Det skulle krävas så lite.

Det är tisdag. Jag slår huvudet i en mental vägg flera gånger under dagen. Ibland är mitt jobb så svårjobbat. När jag kommer hem har jag hjärtat i halsgropen och tårar bakom ögonen, känner att jag har lämnat mitt i något som borde ha slutförts. Känner mig dålig.

Och där hemma, där har vi egentligen bestämt att det är Kim som ska laga maten för dagen. Han har jobbat över alla dagar under flera veckor, låtit mig sköta all handling och städning, matlagning och tvätt. Men när klockan närmar sig halv sju och han textar att han bara har en sak till som han absolut måste göra, då tröttnar jag och går ut i köket.

En timme senare kommer han hem. Då står maten på bordet och Adrian sitter med tårar på kinderna, för han har frågat om han får flytta hem till sin pappa och jag har sagt nej. Adrian försvinner in på sitt rum och Kim försvinner bortom sin datorskärm för en andra sista arbetsuppgift. Kvar sitter jag vid matbordet, framför min tallrik med matrester. Med tårar nerför kinderna och en känsla av att vara ensammast i hela världen i bröstkorgen.

Jag kramar om min son när han går och lägger sig, men jag vänder ryggen åt min man hela kvällen. Kämpar med känslorna inombords, de som säger att jag gör allt för dem men ingenting får tillbaka. Vaknar till en onsdag med ett innandöme som är lika tungt som under tisdagskvällen. Går till jobbet och möter samma mentala väggar, har ett skrivbord fullt av akuta post it-lappar. Det kommer fler än vad jag hinner skrynkla ihop i papperskorgen. Och sen närmar sig arbetsdagen sitt slut, men jag drar mig för att åka hem.

Tänker att jag vill visa de där hemma hur tomheten känns.

Om en måndag med ett brev och två böcker.

Kliver av tunnelbanan vid TC och går med långa kliv över Sergels torg, åker rulltrappan upp framför NK och rundar hörnet in till Adlibris. Tummar och läser på baksidor, väljer med omsorg ut två böcker. När jag lite senare kommer hem ska det visa sig att jag valde rätt, att jag trollband mitt barn med nordisk mytologi, förpassade honom till många timmar i soffan med ord som flyger förbi på matta sidor och skapar en helt ny värld.

Men innan jag ska upptäcka det ska jag stanna till framför vårt postfack. Stoppa in nyckeln och vrida om, hitta ett vitt kuvert med orden Till målsman för. Jag läser på logotypen längst ner i hörnet att det är från Barnortopediskt centrum. Jag hinner inte låsa postfacket, inte heller stänga det. River upp kuvertet och drar fram brevet. Välkommen till specialistläkare för bedömning står det, tillsammans med en tid nästa vecka.

Jag stänger och låser postfacket. Kliver in i hissen, stänger först den tunga smidesdörren och drar sedan igen gallret, trycker på vår trea. På axeln hänger väskan, tung av två böcker. I handen ett skrynkligt kuvert med en rund liten logotyp och ett vitt brev.

Tankarna.

Lördag. Min sons namn pulserar hela tiden genom mina tankebanor. Som en jämn puls. Dudunk. Dudunk. Dudunk.  Adrian. Adrian. Adrian. Det är som om det viskas in i örat, svävar in genom hörselgången och flyger genom varje tunnel i min hjärna. Ett nytt Adrian för varje sekund som går. Jag är inte orolig, det är jag inte.

Jag har läst lite, inte så mycket, men litegrann. Om vad som väntar om det skulle vara det värsta möjliga. Det är nästan aldrig någonsin elakartat och det brukar vara tillräckligt att ta bort bara de sjuka knölarna. Det är extremt sällan som hela kroppsdelar behöver tas bort, och vet ni vad, det finns jäkligt bra proteser om det nu skulle komma till det. Det enda som spelar någon roll är att han fortsätter finnas.

Men jag är inte orolig. Det där ovanför, det är vad jag tänker en minut per timme, när tankarna inte längre går att hålla undan. Alla andra minuter tänker jag att det är en inflammation. Och att jag ska ligga i soffan så jäkla många timmar med honom varje dag efter skolan, han ska titta på Netflix och jag ska titta på de där knölarna som ska försvinna lite för varje dag som går.

Lördag. Vi har ett bord bokat sedan tidigare. Det är nog inte vad jag har lust med just nu, men jag kommer göra det ändå. Stiga i något fint, kamma håret och lägga en makeup. Dricka ett glas vin och äta något gott, hålla min mans hand tvärsöver ett bord. Fortsätta låta min sons namn pulsera genom huvudet, tänka att allt kommer lösa sig.

Ingenting annat än en inflammation.

I onsdags såg jag att Adrian haltade när han gick. Jag frågade vad som stod på och han berättade att fötterna gjorde ont och att det nog var efter veckans dubbla innebandypass, de båda idrottslektionerna och skogsorienteringen tidigare på dagen. Jag tyckte att det lät rimligt och sa att han skulle hålla sig lite mer stilla under nästa dag.

Så blir det nästa dag. När jag kommer hem från jobbet sitter Adrian böjd över sina läxor vid köksbordet, med fötterna högt på en stol mittemot. Jag kan inte gå, mamma. Det gör så ont, är det första han säger när jag kliver in i köket. Så jag böjer mig ner och tittar på fötterna och upptäcker två enorma knölar på insidan av hans fötter.

På varje fot, precis i mitten av och ett par centimeter upp från fotvalvet, sitter en knöl. På den vänstra foten är den hård och spetsig, som ett litet rött berg. Kanske tre centimeter i diameter och en centimeter i höjd. På högra foten är knölen trubbig, nästan lite platt på toppen. Jag ringer 1177 och de säger att jag ska ringa vår husläkare så snart det blir ny dag.

Husläkaren tar emot oss på sin första tid. Han tittar och säger att han aldrig sett något liknande, sätter en remiss i handen på oss och styr oss till Sachsska Barnsjukhuset på SÖS. Där träffar vi en läkare som kliar sig i huvudet, skickar oss på provtagning och röntgen och ringer kollegor i landet. Jag vet inte, säger han sex timmar senare. Vi får fortsätta leta.

Innan han säger så leder han in oss i ett litet samtalsrum. Det sitter så många hemska besked i väggarna därinne, jag kan känna det när vi går in. Han säger att det kan vara en inflammation som ruckat på benfästen, men han säger också att det finns godartade tillstånd på allvarligare sjukdomar som kan se ut ungefär så här och han tänker att det kan vara tumörer flyger genom mitt huvud, men jag säger aldrig orden högt. Han säger att remiss för att utesluta det är skickad och att vi ska gå till botten med det här.

Jag skakar doktorns hand och säger tack och får äntligen lämna det hemska rummet. Vi lägger sjukhusbyggnaden bakom oss, kliver på bussen. Det är en inflammation, säger jag. Adrian nickar. Jag tar det lite lugnt ett par veckor, säger han. En timme senare måste jag släppa iväg honom till hans pappa över helgen och fy fan vad ont i hjärtat det gör. Men det är bara en inflammation. Det är bara en inflammation. Okej?

Noterar bara.

Den här årstiden är nog ändå min bästa. Jag gillar att ha kläder på mig. Gillar inte riktigt att ha bara ben och armar, även om det ju finns något pirrigt i det under de första riktigt varma sommardagarna. Men som idag, när man promenerar till jobbet på lövklädda gator i jeans och klackar, kappa och halsduk, och solen går upp över trädtopparna i parken och luften är kylig men inte kall, det kan tusan vara det bästa jag vet.

Nu råkar jag dock vara lagd så att ganska mycket är det bästa jag vet. Jag känner ingen som romantiserar så mycket som jag. Samtidigt som jag kan vara ganska bitter i mitt sätt att uttrycka mig, tror jag. Underligt egentligen. Det borde ju gå stick i stäv, men tydligen inte. Jaja. Jag ville egentligen inget viktigt, åter till arbete.

Min starkaste gren.

Igår var en sån himla måndag. Till klockan slog halv sju, då slutade det vara måndag och blev bara alldeles perfekt. För då hade jag jobbat klart och handlat och lagat mat och satt innebandyklubban i näven på barnet och puttat ut honom genom dörren. Klev in i duschen och tvättade av dagen, steg i min bästa pyjamas och snurrade upp håret i en knut, skopade upp glass i en skål och kröp ner under en filt i soffan och startade Netflix.

Och idag är det tisdag. Mina tisdagar är nuförtiden vad mina torsdagar brukade vara. Barnet och hans träning på Gärdet, jag och en bok och ett glas vin på Klang i Fältöversten. Han är egentligen stor nog att åka ensam, men det är så jäkla mycket välbehag över den där timmen i en fåtölj där ingen tilltalar mig. När det är jag och vinet och tystnaden. Det är inte jättelångt från veckans bästa timme, det är det inte.

Hade kunnat vara september en stund till.

Det är oktober nu. Förra året föll den första snön i oktober. Det rimmar så illa med att jag behöll kappan öppen när jag promenerade första biten till jobbet imorse, med att mannen framför mig bar sin rock över armen och med kvinnan med barnvagnen som bar en tjock stickad tröja och ingen jacka.

Det är väl så det är, oktober rymmer sommar, höst och vinter. Men jag är inte redo för det sistnämnda. Barnet har ännu inga vinterkängor eller vinterjacka, och om jag inte minns fel var min egen högt älskade vinterkappa ett par sömmar från att trilla isär. Jag behöver ta tag i det. Jag hade bara inte förstått att det var dags förrän jag vaknade upp till en måndag i oktober och insåg att det nog bara rör sig om veckor innan snön fallit mot våra gator.

Om gäster och gelato.

Mot min rygg vilar en lördag med fix och matlagning, ett dukat bord med levande ljus och ord som studsar. När klockan slår halv elva är det bara vi igen. Barnet drullar rakt ner i säng, sover inom två sekunder. Vi tittar på varandra och säger att vi kan borsta tänderna och krypa ner under täcket, det betyder ju inte att vi behöver sova. Sedan släcker vi lampan och det är så skönt att bara ligga bredvid varandra och blunda. Han sneglar på mig och frågar om vi kan ligga imorgon kanske, och jag fnissar och nickar och blundar redan med ena ögat.

Sedan vaknar vi till en söndag. Dricker kaffe och läser tidningen i sängen, klär på oss och intar Stockholms gator. Lämnar Vasastan för Kungsholmen, trillar in på Trattorian längst ner på Norr Mälarstrand. Deras brunch består av kalla och varma rätter, ett dessertbord och en gelatovagn. Vi är så proppmätta när vi lämnar, men det är värt det. Ger oss ut på gatorna igen, jag säger att jag kan tänka mig att bo på Södermalm men Kim säger att vi inte är tillräckligt unika. Jag säger att han är fånig, han säger att jag är fånigare.

Och nu har vi trillat in hemma igen, raka vägen ner i soffan. De vuxna med varsin dator i knäet och en arbetsvecka att planera inför, och barnet med en matteläxa. Varsin kopp te och tända ljus på bordet och det som blev över från gårdagens efterrätt.

Om skämslåtar, rödvin och helgplaner.

Jag är så redo för helg. Ska snart slå ihop datorn och starta någon skämslista på Spotify, plugga in hörlurarna i öronen och hoppa på tunnelbanan. Planerar dock att kliva av innan jag når min egen adress, slinka in och köpa en flaska rött och promenera förbi charken på Birger Jarlsgatan och välja något till middag och kanske även något litet till innan middagen. Ser framför mig hur jag om två timmar sitter i soffan med ett glas vin och choklad och kinder färgade av höstluft och någon ljuv musik i bakgrunden.

Och om jag blundar kommer jag inte se dammtussarna i hörnen eller tvättställningen med kläder på tork. Sånt får bli för imorgon. Plocka, städa och fylla hemmet med nya blommor. Mina föräldrar kommer på middag, så jag har inte så mycket att välja på ändå. Funderar på att slå på stort med en trerätters. Eller så är det bara för att jag är hungrig och sugen på det där lilla extra helgnöjet? Äsch, vi får se.

Arbetande vilodag.

Det är torsdagsmorgon och jag sitter i soffan. Mjuka byxor och stickad tröja, håret i en knut och ansiktet bart. Det här kommer vara min dag. Klockan var halv tolv när jag trillade in genom min ytterdörr igår. Sedan jag sist vandrade ut genom den har tjugofyra timmar möten och konferens och framtidsarbeten, två nätter i en hotellsäng och femton timmar i en bil hänt.

Jag känner mig lätt bakfull, trots att inte en droppe alkohol passerade genom min kropp igår. Sov in idag, vaknade av en puss på pannan och en kopp kaffe på sängbordet och lämnade inte sängen förrän de andra lämnade hemmet. Kokade en kopp te och gick ner på hörnet för att köpa grekisk yoghurt med granola och en kanelbulle. Idag kommer vara en dag för bara mig och min dator. Samt även kanelbullar och någon middagslur då eventuellt.

September.

Så kommer söndagen. Vi sover till tio, äter frukost och dricker kaffe och läser tidningar. När klockan slår tolv snörar vi på oss skorna och försvinner ut. Solen skiner och temperaturen sträcker sig mot nitton grader och jackan dinglar från ena armen, men träden är klädda i hundra nyanser av höst. Det är kanske den bästa sortens kontrast.

Vi promenerar tvärs över Södermalm, stegar över bron ut på Långholmen och så vidare till Reimersholme. Blir hungriga någonstans på mitten, äter pasta med curry och avslutar med plopp och kaffe. Handlar mat på vägen hem, men struntar i alla andra söndagsmåsten. Kryper ner i en obäddad säng och tittar bort ett par timmar på serier.

Och nu är klockan lite över åtta. Adrian har precis hittat hem från sin far, ätit och duschat och är redo för att krypa i säng. Jag ska knåpa ihop en presentation, stryka lite kläder och packa en väska, för imorgon väntar Malmö och tre dagar på språng.

Ett dygn någon annanstans.

Om en liten stund ska jag slänga ner min necessär och lite kläder i en väska, ta min dator under armen och låta dörren gå i lås bakom mig och kliva på ett tåg. Ett tåg till Göteborg. Och imorgon ska jag kliva upp och äta en hotellfrukost och sedan spendera ett gäng timmar på vårt västra regionkontor.

Men först, som ikväll, ska jag hänga med Nikki. För två flaskor vin ska också packas ner i väskan, en med ljusa bubblor och en med rött innehåll, och så ska vi ligga och vifta på tårna i min hotellsäng och prata stora saker som känslor.

En tisdag.

Innan arbetsdagen officiellt har startat har telefonen surrat för inkommande mail ungefär tjugo gånger. Klockan nio har jag ett möte med min chef, men det är jag själv som har bett om det och jag textar honom att vi nog måste skjuta på det. Javisst, säger han. Telefonen fortsätter brumma. Och jag själv verkar inte komma ur pyjamasen idag.

Jag skulle bara öppna datorn för att svara på det mest akuta innan jag åkte till kontoret, men klockan är tre och här sitter jag fortfarande. I pyjamasbrallor och ingen behå. Det är ju iallafall väldigt bekvämt, det får man ändå ge det. Och jag har fått väldigt mycket gjort. Om en stund måste jag kasta in mig själv i duschen, blåsa håret och stiga i något aningen mer anständig. Adrian har innebandyträning på Gärdet och jag har en dejt med en bok och ett glas rött.

Trettioett.

Tack för gratulationerna, både här och på instagram. Jag har haft en så helvetes fin helg. En tiopoängshelg. Inledde den med en födelsedagsfredag med frukost och present på sängen och finlunch med kollegorna, blom- och chokladbud från mina föräldrar och sen ett glas champagne innan middag på restaurang. Och så en sen promenad hem och stoppa om barnet och ännu mer champagne i soffan med fötterna i knät på min man.

Vaknade till en lördag med pannkaksfrukost och ett blomsterhav i mitt kök. Jag älskar att fylla år. Älskar att jag får vinflaskor och blommor och choklad av cirka allihop. De känner mig så väl. Och så promenad in till city, shoppar saker till barnet och fikar sockerkringlor. Äter indiskt till middag och lakrits till efterrätt, ligger under en filt i soffan och tittar med ett öga på en film som min son och man gaddat ihop sig om.

Sen en söndag av det mjukaste som garderoben erbjuder, te i stora muggar och hela familjen i soffan. De andra två tittar på någon styrketävling på tv och jag netflixar på paddan. Jag tror att jag maxar hela helgens välbefinnande där och då. Han svänger ihop varsin kantarelltoast och jag dukar fram kex och ost, prosciutto och fikonmarmelad och häller upp rödvin. Och sen, när mörkret är tjockt utanför fönstret, är det soffan och han och jag igen.

En lite bättre fredag.

Imorgon fyller jag trettioett. Det känns som en bra ålder, att vara trettionågonting. Livet är stabilt på ett icke tråkigt vis. Jag är där jag vill vara. Varje år har gett mig ett lager skinn på näsan. Skinn på näsan och små, små rynkor runt ögonen. Jag gillar dem. De berättar min historia. Och skinnet på näsan tar mig långt.

Jag vet inte så mycket om min födelsedagsfredag. Vet att den innehåller en arbetsdag av jonglerande och en bättre lunch med mina kollegor, och jag misstänker att vi ska gå ut och äta på kvällen för Kim frågade mig igår kväll om det är någon särskild restaurang som jag alltid velat prova. Jag svarade att det enda jag vill ha är en fin köttbit och ett glas rött och att vara vi tre. Jag kan inte tänka mig en bättre födelsedag just nu.

Kunden har alltid rätt osv.

Jag fick ett sms från min chef i förmiddags. Jag stod framför min dator, han satt på möte hos en kund som jag har jobbat väldigt mycket med. Och så en rad som dyker upp på skärmen, från min chef och om kunden. Han säger att du borde ha högre lön. Ändå väldigt fint. Jag lär ju inte få det, men ibland är det fan tanken som räknas.

Ska bara sova lite i en renbäddad säng först.

Och så kom söndagskvällen. En vecka av en varm panna och täppt näsa är över. En vecka av en hammare i huvudet och en kniv i halsen. Jag har nästan inte sett någonting annat än insidan av mina lägenhetsväggar på hela veckan. Är så less på mitt egna sällskap. Längtar efter måndagsmorgon så jag får kliva i skorna och hänga väskan på axeln och låta dörren gå igen bakom mig. Hade jag inte känt mig frisk redan så hade jag fan fejkat det.

Fortsättningen.

Jaha. Här kommer del två av klagosången. Jag svängde samman en ugnspannkaka imorse, tänkte att det var perfekt att ha att äta av under dagen. Jag fick dessutom den eminenta idén att stoppa in lite näringsämnen för att stävja sjukdomförloppet och slängde i fryst spenat i smeten. Det var en jättedålig idé. Helskotta vad det inte blev gott. Skjutsade ner pannkakan i soporna och rispade upp halsen med en knäckemacka istället. Drömmer om isglass men är inte klädd för att gå utanför dörren. Glassen är inte heller värd mödan som kallas kläder.

Och så berättade precis termometern att min temperatur har sjunkit ner under nivån för att få klassas som feber. Det här gör mig orimligt sur, för termometern visar inte ens i närheten av hur jag mår. Det borde stå trettionionågonting, inte trettiosjukommatvå. Dessutom försöker jag verkligen jobba, men fokuset försvinner på två röda. Och telefonen ringer och mailen bubblar och inte en enda aktivitet planerad för dagen är ännu utförd. Det här gör mig också orimligt förbannad. Min hjärna brukar vara bättre än så här.

En halv bloggpost pga. orkade ej mer.

Någon behöver få höra min klagosång. Dessvärre föll det på er. Dag två av nerbäddad under en filt i soffan startade just. Jag hade hoppats på att regnet skulle slå mot rutan, det hade varit mysigt. Ett bra bakgrundsljud. Istället ser det ut att vara en fin höstdag. En sån där när solen skiner med sitt lite speciella ljus. När luften har en krispighet och löven på träden har börjat bli röda och gula och orangea. När man klär sig i jeans och stickad tröja, kavaj och skor av skinn. Har hösten börjat måla om löven ännu? Det slår mig att jag inte vet.

Typiskt.

Vi klarade hela sommaren utan sjukdomar. Sedan kom september och redan den första dagen vaknade Kim med ett tungt huvud och ont i halsen. Dag fyra träffade det mig och Adrian. Barnet snörvlade över sin frukost och hostade sin väg till skolan. Jag kan inte svälja och huvudet väger ungefär ett ton, det känns som att det ska tippa av om cirka en sekund.

Var dum och tog mig till jobbet ändå. Eller om det kanske snarare bryter ut för var minut. Jag ska dricka upp den lilla baljan med te som jag har bredvid mig, sen ska jag tråckla mig i jackan och lyfta paraplyet över huvudet och ta mig hem. Lägga mig under en filt i soffan, lyssna på regnet och jobba precis lagom långsamt med datorn på magen.