Mycket mjukt och snällt.

Jag jobbar oavsiktligt hemifrån idag. Inte hela dagen, halv två har jag ett möte på kontoret så jag behöver promenera dit, men tills dess är det soffan, datorn och jag. Det hela kom sig av att jag fick såna perfekta myskänslor igårkväll.

Råkade få syn på min spegelreflektion på väg hem från tåget. En maska hade gått i strumpbyxorna, ena sockan envisades med att glida ner i kängan, ansiktet var novembergrått och läppstiftet vägrade låta sig hittas i väskan. 

Kom hem och klev raka vägen in i en evighetsdusch, mjuka krämer och sidenpyjamas. Kom ut till middag och rödvin. Efteråt satt barnet kvar vid matbordet och pluggade arkitektur medan vi tittade på Yellowstone. Startade ännu ett avsnitt och drack upp flaskan, för serien var spännande och min man var nära.

Sköt upp alarmet en timme när det ringde klockan sex imorse. Slog upp datorn en minut innan dagens första möte vid åtta, lockade håret inför tiomötet, bestämde mig prick just nu för att låta svarta strumpbyxor och en stickad klänning vara dagens kläder. Och nu ska jag äta lunch med min man och sedan ta den där promenaden till kontoret.

Om kladdkakor och en bok.

Onsdag. Jag är på centralen tillräckligt tidigt för att hinna sjunka ner i ett hörn på Bröd & Salt, beställer en latte och en fralla, bläddrar bland de nya titlarna hos Storytel, väljer Bortbytingen av Anders de la Motte.

Köper fem små kladdkakor på vägen ut, får händerna fulla med kakpåsar och presentpåsar, paraply och handväska. Kliver på tåget till den lilla staden. Fikar med mitt team, träffar den allra minsta lilla medlemmen, bara en månad gammal, kramar hennes mamma.

Och så går dagen, med fika och möten, och här sitter jag nu: på tåget på väg tillbaka till den stora staden, på väg hem. Alldeles snart ska jag luta huvudet bakåt, blunda och låta boken rinna in i öronen.

Kalla det vad du vill.

För första gången någonsin gör jag novent. Det innebär visserligen ingenting mer än att jag har köpt små mässingshängen att fästa med fina band på dörrhandtagen. Nästa vecka ska jag smyga fram dem, veckan därpå får stjärnorna hitta upp i fönsterna och ännu en vecka senare får adventsljusstaken komma fram. 

Är vi förresten ens framme vid advent då eller behöver jag ge mig till tåls ännu en vecka? Kikade nu och jo, planen håller. Jag förvarnade min man om mina upptåg - eftersom jag lever med en mycket inredningsintresserad man - och fick ett okej på att smygstarta pyntet bara jag aldrig mer kallar det för novent.

Rimligt ändå.

Måndag i vecka fyrtiofem.

Så blev det måndag i vecka fyrtiofem och livet behöver bli vad det ska vara. Förra veckan var ett undantag, vi var sjuka och kärlekskranka efter vårt enorma gräl, spenderade kvällarna i soffan, hela tiden nära varandra, bara vi två hemma.

Nu är barnet tillbaka, vi är friska och arbetet låter sig inte längre skjutas upp. Vi pratade mycket om det förra veckan, hur vi ska få dagarna att gå ihop. Jag har en plan om att blocka mig själv i kalendern efter 15:30, låta dagens sista arbetstimmar vara administrativa. På det viset alltid vara i fas med admin och mail utan att behöva ta av kvällens timmar.

Jag ska fortsätta träna mellan sju och åtta och sedan vara tillgänglig för hela världen mellan halv nio och halv fyra och resten av tiden ska vara min. Eller ja, min familjs och ibland mina vänners också, men ni förstår konceptet. Jag tror att jag är något på spåret här.

Från morgon till kväll.

Bara skrivbordslampan är tänd. Det regnar från en grå himmel på andra sidan av rullgardinen, det är morgon men himlens gråhet gör rummet mörkt. Vi ligger under samma täcke, dricker dagens första kopp kaffe. Hans hand ritar ett osynligt mönster över min kropp.

Vi äter frukost i hundra år. Det honungsgula ljuset på matbordet fladdrar, värmeljuset i den lilla glaskoppen intill flämtar. Mjuk jazz från högtalarna. Rostmackor med ost och marmelad, te och apelsinjuice. Han läser tidningen. När han tror att något ska fånga mitt intresse läser han högt. Jag sitter mittemot, tittar på honom, lyssnar på honom, är i nuet.

Promenerar på regnblöta trottoarer. Går i alla våra bästa butiker, äter fisksoppa och dricker bubbel, jag lutar mig mot honom i rulltrappan, han vilar hakan mot mitt huvud. Kommer hem med påsar fyllda med stearinljus, adventsstjärnor och lakrits.

Och här är vi nu, vid en lördagskväll. Han och jag i soffan, ett pinot noir, den där lakritsen, någonting på teven som vi kan glömma bort att titta på, fastna i varandra istället.

Fredagsrapporten.

Om en minut slår klockan 16:30 och arbetsveckan är officiellt klar. Jag sitter i soffan med datorn i knät, har precis avslutat ett videosamtal med två tjejer i mitt team, ett sånt samtal som började i arbete och slutade med pojkarna som passerar genom deras liv.

Min man värmer glögg, för han säger att helgen är här och att vi behöver något värmande innan vi går och handlar till middagen. Jag har tänt alla stearinljus i lägenheten. Tidigare idag hånglade vi på soffan och kallade det för ett trefika.

På samma sida.

Vi vaknar till en torsdag när förkylningen till sist har tagit oss. Vi har varit hängiga och trötta hela veckan, men också varma och mjuka mot varandra, som om novembers mörker och sjukdom slipat ner våra kanter. 

Vi arbetar nio till sexton varje dag, spenderar all annan tid tillsammans. Promenerar i kvällsmörkret under glittrande gatulampor, väljer länge bland vinflaskorna på systembolaget, lagar mat, ligger nära i soffan och tittar på serier, låter händerna vandra efter hud, ligger vakna i sängen och pratar.

Så kommer torsdagen och jag stannar hemma. Han sitter i sovrummet i sina möten, jag sitter skräddare med datorn i knät i vardagsrummet. Vi turas om att komma med kaffe, stannar upp för att kramas i köket, säger att fredagen får bli likadan.

Vi pratar också om att det är en undantagsvecka, att vi inte kan arbeta nio till sexton, att båda ligger efter med jobb men att det viktigaste just nu är vi. Att vi behöver hitta vägar i vardagen där alla ryms, där vi inte glömmer varandra men inte heller försakar oss själva. Jag tror att det kommer gå, jag tror att vi äntligen är på samma sida i boken som är vi.

Känslorna och botgöringen.

Jag vet inte hur jag bäst ska beskriva känslorna som bor i mig. Jag vet inte om fredagskvällen var en käftsmäll eller ett uppvaknande. För något år sedan läste jag en bok om en kvinna som vaknade upp ur en minnesförlust och inte mindes de senaste tio åren. Den kvinna som hon hade blivit var inte längre kvinnan som hon trodde sig vara.

Det är så det känns nu, bara att jag minns varenda jävla steg i hur det blev så här. Jag skäms över vem jag har varit. Jag är inte van vid de här känslorna, vet inte hur jag ska hantera känslor av skuld och dåligt samvete.

Jag antar att det är käftsmällen. Uppvaknandet är den del där det funnits en osäkerhet som gjort att jag avskärmat mig från min man och vår relation det senaste året och att jag nu ligger vaken på nätterna och går sönder av tanken på att han inte längre vill vara med mig. (Det har han inte sagt, men ni vet, tankar vandrar.)

Så jag gör det enda som jag vet hur man gör: skriver listor över saker som jag behöver göra. Små saker, som att varje dag säga att jag älskar honom. Stora saker, som att varje dag faktiskt visa att jag älskar honom, få honom att känna det. Saker som jag har glömt, men sånt som jag verkligen, innerligt menar.

Gör allt för den blicken.

Han skriver vid fyra, frågar om jag inte borde komma hem, krypa ner i soffan med honom istället för att arbeta. Jag tänker att det verkligen inte finns något som jag hellre vill, så jag skriver till Dana att vi hörs imorgon och sedan slår jag ihop datorn.

Häromdagen skämtade han om att han är fyrtiofem år gammal men aldrig har testat kombinationen rödvin och ostbågar, så jag går till Hemköp och sedan Systembolaget. Han lyser upp när han ser mig i hallen, skrattar när han ser vinet och ostbågarna. Hans ögon är varma när han drar in mig i sin famn. 

Snälla universum, kom i fas igen.

På fredagen åker barnet till sin pappa för höstlov, lämnar oss ensamma för att ta med torsdagsgrälet in i fredagen. Det blir ett smärtsamt bråk. Det är samma som vi hade för ett år sedan, men med mig som boven.

Han säger att jag jobbar hela tiden och när jag inte jobbar dricker jag vin med kollegor, äter middag med vänner, är på vift någonstans. Att jag bara verkar bry mig om mig själv.

Det gör ont att höra. Fruktansvärt ont, för det är sant. Jag gick in i en fas för ett år sen, bestämde att jag skulle komma i främsta rummet. Att jag var viktigare än honom, viktigare än oss. Jag insåg inte hur själviskt det var. Förstod inte hur fel jag hade.

Vi vaknade till en lördag där han sa att det var vinet som talade, att han sa saker som han inte menade, men jag vet inte. Jag tror att han menade det. Jag känner det ju själv, det gör ont i magen när jag tänker tillbaka på hur jag har varit det senaste året.

Han tar på mig hela tiden resten av helgen, visar att han älskar mig med sin kropp men när han säger orden är det nästan trotsigt, som om han inte vill älska mig. Jag tror att det är det värsta, att det är det som gör mest ont. Jag vill vara en person som han vill älska.

Universum är ur fas.

Bråkar med min man på torsdagskvällen. Ett stort bråk, ett sånt där vi skriker på varandra. Barnet är på gymmet, märker ingenting mer än att han kommer hem till en tyst lägenhet där jag har gått och lagt mig tidigt, är inte medveten om den obekväma tystnaden som sänkt sig över hans föräldrar.

Och så kommer fredagsmorgonen och flera av mina vänner på jobbet krashar, två av dem gråter i olika forum, den tredje är likblek av utmattning. Jag får en uppgift av min chef som behöver vara löst till måndag efter lunch, men jag vet inte hur jag ska lösa den för igårkväll skrek min man att jag jobbar hela tiden, att jag inte bryr mig om något annat än mitt jobb.

Så jag rensar bort alla möten på fredagseftermiddagen, förutom två som verkligen inte kan flytta på sig, och stänger in mig i ett rum. Jobbar, jobbar, jobbar. Sätter stör ej på teams men säger att de tre som kämpar, de får ringa genom.

Kan det vara något med solen, stjärnorna och planeterna? Står de fel, är de ur linje, helt jävla i oordning? Eller varför mår varenda kotte dåligt?

Igår, idag, imorgon.

Vaknar till oktobers sista torsdag. Det är dagen efter vår halloweenfest och veckans fjärde dag med alldeles för lite sömn. Har första mötet klockan åtta, nästa dikt an klockan tio. Snurrar upp håret i en knut, lägger makeup, drar på en finstickad tröja och pyjamasbyxor. Gör förmiddagens möten vid matbordet, har en ständigt full kaffemugg intill.

Byter pyjamasbyxorna mot jeans och klackar. Promenerar till kontoret och gör tre fysiska möten på rad. Glider in i ett fokusrum när mötesdagen är över. Skriver det här istället för att göra sånt som jag borde göra. Drömmer om en fredag i lugnare tempo, att bara vara hemma, laga mat i hundra år och somna i soffan med huvudet mot min mans axel.

Dödens brud.

Hej och god morgon. Klockan närmar sig sju och jag ligger fortfarande i sängen. Egentligen borde jag redan vara uppe, men min vanliga morgonträning fick lämna plats för att duscha och fixa håret inför kvällens Halloweenfest på kontoret.

Jag borde gå upp, måste gå upp, men täcket är så mjukt och sängen så varm. Jag ska kliva i en vadlång svart klänning och locka håret i mjuka vågor så att det kan fästas i en knut och täckas av en svart slöja. Lite oklart exakt vad jag ska vara, men någon slags dödens brud, tror jag. Slöjan får dock vänta till kvällen, får inte följa med genom dagens alla möten.

Dagen efter kvällen före.

Jag tittar på lokalen där vår vintergala ska gå av stapeln och Kat träffar cheferna på vårt Malmökontor. När vi är klara möts vi på hotellet, dricker ett glas vin och berättar om timmarna som passerat.

Dricker upp och promenerar hem till Dana. Sjunker ner i hennes soffa, dricker ännu ett glas vin, går ner till torget och hittar ett bord för tre, köper godis och hittar tillbaka upp igen, till ännu en vinare och fler timmar i soffan. Klockan är alldeles för sen när vi till sist promenerar tillbaka till hotellet.

Vi får bara tre timmars sömn men när vi sammanstrålar vid lunchen - en pizzabuffé som vi smet ut till, bara vi tre - är vi enade om att det var hundra procent värt det. Nu är jag tillbaka vid att skriva tio ord och sedan stirra in i den hastigt föränderliga horisonten som tåget dundrar förbi. Kat sitter bredvid, fast i ett teamsmöte. Jag skriver det här/stirrar ut på landskapet och äter sura godisar.

Malmö nästa.

Jag sitter på ett tåg, ser landskapen svepa förbi. Snart rullar vi in i Malmö. Vi åker tillsammans, jag och Kat, bor på samma hotell men har olika möten med olika människor på olika kontor. Fast kvällen, frukosten och hemresan har vi tillsammans. Ett mycket mysigt upplägg.

Det har tagit mig femton minuter att skriva de här sex meningarna. Behöver titta upp och fästa blicken långt borta var tionde ord eller så, annars hotar illamåendet att rör sig längs strupen.

Så vi säger så för nu, puss och hej, vi hörs imorgon.

Fredag, lördag, söndag.

Ännu en helg kommer och går. Den startar med smashed burgers och rödpang, whisky och bok i soffan, min man alldeles precis i närheten, alltid en hand på min kropp, mitt huvud mot hans axel. Han får en idé och lägger lamm i sous vide, ställer in den på tjugo timmar. 

På lördagen serverar han lammet tillsammans med potatiskaka, rödvinssky och baconinlindade haricots verts. Det smakar fantastiskt. Jag gör affogato till efterrätt. Mina fötter i hans knä i soffan när barnet somnat. Hans tummar som formar mjuka cirklar mot min hud, börjar med fötterna och rör sig långsamt längs min kropp.

Så kommer söndagen och barnet skriver högskoleprovet. Vi möter honom utanför KTH på lunchrasten och lämnar över en wrap och en cola. Han går in igen och skriver vidare, vi fortsätter vår promenad. Tvättar, städar, skriver det här. Bubbel i glasen nu, coq au vin på spisen, ett glas rött till maten, ett barn som är helt slut efter dagen.

Tack och lov för fredag eftermiddag.

Jag kommer inte upp i mer än åttatusen steg om dagen, inte en enda gång på hela veckan har jag lyckats. Men jag tränar varje morgon. Femton minuter yoga, trettio minuter styrka, femton minuter löpband.

Igår hade jag fyrtiofem mötesfria minuter på hela dagen. Idag en timme. Det har varit en tuff vecka att kliva in för min chef, men samtidigt givande. Kan man utvecklas på bara en vecka? Jag tror att jag har utvecklats.

Men nu är det helg och den är välkommen.

I det lilla sammanhanget.

Jag ska ut och äta med Harvey och Mike ikväll. Sista mötet är över vid sjutton, då går vi raka spåret ner till vårt favoritställe. Det är en mysig liten italienare runt hörnet, där timmarna alltid verkar försvinna.

Det är bara vi, gänget från när allting startade. Vi har valt att hålla det så, för det är en tid när det är kaos i världen och kaos i vår vardag. Vi behöver klämma in oss i ett tryggt hörn och få prata öppet, vara i det lilla sammanhanget ett slag.

Alla små saker.

De står i fikarummet när jag kommer ut från mitt sista möte. Jag rullar med axlarna, lutar huvudet åt sidorna för att stretcha musklerna. De tittar på mig. Du ser ut att behöva ett glas vin, säger en av dem och jag svarar att jag har svårt att säga emot. Vi tittar på varandra. Ska vi inte ta det då? säger hon och vi svarar ja med enad röst.

En timme senare lämnar vi våra tomma vinglas på restaurangens bord och säger hej då, fäller upp våra paraplyn och promenerar åt varsitt håll. Kommer hem till en mörk lägenhet. Tänder lamporna och plockar fram det som är tänkt att bli kvällens middag.

Min chefsbästis - låt oss kalla henne Dana - ringer när jag drar loss grönkålen från sin stam. Vi pratar de femtio minuter som det tar för maten att hamna på bordet. Under tiden har mannen och barnet kommit hem. En dukar bordet och den andra tänder stearinljusen.

Och jag tänker under tiden, genom de olika stunderna, att det är ett fint liv. Det är ett fint liv, det här. Det är så enkelt att glömma det ibland.

Värt mödan.

Jag är min chef den här veckan. Ett dödsfall i familjen håller honom hemma. Både igår och idag kom jag aldrig så långt att hitta ett skrivbord i något av de öppna kontorslandskapen. Har spenderat dagarna i ett litet fokusrum, i möte efter möte, samtal efter samtal.

Det har något visst ändå, att stänga in sig i sitt egna lilla warriorrom. Att ställa handväskan på skrivbordet, vattenglaset, kaffekoppen och läppstiftet intill. Bara kliva ut för att fylla på med kaffe och vatten och en minut på damernas innan nästa möte tar vid. 

Att se klockan runda sjutton, stänga ner och promenera hem. Kliva ur skorna och låta väskan stanna kvar i hallen, mötas av barnet och mannen, ett glas vin och en middag som är minuter från att vara färdig.