom, men ändå blir jag så ofta irriterad när jag ser honom.

Just nu, ska tilläggas. Det är inte alltid så här, vi brukar vara glada tillsammans. Det kommer bli bättre igen, när allt fix i lägenheten är klart. Vi måste bara hålla ut. Hålla ut och hålla ihop.