Måndag vecka 42.

Måndagsmorgon igen. Jag sitter skräddare i soffan, en filt över benen, datorn i knät. Bara levande ljus tända, det är ännu för tidigt för lampor. Jag ska beta genom fredagens mail, äta frukost med min familj och sedan ta treans buss till SÖS. 

Barnet ska skrivas ut från Sachsska Barnsjukhusets neurologiavdelning och skrivas in på en epilepsimottagning för vuxna. Han bad mig följa med på läkarbesöket och jag är glad att han bad mig innan jag hann fråga om jag fick följa med. Mer rätt ordning så.

Nej, de där mailen ligger fortfarande och skvalpar sedan fredagen. Det krävdes en viljeansträngning att inte öppna datorn igår, att ge mig själv en hel helg av vila, men nu går det inte att skjuta upp längre. Nu gör vi oss en måndag.

Fredagens klockslag.

06:00. Alarmet har precis ringt för andra gången, nio minuter har passerat i en slummer. Klockan sex vaknar jag alltid (nåja) enkelt. Kisar med ett öga, sedan nästa och så är jag vaken. Hämtar en kopp kaffe, läser nyheter och sociala medier. Känner en längtan efter att träna. Jag har känt det hela veckan. Har också tagit tillvara på känslan hela veckan.

08:00. Brödrosten höjer långsamt upp mina två rostade brödskivor. På kontoret är brödrosten ny, där hoppar skivorna upp och landar på köksbänken, men hemma är brödrosten gammal och ingenting hoppar. Smör, ost och marmelad på rostisarna, en kopp te intill, svarar på dagens första mail.

09:00. Drar av träningskläderna med armar som är ömma efter morgonens pass. Slänger kläderna i tvättkorgen och kliver in i duschen. Tunna svarta strumpbyxor, kort rutig kjol i svartvitt, svart stickad tröja. Svarta strumpor, loafers och blazer. En halsduk runt halsen, för det är vad hösten kräver av oss nu.

10:30. Kliver på tåget till den lilla staden. Inte för något krismöte den här gången, bara ett gammalt hederligt avdelningsmöte. Varannan gång åker jag till dem, varannan gång kommer de till mig. När jag kliver av tåget står mina föräldrar på perrongen.

11:30. Pappa envisas med att betala för min lunch. Mamma har äntligen börjat intressera sig för sin närhet igen. Förra gången hon var deprimerad tog det flera år inom hon började bry sig om andra. Nu är hon tillbaka på sina mediciner, tillbaka till sig själv. När vi kramas hej då väger mitt hjärta ingenting.

16:00. Vårt möte avslutas, inget drama den här gången. Det är bra, för jag har inte särskilt mycket energi för drama i mig. Läser ett sms från min man på väg ut från kontoret. Han undrar om jag har något emot att stanna inne ikväll, kanske ta den där middagen någonstans imorgon. En flaska vin och ett par pizzor, han och jag i soffan. Jag svarar att det låter fint.

19:00. Det är där vi är nu, vid nitton, i soffan. Är bara minuter från vinet och pizzorna, sidenpyjamas och filt, hans händer som vandrar efter hud.

Onsdagskvällen och torsdagsmorgonen.

Middag hela gänget, åtta personer runt ett bord, svamprisotto och rödvin. Två enorma soffor i hotellobbyn, vi utbredda i dem, ett stort glasbord i mitten, vinglas och telefoner med nedvända skärmar ovanpå. 

Och så bara hon och jag på rummet. Det är något mysigt med att sminka av sig bredvid varandra, jämföra hudvårdsrutiner, prata genom tandborstningen. Vi pratar, pratar och pratar. Somnar och vaknar sex timmar senare, tar upp tråden med detsamma, pratar genom sminkning, genom frukosten, hela vägen upp till konferensens andra dag. 

Dagens känslor: lyxigt och mysigt.

Så blir det onsdag och det har blivit dags för ännu en konferens, från dagens lunch till morgondagens. Men den här konferensen, den är det inte jag som anordnar. Idag behöver jag bara dyka upp och luta mig tillbaka. Mycket lyxig känsla.

Vi ska vara ute på Arlanda eftersom det är många som flyger in på förmiddagen. Det är fri lek på kvällen och jag och min bästa chefskollega har bokat rum tillsammans efter att fasats över att hotellet ville ha 3700 kr för ett enkelrum.

Vi hörs hela dagarna och har kommit varandra nära, så det var inget stort steg. Ikväll är det hon och jag som hänger i varsin säng men på samma hotellrum. Det ska bli mycket mysigt.

Varje dag hädanefter.

Jag hade min bästa sorts start på dagen idag: en kopp kaffe fortfarande i sängen i sällskap av dagens bloggar från tipslistan här till höger samt Sandra Beijer, Flora Wiström och Elsa Billgren. Sedan instagram, omni och så en snabb check i dagens kalender.

Och så upp, kliva i dagens kläder, en borste genom håret, en lätt makeup och så ut genom dörren. Står på gymmet klockan sju, kliver ut ur duschen en timme senare. Fönar håret, bättrar på sminket, en lätt puff parfym mellan brösten, mot handlederna och bakom öronen.

Tar hissen sju våningar upp till kontoret. Hinner precis vandra från rum till rum och plocka och fixa, fylla på med antibakteriella servetter i glasburkarna i kontorslandskapen och kakor i glasburkarna i matsalen, innan det börjar hojtas om att det är dags för frukost och hela gänget samlas runt köksön.  

Barnet som slutade vara ett barn.

Den där situationen som jag nämnde häromdagen, den som tvingade mig till den lilla staden, jag berättade om den för mannen och barnet vid matbordet på kvällen och det slutade i ett långt samtal om hur det hela bäst hanteras.

Det var inte förrän efteråt som det slog mig hur delaktig barnet var i konversationen. Hur han lyssnade, ställde frågor och resonerade, drog paralleller till sig själv och sin klass, gav förslag på saker att säga och aktiviteter att testa.

Någonstans längs med vägen slutade barnet vara ett barn. Han blev vuxen. Växte upp och blev inte bara smart utan även klok. Blev till någon som jag lyssnar på råd från. Här kommer han alltid vara barnet, men han är inget barn, herregud vad han inte är ett barn. 

Helgrapporten.

Hej, hallå. Jag målade naglarna för några minuter sedan och tänkte att det blir ett bra tillfälle att rapportera från helgen medan nagellacket torkar, men nu kan jag inte slita blicken från naglarna. I flaskan såg färgen ut som en dimmig stormhimmel, men på naglarna ser den ut som himlen en disig morgon vid medelhavet. 

Jag tror att det får vara helgrapportens första punkt. Verkligen stark inledning.

1. Jag har blåa naglar. Tror inte att jag tycker om det.

2. Vi har precis bokat hotellrum i Norrköping på nyårsafton. Vi ska fira med mina bröder och deras fruar hemma hos mellanbrodern. Innan middagen och firandet ska min man och jag bada badkar och dricka bubbel på hotellrummet. Kan inte tänka mig ett finare avslut på 2023 och inte heller en bättre inledning på 2024 än hotellfrukost.

3. Jag hann inte springa och köpa blommor i fredags. Det gjorde ingenting, för min svärmor och svägerska hade med sig ett fång när de kom. Vita rosor, min favorit.

4. Vårt stora skåp i hallen är påfyllt med stearinljus och tvålar. Ingenting får mig att må lika bra som när skåpen är fyllda med vardagslyx. Förlåt för töntig, men det är sant. Skäms inte ens.

5. Jag har sovit åtta timmar varje natt, samt även slumrat på tåget både till och från lördagens kalas i den lilla staden. Skulle inte dra det så långt som att påstå att mina depåer är fyllda, men de har inte tömts mer heller.

6. Vi tränade tillsammans alla tre i lördags. Evigheter sen sist. Det var skitroligt. Bäst från hela helgen, hundra procent.

7. Barnet är på Bröd & Salt och köper varsin kanelbulle åt oss as we speak. Jag ska tända ljusen på matbordet, göra te och duka med våra bästa assietter bara för att man kan.

Det var helgrapporten. Snart kommer min man hem från gymmet och då ska vi korka upp söndagsbubblet och börja med tvätt, städ och mat. Mycket starkt avslut på både helg och rapport.

Nej men trevlig helg då.

Det har varit en lång vecka. Jag kom precis hem från den lilla staden efter ett krismöte i min grupp. En situation som uppenbarade sig under konferensen och som inte kunde vänta. Dagens planerade möten fick vika hädan och jag fick kliva på ett tåg.

Nu är jag hemma igen. Sitter skräddare i soffan och orkar ingenting. Om ett par timmar kommer min svärmor och svägerska på middag, så det är inte ett alternativ att orka ingenting. Imorgon ska jag tillbaka till den lilla staden för att fira tre av mina brorsbarn, så jag får inte orka ingenting då heller.

Kanske ska jag gå och köpa blommor, tända de honungsgula ljusen i mässingsljusstakarna, låta något mjukt strömma från högtalarna. Kanske hinner jag vila tio minuter eller så först.

Så blev det torsdag.

Jag sitter uppflugen i vår hänghörna på kontoret. Gänget gör en workshop om hur vi ska hitta miljonerna som slår vår prognos med trettio procent och placerar nästa konferens på Island. Jag har gått runt och lyssnat i grupperna men gav mig själv precis en kvart att bara vara. 

Vi lagade mat igår, som en gemensam kvällsaktivitet. En italiensk trerätters där en grupp gjorde bruschetta, en annan grupp gjorde pasta och den tredje gruppen gjorde gelato. Jag var i pastagruppen. Det var mycket fint att avsluta första konferensdagen i förkläden och ett glas vin i händerna.

Tack och godnatt.

Spenderar hela tisdagen i olika konferensrum, ständigt tillsammans med samma människor. Regnet smattrar mot fönstret. Energin rinner bort vid arton, vi säger att vi nog måste gå hem, vi får höras på teams efter middagen.

Vid tjugo är vi tillbaka framför datorerna igen. Äntligen faller saker på plats inför morgondagens konferens. Jag kommer hinna skriva ut manuskort och öva snabbt på min presentation imorgonbitti. 

På något sätt lyckades vi sy samman en tvådagarskonferens på två korta dagar. Otroligt. Kanske är det nu man får titulera sig som proffs i CV:et.

Över och ut, vi hörs på torsdag.

Oktoberdrömmarna.

Så blir det oktober. Jag kände det igår, höstmyset. Städade lägenheten medan min man lagade en gryta och vi delade en flaska bubbel och sen öppnade en flaska rödvin. Drömde om evighetsbad i badkar, mjuka sidenpyjamasar och tunga böcker.

Varje år i oktober drömmer jag om att köpa en ny lägenhet. En som rymmer badkar och har en vacker gammal kakelugn. Kanske ett litet bibliotek. Ett hörn i köket där jag kan sitta med ett vinglas medan min man lagar mat.

Hemma igen.

Vi är hemma igen. Kom hem sent på torsdagen, ännu lite kärare i Frankrike. Bordeaux var underbart, Paris precis lika fantastiskt som i augusti. Det var ett fint sätt att resa, att ta tåget genom landet. Nästa år vill vi göra samma sak fast i Spanien, se Madrid och Barcelona.

Jag sitter i soffan. Klockan närmar sig kväll och jag har tagit mig genom alla mail samt förberett måndagens möten. Det är ännu en vecka med en konferens som väntar. Inte särskilt mycket tid för någonting annat. Det gör inget, det är fint det också.

À bientôt!

Han frågade efter mammas andra tur till sjukhuset, efter att vi fått veta att hon skulle överleva för andra gången under loppet av ett par veckor. Du behöver något att längta till, något som tar tankarna från allt, sa han och jag sa inte emot. Vill du åka tillbaka till Frankrike?

Tidigt imorgonbitti åker vi till Bordeaux. Vi har en dröm om att köpa oss ett litet hus där om femton år, men ingen av oss har varit där så vi vet inte vad vi bygger drömmen på. Imorgon vet vi. På onsdag kliver vi på tåget från Bordeaux till Paris och spenderar ett dygn i staden som jag föll så hårt för i somras.

Jag kommer lämna datorn hemma, ska tänka noll och ingenting på jobbet och vägra känna ord i fingrarna. De närmsta dagarna framåt hittar man mig i Frankrike och på Instagram.

Lyckliga igen.

Jag ligger på hans arm. Det är sent på kvällen och vi andas tungt, matta av tillfredsställelse. Jag tänker ofta på hur nära det var att vi inte klarade oss hit. För ett år sedan hade jag precis nått den tysta acceptansen i att vi kanske inte skulle överleva.

Det var i tystheten som vi hittade tillbaka. Varje gång vi försökte prata blev allting värre. Vi skadade varandra genom att sätta ord på känslor, fick den andra att känna sig otillräcklig. Det var i tystnaden som vi fann varandra igen. 

En blick, ett leende, en smekning, en kram, en puss, en kyss. Borde vi prata? som en viskning och en huvudskakning som svar. Kan vi inte bara acceptera varandra precis som vi är? och en insikt i att vi kan det. 

Och vi kunde det. Vi kunde bli lyckliga igen.

Min fredag.

Jag sitter skräddare i soffan med datorn i knät. Klockan är halv sju och jag har mindre än sex timmars sömn i kroppen. Gick över från öl (!) till vatten tidigt igår eftersom det var veckans tredje dag med varierande mängder alkohol.

Mitt första möte är om exakt tre timmar. Tills dess behöver sovtröja och leggings vara ersatta av riktiga kläder och knuten på huvudet vara kammad och gärna tvättad. Däremellan ska jag hinna allt som jag inte hann igår.

Ikväll kommer mina föräldrar. Vi gör ett nytt försök med besöket som ställdes in förra helgen. Min man började med maten till ikväll redan igår. Någon gång under dagen ska jag gå ett varv med dammsugaren, snitta om blommorna på matbordet och torka av handfaten.

Och det, mina vänner, blir min fredag.

På det hela taget.

Det är som om min kropp känner av att jag inte hunnit hälften av allt som jag borde ha gjort i veckan, för jag vaknade innan alarmet imorse med en checklista på näthinnan. Var på kontoret klockan sju för att börja bocka av.

Nu är klockan snart lunch och en av tio är utförda. Egentligen borde fem av tio vara utförda, men istället har jag lagt tid på saker som inte fanns med på listan. Det är det här chefandet. Saker som kommer från höger och vänster och ingenstans men som behöver gå före allt annat. Som det ska vara, såklart och förstås.

Jag ska inte klaga. Jag har inte mer än någon annan. Också ironiskt att jag skriver det här på arbetstid (fast jag jobbade ju på fritiden klockan sju). Hursomhelst. Om fem minuter är det fika i matsalen eftersom någon föreslog att vi skulle äta kakor istället för lunch och ja, det är ingen dum idé. Och sedan har vi oktoberfest direkt när arbetsdagen är slut och förbi.

Så på det hela taget: kan inte klaga.

En lång dag.

Jag har en riktigt whiskyröst idag. Försöker vara tydlig mot min omgivning att jag håller på att tappa rösten och att det inte har någonting med gårdagen att göra. Fast det var en bra kväll igår. Det var festkommittén som hade kick-off för årets festplanerande och det är tydligt att vi är inom rätt område, för varken fest eller planering är någon issue.

---

Det där ovanför skrev jag imorse, precis efter att jag kommit in på kontoret, när jag kände att jag inte hade arbetet i mig riktigt än. Sedan startade dagen och jag brann av så ordentligt på en kollega redan under dagens första möte. 

Min chefs chef blev vittne och backade mig till hundra procent och bjöd sen ut mig på tjejlunch för att ventilera. Jag kan klara av att arbeta bland gubbfasoner om jag har kvinnor runt mig som sluter upp.

Dagen rätade upp sig ju mer den gick. Min chef hanterade situationen, gubben bad om ursäkt och min kollega från Malmö kom med ett tidigare tåg, vilket gjorde att vår planerade middag kunde genomföras. Tog med henne till samma restaurang som jag var på igår eftersom någon annans middag såg för jäkla god ut. Den stora skillnaden mot gårdagen var att det bara blev ett glas vin till maten och så hemma vid tjugo. Fint en onsdag ändå.

Gör vad som krävs.

Den imaginära revan i halsen är bättre, om än inte bra. Det känns som att den har blivit sydd med stora stygn, fast med en tråd som kliar och irriterar, som något från en Tim Burton-film. Jag drack så mycket te igår att jag har kissat två gånger i natt. Det fina med hösten: alla goda teer. Det fula med hösten: gå på toa hela tiden.

Men jag har huvudet med mig idag. Lämnade kvar känslan av att det var vadderat i gårdagen. Jag kommer ta mig genom dagens kick off finfint, bara jag dricker mina tusen tekoppar samt lyckas tjata till mig glass någon gång under dagen.

Om en reva i halsen och ett hektiskt liv.

Sitter uppkrupen i soffan. Datorn i knät och en kopp te på soffbordet. Det känns som att jag har en reva i halsen och ett huvud som väger dubbelt upp mot det normala. Köpte ColdZyme på lunchen, för jag vägrar att bli sjuk. 

Bytte jeansen mot leggings det första jag gjorde när jag kom hem, krånglade bort behån som nummer två. Nummer tre var att snitta om alla blommor som numera pryder mitt kök och vardagsrum. Fem vaser totalt. Det är efter födelsedag och jobbgrej. Promenerade hem från kontoret med en bokstavligt full famn.

Min onsdagsgrej blev inställd. Om ni minns min veckoplan? Tisdag: kick off, onsdag: middag med vän, torsdag: oktoberfest. Men så behövde hon ställa in och jag kände mest tack gode gud. Hon kommer på oktoberfest, så det är inte så att jag missar henne. Får bara en dag att vila i mitt åh så fartfyllda sociala liv.

Helgen som var och veckan som kommer.

Halvvägs genom september. Jag längtar aldrig efter smoothie längre, bara rostmackor med ost och marmelad. Ersätter kaffe med te och klär mig i allt tjockare tröjor. Jag har fyllt på mitt lager med stearinljus. Längtar hela tiden ut i den höga septemberluften.

Min födelsedagshelg blev perfekt. Nästan perfekt, iallafall. Vi skulle ha bjudit mina föräldrar på middag igår men mamma orkade inte. Det gjorde ingenting, det kommer fler tillfällen. Istället tittade vi på när kungen firade sina femtio år på tronen.

På dörrknoppen in till sovrummet hänger fem plagg: tre blusar, en topp med ballongärmar och en mjuk skjorta. I bokhyllan hänger tre par byxor. Jag har en vecka som aldrig saktar ner. En kickoff, en middag med en vän och så oktoberfest med kontoret. Planerar att vara fruktansvärt trött på fredag.