Dagen D.

Jag vaknade av att solen lyste mig i ansiktet. Ett fint sätt att vakna på, men inte halv sex på morgonen. Inte när alarmet säger att en får sova till sju. Det är ett under att mitt barn fortfarande sover, att han inte ligger och väntar på oss och sång och paket. Jag har tjuvkikat på honom, antingen är han fortfarande klubbad eller så fejkar han bra. 

Igår kväll dukade jag matsalsbordet fint. Födelsedagar kräver sina matsalsbord och jag tänkte att det var skönt att slippa duka det tidigt på morgonen, men jag blev mobbad å det grövsta av Kim. Är en sån himla liten planerare, enligt honom. Det är jag, med stolthet. Vi har det himla bra just nu. Jag vågar knappt säga det högt, men jag tror att vi är lyckliga. 

Jaha. Jag tror att det börjar bli dags att lämna lugnet och värmen under täcket, jag har ett lass pannkakor som ska stekas. Planen var ju gokart på eftermiddagen, men det var fullbokat. Bad det lilla barnet tänka om och han ba Naturhistoriska kanske? Älskade honom lite mer i det ögonblicket.