Idag åker mitt barn till sin andra pappa. Så som livet sett ut under det senaste året vet man inte om det innebär två fina dygn tillsammans för de vuxna som blir kvar, eller om det blir långa dagar och nätter fyllda av frustration och ångest. För det är trots allt aldrig när Adrian är hemma som Kim sjunker ner i den där förtvivlade depressionen. Jag har aldrig riktigt reflekterat över det tidigare, men så är det. Kanske för att man låtsas tills det blir sant inför ett barn? Jag vet inte.
Det som jag däremot vet är att jag är färdig med att ta emot. Att jag är färdig med att acceptera att bli behandlad på ett sätt som gör mig ledsen. Jag står upp för mig själv på ett helt annat sätt, säger från. Vi pratade om det igår, efter att vi blev osams om något som bara existerade i hans hjärna och jag sa att hans beteende faktiskt inte var okej. Han fattade det, rätade på ryggen och ändrade sig.
Det var en vinst. För oss, absolut, men kanske ännu mer för mig själv. Och just nu är det faktiskt det viktigaste för mig. Jag själv.
Stor kram till dig! Jag tror, precis som du skriver, att ni båda vinner av att du står upp för dig själv. Jag känner ju varken dig eller Kim men det känns lite som om han försöker få en reaktion ibland, lite som en tonåring, och det är kanske så det blir när man mår dåligt, jag vet inte, men en tonåring gör ju ofta saker för att få just en reaktion, få reda på att detta är inte okej, få gränser. Det är kanske just det han behöver, och även du. Fast jag vet inte, men ja, bara en tanke. kra
SvaraRadera