Det här var värt hela kampen.

Vi ligger i sängen, han lutad mot sänggaveln och jag skavfötters mot ett par kuddar. Fötterna är trötta, huden nyduschad. Tunt nattlinne och lång kofta. Vi har egentligen inte gått och lagt oss, bara hamnat där som så ofta när barnet precis är nattat. På sängbordet står ett glas vitt. Min mamma ringer och jag sträcker mig över honom, jag svarar samtidigt som han fångar mig i ett benlås. Han skrikpratar med min mamma från sin sida av sängen. Jag ligger där jag är, fångad mellan två ben.

När vi till sist lägger oss under täcket placerar jag mig själv i mitten av hans famn. Kinden vilar mot hans bröstkorg, hjärtslagen pulserar in i mig. Han tittar på något program om bergsklättring på Netflix, vilar sin haka mot min hjässa. Hans tumme gör små cirkulerande rörelser mot min höft.

Som han ville ha det.

Pannkakor i en slarvig hög på tallrik, skivad banan och blåbär och jordgubbar, florsocker och lönnsirap. Apelsinjuice i små glas och melon på ett fat i mitten av bordet. Kaffe i muggar till de vuxna. En museumhatande man som oskyldigt flikar in att vi kan åka till Mall of Scandinavia om födelsedagsbarnet så vill spräcker mina planer på lärande om fossil och evolution.

Snygga burgare, rosa inuti. Hallonmilkshake till. Strips i små bägare, olika dippar mitt på bordet. Sedan Djungelboken på bio, vi får en salong för oss själva. Kan prata högt under hela filmen, slänga upp fötterna på sätet framför, barnet i mitten. Jag gömmer mig bakom honom när det blir otäckt på filmduken. Varsin munk på Dunkin' Donuts till efterrätt, kaffe i stora pappmuggar.

Dagen D.

Jag vaknade av att solen lyste mig i ansiktet. Ett fint sätt att vakna på, men inte halv sex på morgonen. Inte när alarmet säger att en får sova till sju. Det är ett under att mitt barn fortfarande sover, att han inte ligger och väntar på oss och sång och paket. Jag har tjuvkikat på honom, antingen är han fortfarande klubbad eller så fejkar han bra. 

Igår kväll dukade jag matsalsbordet fint. Födelsedagar kräver sina matsalsbord och jag tänkte att det var skönt att slippa duka det tidigt på morgonen, men jag blev mobbad å det grövsta av Kim. Är en sån himla liten planerare, enligt honom. Det är jag, med stolthet. Vi har det himla bra just nu. Jag vågar knappt säga det högt, men jag tror att vi är lyckliga. 

Jaha. Jag tror att det börjar bli dags att lämna lugnet och värmen under täcket, jag har ett lass pannkakor som ska stekas. Planen var ju gokart på eftermiddagen, men det var fullbokat. Bad det lilla barnet tänka om och han ba Naturhistoriska kanske? Älskade honom lite mer i det ögonblicket.

Om att ha ett ännu lite äldre barn.

Imorgon fyller mitt barn år. Elva. Elva långa och snabba år har spolat förbi sedan dagen han föddes. Eller nej förresten, en har ju levt ett år mer än en fyller, visst blir det så? Imorgon kommer det vara på dagen tolv år sedan han föddes, men han har levt i elva fulla år. Tror jag? Får ont i huvudet av frågor likt denna.

Vi ska fira honom med pompa och ståt i dagarna tre. Vi har tagit ledig imorgon, hela lilla familjen. Födelsedagsbarnet har beställt pannkaksfrukost, sedan bär det av mot Stockholm och gokart, Dunkin' Donuts och Flippin' Burgers och parkhäng alternativt bio, beroende på huruvida solen skiner eller ej.

På fredagskvällen intar sex elvaåriga grabbar vårt vardagsrum för grillbuffé och film på bioduken. Vi gamla människor har lovat att hålla oss på behörigt avstånd i ett annat rum. Blir smått nervös över storleken på mitt barn numera, hade gärna behållit honom liten en stund till. Och på lördag kommer släkten för traditionellt tårtkalas. Så bortskämd unge, denna där.

Om någon timme eller så ska vi åka och köpa snacks till fredagen och börja baka inför lördagen. Plus att jag ska köpa den största blombuketten som blomsterhandeln kan frambringa som klapp på axeln och grattis till mig själv för dessa år som mamma.

Ändå skönt att vara hemma igen.

Herregud, vad det gjorde oss gott att tillbringa ett knippe dagar i skogen. Det är pittoreskt, enkelt men alldeles underbart. Att inte bara kunna ställa sig under rinnande vatten i en dusch, att istället värma bastun och fylla på med sjövatten i tanken och en balja sköljvatten. Jag älskar det. Åtminstone några dagar om året, det är så lätt att känna sig ledig då. Plus att det numera finns el, bara det är ju en vinst.

Vi var allesammans, hela familjen. Kims mamma och systrar och svåger och barn och hund. Det var känslosamt, dels för att det skulle ha varit min svärfars födelsedag i torsdags men också för att vi spenderade dagarna fyra med att rensa bland sånt som han sparat. Han var en hamstrare, min svärfar. Men mest tror jag att alla tyckte att det var himla skönt, ett sätt att bearbeta sorgen även nu när distansen till den ökat.

Plus att det känns som att vi sparkade igång sommaren med den här lilla resan? Kim och Adrian badade efter bastun flera gånger och en har kunnat skrota runt i tisha och ätit varenda måltid utomhus, samt att nya fräknar pryder min näsa. Så jäkla fint ändå.

Checkar ut.

Onsdag morgon. Jag strosar runt i morgonrock, har en man i hasorna som frågar vad som händer om man drar i knuten i midjan. Spenderar tjugo minuter framför bokhyllan, väljer ut tre böcker som får följa med till Finland. Trots att det är dagens första händelse kan jag nästan svära på att det kommer vara den bästa. Älskar att välja böcker bara snäppet mindre än att läsa dem.

Väskorna ligger nästan färdigpackade på vardagsrumsgolvet, det är bara necessärerna som fattas.Vi har några timmar fyllda av jobb och ett möte med banken framför oss, sedan drar vi. Mot hög luft och vatten precis utanför dörren, skog och förhoppningsvis en hel massa solsken.

Som tonåringar igen.

Jag köper ett par nya jeans. De slutar strax ovanför anklarna, är lite slitna på låren och smiter om min bakdel som en andra hud. När jag kommer hem provar jag dem tillsammans med en jeansskjorta. Och när jag står där framför spegeln går han förbi, stannar till, tittar. Han låter, ett mjukt läte som liksom fastnar i halsen. Vänd dig om säger han, och jag vänder min jeansklädda bak mot honom och hans händer är där, de är överallt. På min bak, i knapparna på skjortan, på min hud. Överallt.

Om en liten bit mark och en födelsedag.

I Finland finns det en liten bit mark, precis intill en liten sjö, med ett litet hus. Marken tillhörde en gång i tiden Kims mormor, sedan gick hon bort och all hennes mark styckades upp och just den här lilla biten tillföll Kims mamma. Kims pappa snickrade då upp det där lilla huset, alldeles intill den där lilla sjön.

På torsdag skulle min svärfar fyllt sextiofyra, om han hade fått leva. Han kommer inte få uppleva det, men vi andra, vi som finns kvar, kommer att fira hans födelsedag. Där i det lilla huset vid den lilla sjön. Där kommer vi vara från onsdag till söndag. Insupa skogsluft, fiska, hugga ved, bränna ris. Läsa bok efter bok, grilla korv, lösa sudoku. Fira en födelsedag, även om han inte längre finns kvar i det här livet.

Motar Olle i grind, eller vad fan man nu säger.

Jag har lyckats dra på mig en förkylning. Gjorde ett försök att ta mig till jobbet igår, men det slutade med att jag tog datorn under ena armen och en bunt papper under den andra och åkte hem igen. Hem till min säng. Stannade till på Ica och fyllde en påse med jordgubbar och vindruvor, Ben & Jerry's och mjölkchoklad. Lät sängen bli min borg.

Det är den idag också. Jag ska jobba undan några timmar till och sedan ska jag läsa bort resten av dagen. Imorgon måste jag vara frisk igen, för det finns planer för både lördag och söndag. Människor att träffa, nya hus att inspektera, presenter att köpa, en Finlandsresa att planera för. Inte någonstans ryms det tid för sjukdomar.

Åsa.

Vi träffas på samma ställe som alltid, upprepar samma procedur som vanligt. Räksmörgås, coca cola, chokladboll, kaffe latte. Jag orkar aldrig äta upp. Förr, när hon jobbade i min stad, var det en veckorutin. Sedan blev hon egen företagare och min man gick in i väggen. Jag antar att livet kom emellan. Senast vi träffades hade sommaren ännu inte helt passerat över till höst.

Det var inte särskilt svårt att plocka upp tråden där vi lämnade den sist. Det är väl så det är med gammal vänskap. Den finns alltid där, om än i skymundan ibland. Hon har gjort väldigt mycket under året som gått. Startat ett företag, renoverat en gammal skola, skrivit en bok. Vad har jag åstadkommit under den här perioden? Inte mycket mer än varit noga med att gå och lägga mig i tid varje kväll.

Men jag är glad för hennes skull, hon har slitit och lyckats. Det är inte alla som gör det. Det gör mig lite stolt att hon är en av de som klarat det.

En tisdag.

All tid framför datorn gör att handlederna värker, att fingrarna stramar. Belönar mig själv med kaffe och bok i soffan en timme efter jobbets slut. Lagar pasta carbonara, tar hand om en tvätt, hjälper med läxor. Sitter bredvid ett barn som med skälvande andetag ska ringa sin pappa om något jobbigt. Stryker honom över ryggen och känner klumpen i magen. Blir så oändligt stolt över att han vågar stå på sig, vågar kräva sin fars uppmärksamhet.

Stoppar om honom i hans säng och bäddar ner mig själv i min egen, bredvid mannen som jag delar den och mitt liv med. Tre avsnitt av Billions och en whiskey i handen, nötter i en skål. När vi stänger av gömmer jag mitt ansikte i springan mellan hans bröstkorg och hals, berättar att jag faller för honom igen. När jag möter hans blick bor där en lycka, lika djup som när han stod på ett knä framför mig med en ring och en fråga och jag svarade ja.

Saker en kan göra.

Jag har en administrationsvecka. De är små rariteter, de veckorna. Inte ett enda kundmöte är inbokat på hela veckan. (Herregud som min säljchef skulle vända sig i sin grav om hen vore död samt medveten). Den mycket legitima orsaken och ursäkten är att det finns lite att göra i mitt projekt, om en säger så. Då är det okej. Det är ju lite av en lyx, nu när jag tänker efter, att inte behöva vara någon annanstans än framför sin dator.

Annars då? Jag mår lite illa. Hjärnan låter ju förstås meddela att jag är gravid, vilket jag egentligen vet att jag inte är pga. menstruerar. Magen är dessutom svullen, av nyss nämnda orsak, som om jag vore i femte månaden och det känns ju lite mysigt att sitta och stryka sig över den, liksom leka för en kort stund att det faktiskt fanns nåt där. Det är lite stört, va?

Om att ha haft en jävligt fin helg.

Fredag. Vi åker till Stockholm tidigt, till varsitt kontor. Jag har en flitig förmiddag och avslutar den med att äta lunch med två kollegor på Långbro värdshus. Sedan sätter jag mig i bilen och kör mot Kista. Äter en munk från Dunkin' Donut och strosar i gallerian i väntan på Kim, köper två presenter och dricker kaffe. På väg hem kör jag förbi en fartkontroll och åker dit, förstås. Blir tvåtusen kronor fattigare. Vi kommer hem samtidigt som mörkret faller, Kim gör tapas och jag dricker vin. Vi lägger oss i sängen, ser varandra. Är nära på ett helt nytt sätt. I min mage rusar nya fjärilar.

Lördag. Jag vaknar nära honom, med våra kläder i högar på golvet. Något håller på att hända, det vänder nu. Han är precis som han brukade vara, då för lite mer än ett år sedan. Han är den man som jag blev kär i och jag känner hur jag faller för honom igen. Lördagen passerar i hans närhet, i lätthet. Vi cyklar och duschar och ligger i sängen och tittar på serier och tar på varandra. Det är så jävla, jävla, jävla fint.

Söndag. Vaknar och dricker kaffe i sängen, äter vaniljyoghurt med granola och jordgubbar. Jag tvingar ut Kim i skogen på cykel med ett par vänner, sätter på hög musik och städar. Sedan får jag slänga mig i duschen för att hinna till Lollo i tid. Frida ansluter och vi äter äppelpaj och pratar bort timmarna. Sedan styr jag till mitt eget hem, hämtar Kim och åker hem till mina föräldrar. Pappa fyller år och alla är där. Några timmar senare kommer Adrian hem från sin pappahelg och jag känner mig så lätt i själen. Lycklig. Det är så här det ska vara.

Varning för personligt.

Om det är något som jag har märkt under det senaste året så är det att internet inte direkt drunknar i bra, lustfyllda sidor för kvinnor. Förlåt, jag generaliserar, lustfyllda sidor som väcker begär hos den här specifika kvinnan menar jag förstås. Och för att vara väldigt tydlig, jag syftar på den erotiska lusten. Det djuriska. Det sexuella. Det intensiva. Ni fattar.

Det här lilla helvetesåret har ju inte varit mitt mest sexuella år. Nu är ju inte jag den som är den, så någonstans måste jag ju ta ansvar för mitt intima liv i väntan på att min partner ska nå samma känslomässiga nivå. Men jag går bet på internet alltså. Allt är så hårt, så brutalt, så känslolöst. Egentligen inte särskilt erotiskt. Inte enligt mig åtminstone, men det funkar säkert för andra.

Men jag har kommit på vad jag saknar och det är en prydlig sida med texter. Långa, korta, hårda, mjuka, intensiva, lugna, hetsiga. Intima skildringar, det är vad jag vill ha. Men jag hittar inte det, det skenar liksom alltid på varenda sajt. Så jag funderar på att helt enkelt skapa en själv. Det vore väl fint om det fanns? Jag tänker att skriva texterna nog säkert ger sus i musen också, och det ger ju plus i kanten.

Om hur det gick.

Så, parterapi. Vilken grej ändå. Jag är väldigt glad för att vi gick. Det är vi båda två. Så här mycket har vi nog inte pratat med varandra tidigare, inte utan att bli osams. Terapeuten guidade oss genom samtalet på ett väldigt smidigt vis, vinklade frågor och vände på svar och bollade över till den andre. Det fanns ett oerhört värde i att frågorna kom från terapeuten, då hade en själv inte laddat frågan med något och svaret blev enklare att ta till sig.

Det var bra grejer, parterapi. Vi kommer fortsätta gå. Även om vi stod för det mesta av pratandet så fick vi med oss ett par saker att tänka på, förslag på sånt som en kan göra för att visa den andra att man bryr sig om den. Små enkla saker som gör vardagen kärleksfull. Och så konstaterade hen att det är uppenbart att det finns väldigt mycket kärlek mellan oss, att viljan att hitta tillbaka nästan går att ta på. Det var fint att höra. Allra finast var när Kim fick frågan om jag var viktigt för honom och han svarade det är hon, det allra viktigaste. 

Jag kommer leva på det idag.

Om allt man gör för varandra.

Imorgon ska vi gå i parterapi. Det är en mening som ger mig andnöd. Egentligen vet jag inte varför, jag har inga direkta problem med att prata om mina känslor. Inte om hans känslor heller, för den delen. Men just det här med parterapi ger mig lite, lite ångest. Ska någon utomstående granska vårt förhållande nu? Kommer hen ge oss underkänt?

Nä. Det är en bra sak, att vi testar parterapi. Vi behöver det. Samtidigt har vi tagit oss till ett läge i vårt förhållande där det är bra. Faktiskt riktigt bra. Vi skrattar och hånglar och pratar. Pratar på riktigt, lyssnar på riktigt. Respekterar varandra. Och den deprimerade mannen som jag vant mig vid att leva med trängs bort mer och mer av den man som jag för alla de där åren sedan blev kär i. Han börjar bli sig själv igen, vi börjar bli oss själva igen.

Men jag tror ändå att vi verkligen borde ge parterapin en ärlig chans, även om vi är på ett bättre ställe. Så att vi inte faller tillbaka, faller ner igen. Det känns skitläskigt, att vi faktiskt gör det här. Skitläskigt, men bra. Rätt, liksom.

Då och nu.

Veckan som passerade var en vecka från helvetet. Jag gick upp klockan fem varje morgon, lämnade hemmet strax innan sex för att påbörja utbildning klockan åtta i Stockholm. Nio timmar senare satte jag mig i bilen igen, helt slut i huvudet pga. korvstoppning, och körde två timmar hem. Äta mat, diska, hjälpa med läxor, natta barn och sedan jobba till runt tio, halv elva. Sova och börja om. Förra veckan var ett ekorrhjul, kan man säga. Ett ganska tungsnurrat sådant.

Men utbildningen gick bra. Den var mycket intressant och lärorikt, även om jag redan stött på en hel del från det verkliga livet, men det var fint att få bakgrunden till varför vissa saker ser ut som de gör. Samt att jag skrev alla rätt på det skriftliga provet som avslutade kursveckan. Om det beror på att jag är smart eller en pluggis kan ju de lärda sia om. Bra känns det iallafall.

Och nu är det måndag igen och en ny vecka har börjat. En lite lugnare sådan. Jag har två dagar på kontoret på hemmaplan och två dagar på kontoret i Stockholm och en dag i bilen farandes mellan kundmöten. Plus ordentligt med tid avsatt för att skriva att göra-listor och bocka av punkterna som hamnar där. Har en bra känsla i maggropen. Det är en vecka med potential, det här.

Måndag kväll.

Hela den här veckan kommer gå i utbildningens tecken. Från måndag morgon till fredag kväll går jag kurs, en djupdykning ner bland lagar gällande bränder och brandskydd. Jag är ju partisk, men det är väldigt intressant. Idag fick vi se sängen där en människa brunnit. Den var inte så trevlig.

Utbildningen inleddes med en presentation. Vilka vi var, vad vi arbetar med och vilken erfarenhet vi har inom brandskyddsfrågor. Och jag berättade vem jag är och vad jag gör och om systemet som jag tagit fram, och det gick som ett litet sus bland de andra deltagarna. Åh, det är ju du! Det börjar bli känt i branschen, mitt verktyg. I pausen kom det fram flera som arbetar i det på regelbunden basis och som ville småprata, positiva och nöjda.

Och jag vet, jag vet att man inte får säga det högt, men jag blev så jävla stolt. Det där har jag gjort, det är mitt slit. Det är mitt blod, mina tårar och min svett. Faktiskt ordagrant, jag var så jävla nära den där berömda väggen när jag arbetade med det projektet. Men det var värt det, tusan vad det var värt det.

Tänker att båda vinner i längden.

Idag åker mitt barn till sin andra pappa. Så som livet sett ut under det senaste året vet man inte om det innebär två fina dygn tillsammans för de vuxna som blir kvar, eller om det blir långa dagar och nätter fyllda av frustration och ångest. För det är trots allt aldrig när Adrian är hemma som Kim sjunker ner i den där förtvivlade depressionen. Jag har aldrig riktigt reflekterat över det tidigare, men så är det. Kanske för att man låtsas tills det blir sant inför ett barn? Jag vet inte.

Det som jag däremot vet är att jag är färdig med att ta emot. Att jag är färdig med att acceptera att bli behandlad på ett sätt som gör mig ledsen. Jag står upp för mig själv på ett helt annat sätt, säger från. Vi pratade om det igår, efter att vi blev osams om något som bara existerade i hans hjärna och jag sa att hans beteende faktiskt inte var okej. Han fattade det, rätade på ryggen och ändrade sig.

Det var en vinst. För oss, absolut, men kanske ännu mer för mig själv. Och just nu är det faktiskt det viktigaste för mig. Jag själv.

Hej från Sörmland.

Jag är tillbaka i min egen säng. Eventuellt kommer jag inte lämna den alls idag. Jag har min dator i knät, en vetekudde över de spända axlarna och en flaska vatten inom räckhåll. Jag har allt jag behöver. Under de två dagar som senast passerat har jag kört etthundrafemtio mil samt genomfört två dragningar modell längre. Den sista dragningen var inför en publik med en enorm motståndskraft. Har således tränat på att inte ge mig in i diskussioner där jag inte äger frågan samt att sälja utan att vara säljig. Tänker att allt för något gott med sig, osv.

Förutom att min hjärna nog aldrig har varit mosigare än nu. Det får man ju ändå ge den rätten att vara efter dagar som dessa. Så det är jag och sängen och mailen hela dagen lång. Nu nämnde dock Kim något om lunch ute, bara han och jag. Tänker man efter känns det ju faktiskt precis tillräckligt motiverande för att lämna sängen en timme eller två.