Kände redan på tåget på väg till Malmö att det inte bara var barnet jag skulle sakna. Vi skojade om det innan jag åkte, min man och jag, att nu kommer ingen av oss sova på två nätter. Det visade sig stämma ganska bra. Vi behöver varandra för att sova gott.
Men det är inte bara sömnen. Det är allt det lilla, enkla, det som bara sker. Alla miljarder gånger varje dag som han tar på mig; en lätt strykning över min rygg när han går förbi, varje morgon när jag borstar tänderna och han nyvaken och yrvaken smyger upp och kramar mig bakifrån, slumrar vidare med ansiktet mot min hals och krökt rygg. Hur han fångar in mig i en långsam vals fast vi egentligen lagar mat, hur han pussar mig på pannan när jag somnat före honom, hur han drar in mig i sin famn och håller om mig hårt, bara för att han kan.
Jag fick det igår, faktiskt allt av det. Det var fint. Jag hade saknat det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar