En liten till.

Vi sitter i soffan och han buffar sin axel mot min. Vill du ha en liten till? säger han och tittar förväntansfullt på mig. Jag reagerar innan jag hinner tänka. Nej för fan, säger jag. Han ser förvånad ut. Barnet fyller ju arton, han är vuxen, vi ute på andra sidan. Vi klarade det älskling, vi kan inte börja om, säger jag.

Han tittar på mig, sedan lutar han huvudet bakåt och skrattar högt. Jag menade en liten whisky till men skönt att veta var du står på den fronten, säger han. 

Söndagsrutinen.

Söndagsbubblet är upphällt, en tvätt snurrar i maskinen, golven har precis blivit dammsugna och min man förbereder veckans middagar. En chili con carne och en fläskfilégryta puttrar på spisen. Just nu blötlägger han kikärtor inför morgondagens falafel.

Vi har handlat och tränat och nu är bara det bästa kvar: söndagsbubblet, det långsamma matlagandet och det sista av den stillsamma städningen. Om en stund kommer barnet hem och då blir det ännu bättre.

Lördag 21:22.

Livebloggen slutar här. Min man är hemma och extra mysig. Han har saknat mig, det kan han inte ljuga sig undan. Det är fint. Vi ska krypa ner under en filt i soffan och titta på något, men antagligen kommer jag somna med huvudet mot hans axel.

Det har varit en fin dag, det har det. Synd för er bara att jag valde att liveblogga från den tråkigaste lördagen nånsin. Men fint för mig att ha er som sällskap.

Tack och god natt. ❤️

Lördag 19:08.

Prick i den här minuten rullar min mans tåg in på stationen. Har har varit hos sin mamma, hjälpt henne med husfix som hon inte klarar av längre. Han har även varit i antikaffärer, det vet jag eftersom han har skickat bilder hela dagen. Vid ett tillfälle svarade jag ja! så han kommer hem med två vägglampor i mässing. De ska sitta på varsin sida om vår säng.

Det har varit fint med ett dygn för mig själv, men han är välkommen hem, det är han.

Jag ska visa exakt hur välkommen genom att svänga ihop en tomatsås, koka spagetti och rota i frysen efter köttbullar som han gjorde förra helgen. Vilken tur han har som får komma hem till en sån kulinarisk upplevelse.

Lördag 17:02.

Igår tänkte jag för mig själv att jag inte ska prata med en enda människa på tjugofyra timmar. Kände hur jag verkligen behövde egentiden. Jag har visserligen fortfarande inte sagt ett ord högt men jag har bloggat cirka sjutton gånger, skickat hundra mail, haft en evighetslång konversation med en vän på instagram, messat med barnet och mannen och mamman.

Nu ska jag ligga här på soffan en stund och öva på att vara tyst även i huvudet. 

Lördag 16:07.

Tjugo minuters yoga, sen en timmes styrka för rygg, biceps och mage. Kommer hem och går raka vägen till datorn. Jag har två arbetsuppgifter kvar och sedan är jag färdigjobbad för veckan. Jag tror att jag klarar dem på under en timme.

Jag har fortfarande träningskläderna på. Sparar duschen, sidenpyjamasen och vinet till efter att jobbet är klart. Det är en klapp som sitter fint på axeln.

Lördag 14:14.

Crémant inköpt, mascara likaså samt även en kaffekopp av samma modell som jag redan har fem efter att den sjätte gått i kras. Två arbetsuppgifter kvar, men min ländrygg värker och jag borde verkligen gå till gymmet. Ja, så gör vi. En jobbpaus till och en snabb vända på gymmet.

PS. Kul att ni gillar realtidsblogg. Det gör jag med. Obviously.

Lördag 11:21.

Mailinkorgen är tom. Möten som behöver bokas enligt en tidsplan är bokade. Listan över aktiviteter påbörjad. Två avbockade, sju kvar. Har även hunnit få i mig tre koppar kaffe, den där yoghurten och en clementin. Samt en Loka päron. Herregud vad jag kan äta när jag tänker efter.

Hursomhelst. Nu blir det jobbpaus så länge som behövs för att jag ska hinna förbi Åhléns för att köpa en mascara samt Systembolaget för att köpa vårt obligatoriska söndagsbubbel.

Lördag 09:23.

Ett nybakat surdegsbröd med valnötter. Färskost, krispsallad och ost, rökt skinka och tomat. Ett par knyck med pepparkvarnen. Nespressos pumpkin spice latte. Det är en knäpptyst lördag. Solen formar mönster på huset på andra sidan gården.

Sätter mig skräddare i soffan med datorn i knät. Frukosten på soffbordet. En finyoghurt i kylen som jag köpte igår men inte orkar. En drös arbetsuppgifter kvar från veckan. Jag ska ta tag i dem nu.

Det känns inte särskilt jobbigt att arbeta bort en lördagsförmiddag. Jag funderar över varför. Jag tycker att det är ganska roligt, jag antar att det är det som gör det. Vi hörs på andra sidan arbetet, hej så länge.

Lördag 08:58.

Ska vi köra en realtidsblogg här idag? Som instagram fast med texter, en liveuppdatering från dagen som den går. Jag kommer dock bakdatera det här för klockan är två minuter över nio och jag har redan varit sjukt effektivt. Så, here it goes:

Lördag 06:42. Vaknar av att solen trillar in över sängen. Jag har inte dragit ner rullgardinen, för jag har sovit ensam och får bestämma själv. Somnade innan tjugotvå. La mig tidigt för att läsa och minns att jag läste med ett öga i en minut och sedan minns jag inte mer.

Läser bloggarna jag följer, bläddrar instagram, skrollar nyheter. Messar min man, tänker att det är fint att han var den första jag tänkte på när jag vaknade. Går upp, kliver i kläder, sminkar mig. Startar en tvätt och går ut. 

Promenerar en halvtimme, hänger tvätten, diskar glasburkarna som vi har kaffekapslar i, gör rent kaffemaskinen, snickrar ihop min frukost och sjunker ner i soffan. Kommer på att jag borde realtidsblogga.

Mmm.

Så har ännu en dag vid mitt matbord passerat. Dagen bjöd många och långa möten, men inte förrän nio. Hann dra ett snabbt varv med dammtrasa och dammsugare innan dagen officiellt startade. Vid lunch tog jag min man i handen och hittade ut.

Vi åt lunch och sedan kysste jag honom adjö. Han gick till tåget för ett dygn i den lilla staden och jag gick till Ica och fyllde en korg med allt som är gott. En prinsessbakelse i en konditors skyltfönster och en flaska bubbel på kylning.

Och nu har klockan tickat förbi sexton och jag tror att jag ska kalla det för en fredag. Min man kommer inte hem förrän sent imorgon och barnet är hos sin pappa. Lägenheten är städad, datorn snart avstängd, tystnaden total.

Ett litet glas crémant och prinsessbakelse, sedan en promenad till Svenskt tenn tror jag. En våffla med räkor, gräddfil, rödlök och dill till middag. En bok i öronen från och med nu och tjugofyra timmar framåt. 

Jobba, äta, ligga.

Så blir det torsdag och jag har möten från åtta till arton. Lämnar inte hemmet, tar min dator och sätter mig vid matbordet. Vandrar några varv runt bordet på lunchen, sjunker sen ner på stolen igen och fastnar där.

Solen trillar in och lägger sig på vardagsrumsgolvet. Jag tänker att det här är våren då jag inte har dåligt samvete för att jag inte är utomhus. Tittar på min egen spegelbild i möte efter möte, noterar hur håret har blivit så långt att det alltid ligger i en våg över ena axeln.

Vi lagar mat tillsammans och efteråt tänker jag att jag borde gå och träna, men plötsligt är klockan åtta och jag har inte förberett morgondagens alla möten ännu. Den enda tomma timmen som finns i min kalender imorgon är lunchen.

Så jag hamnar här istället för ännu någon timmes jobb. Det är ännu en dag då jag inte tränade, fast jag lovade mig själv. Jag har inte varit utomhus idag. Min app säger att jag har gått fyrtiotre steg. Kanske borde jag ligga ikväll, det räknas också.

Första dagen av mars.

Det kommer ett meddelande under dagen. Vad vill du ha till middag? frågar min man och jag funderar ett slag. Schnitzel? skriver jag sedan. Fixar! svarar han. Det är en ny liten rutin som han har, att fråga vad jag vill ha till middag och sedan laga det.

Jag kliver in genom dörren vid sex, med en kaffe i handen och huvudet fyllt med arbete. Sjunker ner vid ett dukat bord. Han frågar om jag vill ha ett glas vin och jag tänker att jag borde träna, men jag känner också tröttheten. Känner att jag vill ha ett glas vin.

Barnet åkte till sin pappa idag, så det är bara jag och min man. Vi ligger i soffan efter maten. Tvingar till sist ut oss själva på en promenad men det är kallt och vi fryser. Går hem och ställer oss i en varm dusch istället.

Och nu sitter jag i sängen, ryggen mot sänggaveln och datorn balanserandes mot benen. Svarar på dagens sista skörd mail, skriver det här, tänker att jag borde kunna sova inatt.

Välkommen, mars.

Idag börjar mars. I mars känner man livet i sig. I mars slutar islager täcka marken, i mars kan man ha höga klackar utan att kana fram. I mars sopas trottoarerna. I mars kan man börja fundera på att ersätta balaklava med scarf i halsen.

I mars lyser himlen blå även fast klockan närmar sig arton. I mars känns våren plötsligt inte evigheter borta. I mars kommer hoppet. I mars blir allting bra.

Apropå träningen och sömnen.

Barnet frågade om vi skulle spela bänkpress igår. Sedan ett år tillbaka tränar han på ett annat gym än vi, ett som har en något yngre målgrupp. Jag har ju sett att han har fått mer muskler så jag visste att träningen gett resultat, men helvete vad stark han har blivit.

Igår tvingade han mig att köra bröst, axlar och triceps enligt hans upplägg och helvete - HELVETE - vad trött jag var efteråt. Har idag ont ungefär överallt, även i muskelgrupper som jag inte borde ha ont i.

Sent igårkväll tittade vi på det sjunde avsnittet av The last of us. Satt bakom en kudde med pulsen i halsgropen hela timmen det varade. Efteråt var jag tvungen att ligga i sängen och titta på gulliga djur på instagram innan jag kunde somna. Förlorade sisådär två timmars sömn på det lilla tilltaget.

Om att lyssna inåt.

Jag skrev igår att det var en helg av återhämtning. Det var det verkligen och det känns idag. När veckorna av alldeles för mycket jobb drog igång bestämde jag att det var okej att fritiden försvann men att träning och sömn inte fick ruckas på.

Jag kommer behöva orka hålla det här tempot juni ut och då kommer det krävas regelbunden motion, en bra kost och ostörd sömn. Men så kom torsdagen förra veckan och jag fick avbryta träningspasset halvvägs in, för jag hade det inte i mig. Bestämde där och då att helgen skulle vara helt utan fysisk ansträngning. 

Och så blev det. Jag har sovit länge på morgnarna, blundat i soffan en stund på dagarna, promenerat i solskenet. Jag har ätit god mat, någonting sött fredag, lördag och söndag, druckit goda viner men bara något glas för att inte störa kroppen.

Idag startade vecka nio och jag har orken i mig igen. Jag är tillbaka.

En helg som går.

Ännu en helg passerar och även om den är fylld med måsten är den också långsam. Det finns tid för både arbete och återhämtning. Barnet och jag spenderar lördagseftermiddagen i soffan med varsin dator i knät. 

Han skriver ansökningar till sommarjobb och jag gör arbetsuppgifter som blivit kvar från veckan. Min man lagar mat till oss under tiden, rör sig makligt i köket. Vi pratar om allt mellan himmel och jord, lyssnar när barnet läser högt från sina ansökningar, sitter på rad bredvid varann när han gör något arbetstest.

Så kommer söndagen och min mans syster kommer över. Hon läser upp sina betyg och tar samma mattekurs som barnet. De sitter mittemot varandra vid matbordet och räknar tillsammans. Min man lagar veckans mat och jag sitter i soffan bakom dem med datorn i knät och arbetar färdigt veckan.

Och alltid finns det en varm kanna kaffe, något gott att äta i närheten, mjuk musik i bakgrunden. Solen som trillar in på trägolvet, tända ljus när solen försvunnit bortom hustaken. Kaffe som blir vin, långa pauser när vi fastnar i något att prata om.

Kärleken och hoppet.

Vi har sakta börjat hitta tillbaka till varandra. Jag vet egentligen inte hur, för vi har inte pratat om våra problem sedan det där hemska grälet på min födelsedag. Det var som att vi gick sönder ju mer vi pratade om det. 

Men så började saker långsamt förändras. Hans arbetsdagar blev kortare, telefonen slutade följa med till middagsbordet, han började ansvara för all matlagning. Jag slutade ha krav och förväntningar, började ta mer hänsyn till mitt mående än hans vilja och jag tror att det var det största. Att det var det som han till sist märkte och förstod.

Så utan att vi egentligen har pratat om det har vi börjat hittat tillbaka. Det är fortfarande skört och det finns fortfarande känslor inom mig som jag inte orkar sätta ord på, men för första gången på länge vågar jag hoppas.

Känslorna, känslorna.

Jag sitter vid köksbordet och jobbar när min VD ringer. Är du också i stan? Ska vi ta en lunch? frågar han. Jag är nervös hela tiden, aldrig tidigare har han frågat om vi ska äta lunch och jag undrar om han vet något, men han känns inte luskande alls. Bara pratar glatt om jobbet och livet och sedan går vi åt varsitt håll.

Jag tittar på en lokal för hundrade gången. Förra veckan var det i sällskap med ledningen, den här gången med en konsult som ska hjälpa oss i förhandlingen. När vi går därifrån har vi bestämt att ingå avtalsförhandlingar och jag vågar äntligen tro att lokalen ska bli vår.

Efteråt möter jag min man för att hämta ett nytt soffbord. Vi har haft ett litet brickbord från Svenskt tenn som tillfälligt soffbord sedan vi flyttade in, inte kunnat enas om vilken färg vi ska ha på Swedese Flower-bordet som vi vill ha. Det blir ett svart till sist.

Kommer hem, svarar på mail, bokar ett par möten. Skriver till barnet och frågar om vi ska ta en fika. Vi möts utanför Fabrique. Han beställer en semla och jag en mandelbulle, varsin kopp kaffe. Stannar längs vägen när vi promenerar hem, köper snittblommor till vaserna, en ljuslykta till soffbordet, en flaska rött till kvällen.

Och jag går där och tänker att jag måste gå vidare. Att jag måste glömma honom nu. Om han är skyldig till det som han är anklagad för är han en hemsk människa, men alldeles oavsett har han ljugit för mig. Han är inte värd att jag mår så här. Han är inte värd mina känslor. Jag vill må bra, jag väljer att må bra.

Kommer inte kännas för alltid.

Jag tänkte skriva att det blev vinter igen, men det är inte helt sant. Sanningen är ju att det har varit vinter hela tiden. Ännu är det en vecka kvar av februari. Jag fryser varje gång jag går ut. Svär över att små snöflingor tar sig in överallt.

Om en vecka är det mars och saker som känns, de kommer inte kännas för alltid.