Sista dagen.

Det plingar ihärdigt i barnets telefon. Jag har varit med dig nästan hela veckan, är det okej om jag hänger med kompisar idag? säger han. Gå du bara, ge dig iväg, säger jag och han flinar och vinkar och försvinner ut genom dörren. 

Min man har bara några få möten. Vi ligger skavfötters i soffan och läser, mitt på blanka dagen. Promenerar, äter glass, beställer pizza till middag. Det är den sista semesterdagen och det känns okej. Som om det nästan finns en liten längtan efter kontoret på måndag. 

Inte över ännu.

Vi står i mina föräldrars kök. Tre hundar jagar varandra. De springer mellan stolar och under bord. Fyra små barn leker högljutt. En tonåring ligger utbredd över soffan. Sex vuxna pratar i munnen på varandra. 

Jag står bredvid barnet vid köksön. Han lastar upp lunch på tallriken. Jag pratar med min bror när jag hör honom. Mamma, säger han och något i hans röst får mig att direkt titta upp. Hans vänstra arm skakar. Gaffeln ramlar ur hans hand. Allting stannar upp. 

Det är över på några sekunder. Vi andas ut, säger att vi fortfarande är under upptrappning på medicinen. Men resten av dagen längtar jag hem, längtar efter vårt egna lugn och ro.

Nästa Katrineholm.

Jag sitter på ett tåg. Susar förbi landskapet där utanför. Åkrar med kossor, sjöar som ligger spegelblanka. Något enstaka slott. Små byar. Barnet sitter bredvid mig och är djupt försjunken i en bok. Antagligen fantasy av något slag.

Jag har förresten precis börjat läsa Järnulven av Siri Pettersson. Är bara hundra sidor in men vet redan att jag kommer älska den lika mycket som jag älskade Korpringarna. Som jag sörjde när jag läst ut den. Tänker fortfarande på Hirka och Rime ibland.

Men det var inte det jag skulle berätta. Jag skulle bara säga att vi sitter på ett tåg, barnet och jag, på väg till den lilla staden. Det är bara över dagen, för att träffa våra nära och kära. Äta mammas pannkakor, fika med brorsbarnen. Det ska bli fint.

Mer diverse.

Vi lever det goda livet. Min mans möten börjar vid åtta, så barnet och jag smyger upp strax innan och gör frukost och tar den med tillbaka till sängen. Ligger där en timme till, äter, läser. Går till gymmet och tränar tillsammans. Äter lunch alla tre, sedan får man göra vad man vill i ett par timmar.

Vi har spenderat de två senaste eftermiddagarna på ett café, barnet och jag. Beställt kaffe och kaka och löst mattetal tillsammans. Eller mest han. Matte har alltid varit svårt för honom och vi har räknat mycket hemma. Nu börjar han en teknisk linje och jag vet inte om vi är världens hårdaste föräldrar, men vi har börjat traggla lite inför terminsstarten.

Och så går vi hem, lagar mat, dricker ett glas vin. Jag är svag för matlagning just nu. Vill mest stå framför en gryta och röra. Får hjärtknip av tanken på doften av vitlök och chili som fräser tillsammans. Vill långsamt dricka rödvin och bara njuta.

Diverse.

Igår svarade jag på semesterns första mail. Jag har haft lite koll via mobilen på vad som trillat in och igår kände jag att nej, det här går inte när samma människa mailat fyra gånger, trots autosvar om semester. 

Jag fick tänka några sekunder när jag skulle skriva in lösenordet. Det kändes som ett gott tecken. Svarade på mailet och frågorna, skrev att jag fortfarande har semester och att vi kan höras mer nästa vecka. Där gick tydligen gränsen för hur mycket jag jobbar när jag är ledig.

Annars då? Jag har fått min andra vaccinspruta och kan således inte lyfta armen. Barnet har fått erbjudande om covidvaccin, men neurologen bad oss vänta tills han är uppe på full medicindos nästa vecka, eftersom feber sänker kramptröskeln och han hädanefter måste akta sig för förkylningar och infektioner för att inte öka risken för anfall.

Det känns konstigt att ha sånt att förhålla sig till. Att aktivt behöva akta sig för infektioner. Han som alltid har varit den friskaste människan jag känner och plötsligt har han en epilepsidiagnos och pågående hjärtutredning. Nej, nu stoppar vi tankarna här. Jag har svårt att acceptera allt och hanterar det genom att bara tänka på det i små doser. 

På tal om små doser så har han ätit medicin i nästan två veckor och på det stora hela går det bra. Han mår okej, om än kanske inte toppen. På torsdag trappar han upp medicinen till det som förhoppningsvis blir det sista steget. Jag hoppas att biverkningarna försvinner en efter en. Att såren i munnen börjar läka, att magen slutar svida, att han blir glad igen.

Nej, nu står han här, barnet, och undrar om vi inte skulle umgås. Det ska vi, det ska vi verkligen. Hej så länge!

En halvbra ljudpromenad och tre kulor glass.

Barnet kom hem igår. Jag frågade om vi kunde hänga en del den här veckan. Inga museum, sade han. Okej, men hur känner du för en ljudpromenad genom Doktor Glas hoods? frågade jag och han suckade. Får jag glass? sade han.

Det är min sista semestervecka. Min man startade sin dag klockan åtta iförd skjorta framför datorn och webbkameran. Han satt där och pratade när vi gick hemifrån vid tio och satt kvar när vi kom hem vid femton och sitter där ännu.

Vi gick vår ljudpromenad, barnet och jag. Åt lunch i gamla stan och varsin bägare med tre kulor glass efteråt. Amaretto, saltkola och lakrits till mig och choklad och hallon till honom. Vad vill du göra imorgon? frågade jag. Inte gå en ljudpromenad, sade han.

Natten till lördag.

Jag vaknar av att gryningsljuset ramlar över mig. Vi har glömt dra ner rullgardinen. Våra kroppar ligger tvärsöver sängen. Han formar en perfekt spegelbild bakom mig, så tätt intill att ingenting ryms mellan oss. På sängbordet står två champagneglas som vi tog med från vardagsrummet in till sovrummet några timmar tidigare. 

Jag smyger upp, drar ner rullgardinen, dricker vatten och kryper tillbaka. Han har lagt sig på rätt ledd, med huvudet på kudden. Jag lägger mig bakom honom. Andas in doften av hans hud. Somnar om. 

Halva nöjet.

Vad vill du göra idag? frågar han och som vanligt när jag inte har något svar hittar vi ut på gatorna. Vi går förbi vår favoritbutik, en liten italienare på Östermalm som har ostar och charkuterier och tusen andra saker som man inte kan leva utan. 

Det står skyltar med kräftor på utanför ingången. Vår middag idag? frågar min man. Räkor hamnar också i korgen. Tre olika ostar, fikonmarmelad och kex. Jag fyller en papperspåse med vindruvor. Han lägger ner en tryffelsalami. Vi behöver bubbel till det här, säger jag och han nickar. Definitivt, säger han. 

Om en torsdagskväll.

Vi sjunker ner i soffan efter middagen. Ska vi gå och dricka suröl på söder? säger jag och min man tittar upp, formar läpparna till ett Ooo. Vi googlar söders bästa öl och får upp listor med Katarina Ölcafé, Omnipollo och Stigberget. Tjugo minuter senare är vi på väg. 

Vi börjar längst bort och arbetar oss hemåt. Dricker öl som gör att det stramar bak i gommen, den allra bästa sorten. Den som smakar mer juice än öl. Rör oss långsamt hemåt mellan stoppen. Trillar in genom dörren vid tjugotre och direkt ner i sängen, mjuka och fnittriga.

Dagarna som går.

Barnet har åkt till sin pappa några dagar. Kvar hemma är bara jag och min man. Vi rör oss långsamt, gör inte särskilt mycket. Går långa promenader, tränar nästan varje dag, äter sånt som vi blir sugna på, har egentligen aldrig särskilt mycket till plan.

Det är meningen att han ska ha semester den här veckan också, men de drar i honom från jobbet. Jag lyssnar på böcker när han sitter i möten. Kryper upp i soffan bakom honom med en film på skärmen och ett glas champagne i handen medan han svarar på mail. Textar med min son, med familjen, med vänner. Njuter av att vara ensam, fast inte själv.

Plan B.

Så vi ska vandra i Sälen. Den där pandemin som pågår har ställt in vår årliga tur till vårt lantställe i Finland för andra året i rad och jag saknar skogen, sjöarna, allt det tysta. Så vi skapar en plan b. En vandring i Sälen.

Vi frågade barnet om han ville följa med, men han skrattade bara till svar. Vi googlar vandringsleder, tittar på bilder över fjäll och dalar, följer rundslingor på kartor. Tittar på hotell med vandringspaket där maten och vinet på kvällen är lika mycket av upplevelsen. 

Jag googlar vad man har på sig och inser att det kommer kosta skjortan. Men så tittar jag på bilder av fjäll och solnedgångarna, på hotell med eldstäder och bulliga fåtöljer. Jag tänker på tystnaden, naturen och stillheten. Tänker att jag behöver det, som jag behöver det.

Barnet och drömmarna.

Vi håller oss vakna tills det slår över till den tredje augusti. Ligger i sängen och läser om att vandra i Sälen - vilket är en helt annan historia - och väntar på midnatt. Väntar på att reservantagningen till gymnasiet ska bli klar. Väntar på att se om barnet, som har varit första reserv, har blivit antagen till sitt förstahandsval. 

Jag håller ögonen fästa på klockan längst upp på min telefon. Ser hur den slår över till 00:00 och loggar in. Ropar grattis! till barnet som ligger i sin säng i rummet intill. Han har drömt i så många år om att få läsa samhällsbyggande och arkitektur på Thorildsplans gymnasium och nu ska det bli verklighet.

Det nya livet.

Det är den femte dagen och biverkningarna har börjat visa sig. Trötthet, nedstämdhet, irritation, till och med ilska. Det är ganska ovanligt för barnet. Det är klart att han inte alltid är en ängel, men han brukar vara ganska jämn i humöret.

Den håller långsamt på att sjunka in i oss, epilepsidiagnosen. Vi läser, tittar på filmer på youtube och pratar om det nästan hela tiden. Kan vi ta en paus från epilepsin? frågade barnet igår, och jag fattar att han inte vill behöva tänka på det precis jämt. 

Så vi har en paus från epilepsi idag. Frågar bara försiktigt hur saker känns och jag vet inte, men han verkar lite gladare. Jag önskar att min hjärna också kunde ta en paus från epilepsin, bara en dag eller två. 

Stopp, paus.

Det är sent på torsdagskvällen och jag har nästan somnat när tanken fladdrar genom huvudet. Obehaget från den långa listan med biverkningar från barnets epilepsimedicin har inte släppt taget. Men så tänker jag på hur biverkningarna står på ena sidan och epilepsin på den andra och ändå väger det till biverkningarnas fördel, hur jävla illa är epilepsin då?

Helvete vad jag önskar att jag kunde sluta tänka. Sluta analysera, sluta spela upp olika scenarion i mitt huvud. Det är som om en långfilm spelas i min hjärna och jag är ensam i publiken. Jag vill att filmen ska ta slut nu. 

Pest eller kolera?

Vi sitter på varsin stol bredvid varandra, barnet och jag. Mittemot oss sitter hans neurolog. Med varsam hand ritar hon upp barnets EEG på ett papper framför oss. Visar kurvor och krampnivåer. Förklarar att det förekommer en ganska omfattande epileptisk aktivitet.

Hon frågar om barnets vardag. Berättar att det som jag upplever som ett disträ barn är epileptisk aktivitet i hjärnan. Säger att vi borde sätta in medicin direkt. Hon skriver ut ett recept för en medicin som förhoppningsvis ska ta bort den epileptiska aktiviteten och ett för en akutmedicin om han får krampanfall som inte släpper.

Hon berättar om biverkningarna. Du kan känna dig irriterad, ledsen, nedstämd, till och med arg, men det går över om några veckor, säger hon till barnet. Det är egentligen allt ni behöver veta. Läs inte biverkningarna på bipacksedeln, ring oss istället om något inte känns bra. 

Jag läser iallafall. Listan tar aldrig slut. Depression. Beteendeförändring. Självmordstankar. Jag skapar ett mantra i mitt huvud, påminner mig själv om att biverkningarna går över efter ett par veckor. Hör doktorns röst i huvudet när hon säger att hon aldrig skulle skriva ut en medicin som gör större skada än nytta. 

Ändå kan jag inte sluta undra vad fan jag precis har gett mitt barn.

Den långsammaste dagen.

Det regnar när vi vaknar. Klockan blir tio, elva, tolv. Det fortsätter regna. Jag byter från nattlinne och morgonrock till träningskläder. Klockan blir ett, två, tre, men vi orkar ingenting. Lagar en ambitiös lunch, för det är iallafall något.

På köksbordet ligger ett block. Vi skriver ner frågor om epilepsi som vilat i våra bakhuvuden, förbereder oss inför morgondagens neurologbesök. Ligger i soffan och säger men det här går inte. Tvingar oss själva till gymmet. En timmes marklyft och några ryggövningar. 

Efteråt har det slutat regna. En tunn långärmad klänning. En gnutta smink, den första sedan semestern började, och en borste genom håret. Vi ska snart hitta ut igen, till någonstans där vi serveras middag, för här är det ingen som orkar laga mat.

Tack och hej, havet.

De lata dagarna vid havet har nått sitt slut. Inte bara för att det faktiskt verkar som att det ska komma en hel del regn de närmsta dagarna, utan även för att dagen slutade med bilen på verkstad. Ena bakdäcket exploderade på väg hem idag. 

Det låter mer dramatiskt än vad det är. Vi har precis kommit upp på motorvägen när min man säger att det känns som att bilen kränger, så han svänger av vid nästa avfart. Poff! säger det från det vänstra bakdäcket och sen känner även jag krängandet.

Vi har såna där supersmala däck och inget reservdäck, så vi ringer en bärgningsbil. Sitter på trottoaren bredvid bilen och väntar. Vi står lite i vägen i infarten till ett bostadsområde, men folk vinkar när de åker förbi. Vi vinkar tillbaka och mimar förlåt.

Tre timmar efter att vi lämnade klipporna kommer vi hem. Bilen står på en verkstad med förstörd fälg och vi har åkt buss och tunnelbana genom stan. Duschar bort doften av saltvatten och avgaser. Beställer sushi och öppnar en flaska crémant, för vad annars finns det egentligen att göra.

Dagarna, solen och havet

Här finns ingenting nytt att rapportera. Alla dagar ser likadana ut: vi sover till nio, äter frukost och hoppar in i bilen. Åker dit fastland blir skärgård. Till vår bästa klippa. Den är rund och slät och leder rakt ut i havet. 

Äter smörgåsar, frukt och syltkakor. Dricker iskaffe och bubbelvatten. Läser böcker, lyssnar på poddar, pratar i timmar. Simmar i havet. Flyter när vi inte orkar simma mer. Låter håret torka i mjuka vågor av sol och vind. Blir långsamt lite brunare för var dag som går. Samlar fräknarna på hög. 

De säger att det ska komma regn snart, men det tror jag inte på. 

En lördag klockan nitton

Lördag. Vaknar vid nio. Kaffe i sängen, frukost, och så iväg. Klipporna ligger som ett band i havet och vi hittar en egen. Slät sten under kroppen, havet som sköljer mot fötterna, solen från en blå himmel. En kylväska med smörgåsar och frukt, iskaffe och vatten. Det tar för alltid att ta mig ner i vattnet men när jag väl är där vill jag aldrig lämna.

Handdukarna över balkongräcket, rostmackor och iskall lemonad. Barnet säger att han vill grilla. Marinerar grönsaker och kyckling. De tänder grillen på innergården och jag sjunker ner på träsoffan intill. Dricker ett glas Nebbiolo och skriver det här.

Kvällarna och förbannelsen

Jag har en ny favoritstund på dagen. Det är när klockan slagit tjugoett och lite till. När resten av familjen har sjunkit in i sina böcker och skärmar, när dagsljuset mattats av och jag har tänt stearinljusen på matbordet, placerat datorn och ett glas rödvin intill. 

Jag har jobbat på boken varje kväll den här veckan. Igår blev jag färdig med ännu en korrekturläsning. Ibland känns det som att den här boken aldrig kommer lämna korrekturstadiet. Att det är min boks förbannelse. 

Men det var inte det jag skulle säga. Jag skulle bara berätta att jag har en ny favoritstund. När det är alldeles tyst i lägenheten, när mörkret lagt sig och bara stearinljusen fladdrar, när jag har ett par timmars skrivande i mig och vetskapen om att jag får sova hur länge jag vill.