Så blir det den näst sista kvällen på året. Jag har köpt ett nytt nagellack, isigt vitt och skimrande, fast ännu inte målat naglarna. Tänker att det får vänta till imorgon när klänningen hänger nystruken på sin galge, när håret och makeupen är på plats. När jag har ett litet glas bubbel intill.
På matbordet står en vas med vita rosor och grönt ris. De allra sista röda ljusen håller på att brinna ner. Imorgon får ljusstakarna höga, vita ljus. Den lilla röda ljuslyktan har jag diskat och ställt in i skåpet, ersatt med en i vitt och guld. I kylskåpet ligger torskryggarna inlindade i papper, bredvid ligger champagnen på kylning. Vi är redo för nyårsafton 2020.
Ska vi starta morgondagen med fyrtio minuters rask promenad innan frukost? säger min man på tisdagskvällen. Inte jag, säger barnet och ryser. Han kryper längre in under filten i soffan. Jag, som innan pandemin och hemmajobbandet alltid gick till jobbet, nickar och säger ja.
Inser att jag gillar idén om att dra på mig träningskläder, en fleecejacka och löparskorna med extra varma strumpor och gå riktigt snabbt, så där som man kanske inte gör på väg till kontoret. Komma hem till en varm kanna kaffe och frukost.
Så kommer onsdagsmorgonen. Halv åtta ställer han en kaffekopp på mitt sängbord. Redo om femton? säger han och jag väser att han får gå själv. Nä kom nu, säger han. Strax innan åtta är vi ute. Strax efter åtta har jag vänt upp ansiktet mot regnet, känner hur jag ler. Imorgon går vi längre, säger jag. Skit också, säger han.
Kommer hem och drar av det översta lagret kläder. Lägger filten på golvet och stretchar genom kroppen. Herregud, gör mamma yoga? säger barnet när han kommer upp. Jag vet verkligen inte vem jag är längre.
Är det måndag, tisdag eller onsdag? Jag vet nästan inte. Igår under vår promenad frågade jag min man om han hade koll på tiden. Kände att den kunde vara fyra, men den kunde också vara åtta. Jag tittade efter nu. Det är tisdag. En dag kvar till nyårsafton. En dag kvar för att köpa nyårschampagnen och maten, blommorna och stearinljusen.
Det blir torsk för oss på nyårsafton. Smörstekt torskrygg med ugnsbakad spetskål, champagnesås och hasselnötter. Innan dess en löjromstoast och till sist en citronsorbet. Till det ett chablis som var fruktansvärt dyrt.
Det var ett felköp i somras. Sprang in för att köpa en flaska vitt en kväll när vi skulle äta räkor, greppade min vanliga flaska chablis och skyndade till kassan. Trehundrafemtio kronor tack, sade kassörskan. Ursäkta va? sade jag. Sneglade på flaskan och såg att det uppenbarligen inte var mitt vanliga vin. Sneglade även bakåt och såg kön. Så jag betalade, tog min flaska och gick hem. Drack något halvbilligt bubbel till räkorna och sparade mitt vita trehundrafemtiokronorsvin till bättre tider.
Vilket alltså visade sig vara nyårsafton 2020. Det känns ändå rätt på något sätt. Fast med tanke på året som har varit så lovar jag att vinet kommer vara surt.
Snön har regnat bort. Vi är tillbaka till grått hela dagarna. Fast barnet har kommit hem, så inomhus är det inte grått. Fast det har det ju aldrig varit. Bakar chokladkaka till kvällen, gör lunchgröt med kardemumma i och toppar med frysta körsbär och krossade valnötter.
Min man har en klassisk musikfas. Spelar instrumental musik högt som tusan. Jag blickar in i julgranen, är fortfarande som förtrollad, vill aldrig slänga ut den. Jag sätter mig riktigt nära så att jag kan känna grandoften.
Vi dividerar om vilken serie vi ska se härnäst, om huruvida vi ska äta fisk eller kött på nyårsafton, om hur mycket som är rimligt att klä upp sig för ett nyår bara hemma, bara vi. Min lilla trave med olästa böcker på sängbordet är nere på två.
Så kom söndagen. Kylskåpet är inte längre lika fullt, den sista biten julskinka låg på min frukostmacka i förmiddags. Den stora grytan med tomtegröt är äntligen uppäten. Korvarna och köttbullarna försvann igår. Fyller på med färsk lax och kyckling på hyllorna.
Jag sneglar på de röda ljusen på matbordet. Har fortfarande en förpackning kvar att elda upp, men har börjat drömma om vita knoppiga rosor i vasen och tvinnade guldiga ljus till nyårsafton. Men inte ännu, vi har fortfarande ett par dagar med det röda kvar.
Annandag jul. En annan dag, fast så väldigt lik de andra dagarna den här julen. Vi sover länge, promenerar långt, spenderar timmar i soffan med böcker och serier. Alltid nära, händer under kläderna, fötter som slingrar sig runt benen. Hans andetag mot min nacke. Den allra bästa platsen de kan vara.
Dry martini i soffan innan middagen, det sista röda ur julaftonsflaskan till maten. Äntligen är julmaten uppäten, kvar finns sallad och en bit ryggbiff till ikväll. Imorgon kommer barnet hem. Jag tror inte att dagarna kommer bli särskilt annorlunda, kanske bara lite mer påklädda.
Juldagen. Så kom ledigheten. Tomma dagar, utan planer, inga måsten. Vi sover till nio, dricker kaffe i sängen. Kokar risgrynsgröt och gör skinksmörgåsar till frukost. Ramlar ner i soffan när frukosten är borta. Han surfar på mellandagsrean, jag läser en bok.
Utanför faller snön. Det sägs att den ska trilla hela dagen. Vi ska fortsätta göra det här. Göra ingenting alls. Bara ligga under en filt. Läsa, äta vörtbröd med julskinka, prinskorv, köttbullar och senap. Säga att vi inte vill ha mer janssons, men kanske en ägghalva. Så småningom gräva fram chokladpralinerna som inte åts upp igår.
Kanske ta en promenad. När snön ändå virvlar ner, när himlen är klarblå och solen finns där. Men det får bli det mest ansträngande som sker den här juldagen.
Den tjugotredje ska snart glida över till den tjugofjärde. Det är bara jag och min man. Han blandar drinkar åt oss, jag sitter i soffan och läser en bok. Riktiga sidor i strävt papper och med veckat pocketomslag. I hörnet står julgranen, på bordet brinner ljusen. Drinken med gin, kanelsockerlag, citronsaft och äppelmust är godast.
Så blir det den tjugofjärde. Vi sover till nio. Vaknar till en tyst lägenhet. Jag tassar över det svala trägolvet, tänder julgranen, slår på kaffebryggaren. Längst bort på himlen hänger solen, klargul mot den isblå kylan som nyper oss i kinderna. Vi promenerar över Östermalm. Möter glada barn med spring i benen och höga rop i luften, tanter i päls och med rött läppstift, farbröder i hatt. Alla med fina papperskassar med vackert inslagna paket.
Vörtbröd och saffransbulle till lunch. Sitter länge vid matbordet, tofflor på fötterna, händerna runt kaffemuggen. Ljusen på bordet brinner hela tiden. Någonting jazzigt från högtalarna. Alldeles snart ska jag duscha bort promenaden, dra på mina tunnaste strumpbyxor och kliva i klänningen. Hälla upp ett glas champagne och duka fram ett julbord för två, ringa hans mamma och systrar på skype och äta en julmiddag väldigt typisk för året 2020.
God jul, ni som läser här.
Så blir det dagen före julafton. Drar mig upp klockan sex, sjunker ner i soffan och fastnar med blicken på julgranen. Stirrar in i ljusen, dricker långsamt mitt kaffe, vaknar till liv. Drar på springkläderna. När klockan slår åtta har jag lagt fem kilometer på hög.
Sjunker ner framför datorn tillsammans med frukosten. Sitter där tills klockan blir lunch. Ansiktsmask och en inpackning. Duschar, fönar håret, applicerar en makeup. Svarta byxor och en ljusrosa blus, en svart behå som kan skymtas under och mörkröda läppar.
Ansluter till en juldrink på teams med Harvey och Mike. Skålar i bubbel och säger god jul. Skriver ett autosvar på mailen. Jag är ledig och är åter 7/1-21. Stänger igen datorn.
Det är dagen före julafton. Naglarna är målade i allra djupaste rött. Julaftonsklänningen hänger på sin galge i sovrummet. Ingenting avancerat, bara en enkel svart. Om någon timme ska jag hälla upp ett glas bubbel till, lägga fötterna i min mans knä och vänta på en julafton.
Det är det sista rycket nu. Sista dagen med möten, sista dagen med deadlines. Jag jobbar imorgon också, men inte särskilt länge och antagligen inte särskilt hårt. Startar dagarna långsamt, tänder julgranen och ljusen på matbordet, lägger mig under filten i soffan och dricker kaffe och tittar på allting som glimrar.
Det är även den sista dagen med barnet hemma. Vi firade vår julafton i lördags, den riktiga julaftonen ska han vara med sin pappa. Det blir fint för honom. För de båda.
Jag har köpt ett gäng böcker. Ett par flaskor vin. Har oceaner av ledig tid. Jag kommer att sakna barnet, fast egentligen finns ingenting som skaver. Han kommer hem igen på söndag. Tills dess ska jag ligga skavfötters med min man i soffan, sova länge, gå långa promenader, läsa en liten hög böcker, äta chokladpraliner och titta på Love Actually.
Jag sitter framför sovrumsfönstret och arbetar. Min man stoppar in huvudet. Har du kamera igång? frågar han. Ja fast det är bara med Rachel, säger jag. Jag har ett kameramöte och behöver en skjorta, säger han. Han rotar snabbt i garderoben och försvinner iväg med en skjorta i händerna.
Efteråt skämtar jag om att han kunde ha bytt om i sovrummet, varit ögongodis i mitt möte. Han svarar med att mycket långsamt knäppa upp sin skjorta samtidigt som han visar hur sexigt han kan dansa. När jag går därifrån daskar han mig på baken.
Det är tur att vår arbetsplats är i hemmamiljö, för hade det här varit på ett kontor hade det nog räknats som oerhört grova sexuella trakasserier.
Söndagskväll. Granen står och lyser i sitt hörn. Min man ligger i andra änden av soffan, har ett glas whisky i handen, en näve chokladbitar i prassligt papper intill. Barnet sitter vid sitt skrivbord och ritar manga. I bakgrunden håller statsministern sitt jultal.
Jag sitter skräddare i soffan. Skriver det här, låter blicken hoppa mellan datorn och julgranen, de fladdrande ljusen på matbordet och de ljusgula bubblorna som virvlar i mitt vinglas. Känner hur jag inte vill vara någon annanstans än här, just precis här.
Idag är det julafton i vårt hus. Granen är klädd, visserligen är bara tre ljus tända i adventsljusstaken men under julgranen ligger klapparna och väntar till kvällen. Barnet ska fira jul tillsammans med sin pappa, så vi får en alldeles egen julafton idag.
Jag frågade honom vad han tycker är allra godast på julbordet. Sill, köttbullar och janssons frestelse, svarade han. Så där har ni våran låtsasjulaftonsmiddag. En liten silltallrik till förrätt, janssons och julköttbullar och grönkålssallad till varmrätt och så saffransostkaka med lättvispad grädde och björnbär till efterrätt.
Efter maten ska vi träffa släkten på skype. Ta en juldrink tillsammans med mina föräldrar och bröder och önska dem en god jul. Avsluta kvällen i soffan, fortfarande finklädda och med läppstift och kammade frisyrer, med julklappsöppnande och julgodis.
För övrigt frågade jag barnet om jag skulle försöka hitta Kalle och hans vänner på youtube, men han tyckte att vi kunde dra gränsen där.
Så blir det fredagen den artonde december. Den sista fredagen innan jul, barnets sista skoldag innan jullovet. Det verkar som att en hel drös människor ska vara lediga nästa vecka, så jag gissar att min måndag, tisdag och onsdag blir ganska lugna.
Igår avslutade jag en stor uppgift, idag vid lunch en annan och för en timme sedan en tredje. I min kalender finns bara smågrejer kvar.
Vi ska hoppa i våra jackor och skor nu, promenera Odengatan upp och ner och titta på julgranarna som säljs. Hitta den som känns rätt och ta med den hem. Sätta i ljus och julgranskulor. Jag har alltid tänkt att julgranar utan glitter är finast, och så igår slog det mig att jag får bestämma själv, jag får strunta i glittret. Vilket uppvaknande att inse att julgranen inte behöver se ut som min barndoms granar.
Apropå livet just nu: att ha ett barn som distansundervisas är så mycket bättre än jag trodde. Den första morgonen kommer han upp i mjukisbyxor, två decimeter för korta eftersom han har en fas där allt ska vara stiligt och propert. Jag har förstått att man inte har riktiga byxor när man jobbar hemifrån, säger han.
Nu är vi tre dagar in och det verkar som att jag behöver köpa nya mjukisar till honom.
När skoldagen är över kommer han in och lägger sig på tvären över vår säng och berättar om sin dag. Ligger där och småpratar en stund, ligger kvar och skrollar i sin telefon medan det händer saker i min dator. Det är väldigt mysigt att samexistera på det här viset.
Det är en hektisk tid, den som är nu. Flera uppdrag som pågår samtidigt, ett gäng deadlines under samma dagar. Jag slår upp datorn vid åtta och sedan är jag fast där tolv timmar eller så. Bryter då och då för att ordna med mat och säga hej till min familj.
Varje kväll finns det något att göra. Julkort som måste skrivas, paket som behöver hämtas, mat som ska handlas, julklappar att slå in. Jag gör avslappningsövningar när jag ska somna, fastnar ändå med tankarna i olika listor.
En morgon vaknade jag klockan sex och kunde inte somna om. Smög upp före de andra, tände ljusen på matbordet och soffbordet, hällde upp en kopp kaffe och satte mig under filten i soffan. Det var knäpptyst och alldeles underbart.
Jag har gjort det varje morgon sedan dess. Sitter där i en timme och tittar ut i mörkret och lyssnar på tystnaden. Jag tror att det är den där timmen mellan sex och sju som gör att jag inte tappar förståndet.
Så mitt barn. Han är femton år. Han kom som en trevlig liten överraskning när jag var nitton. Det kunde ha gått åt helvete, men det gick bra. Vi växte ihop fint, han och jag. Sedan hittade vi min man när barnet var fyra och sedan dess har det varit vi tre.
Jag tänkte på det häromdagen, när min man pratade med sin mamma och två tredjedelar av samtalet handlade om barnet, vad fint det är att det blev så. Det kunde ha blivit någonting annat, något mindre bra. Men det var inte det som det här skulle handla om.
Mitt barn, han är femton år nu, och för första gången nånsin har jag inte fått en önskelista. Jag frågade vad han ville ha i julklapp för någon vecka sedan. Hm, sade han och tittade sig omkring. Jag vet inte riktigt. Stickade polotröjor är ju rätt snyggt?
Någon dag senare frågade jag om vi skulle baka lussekatter. Nej, jag ska iväg, svarade han. Igår undrade jag om vi skulle sätta nejlikor i apelsiner tillsammans. Vi kan göra ett coronavirus, sade jag. Haha, nej, det är lugnt mamma, svarade han.
Jag vet att det är så här det ska vara. Det är inte meningen att han ska ha tid för mig. Det är en bra sak att hans liv rullar på och att jag blir en mindre del av det, eftersom han väljer det. Det är fint. Det är bra. Fast det gör lite ont också.
Handen på hjärtat, det är inte särskilt hemskt att sitta här. Strykbrädan står framför sovrumsfönstret. Där utanför har mörkret just fallit. Stjärnor har tänts i alla fönster runt vår innergård. På nästan alla balkonger lyser hundra små lampor.
Ett matt sken från vår egen julstjärna dansar ovanför mitt huvud. I fönstersmygarna står två flämtande blockljus. Säkert tio gånger har jag kommit på mig själv med att höja blicken från datorskärmen och titta ut genom fönstret, låtsats att jag är Carrie Bradshaw.
Dessutom är mitt skrivbord höj- och sänkbart. Det ni.
Vi är hemma alla tre. I fredags coronastängdes barnets skola och de gick över till distansundervisning. Han sitter vid skrivbordet inne på sitt rum och verkar arbeta flitigt. Min man sitter framför sin dator i vardagsrummet, håller låda i något möte.
De har bra arbetsplatser, de där två. Rejäla, fina skrivbord. Bra stolar. Jag förpassades till sovrummet. Fick strykbrädan som skrivbord, en skev och praktiskt taget antik stol att sitta på. Känns värdigt.
