Så, parterapi. Vilken grej ändå. Jag är väldigt glad för att vi gick. Det är vi båda två. Så här mycket har vi nog inte pratat med varandra tidigare, inte utan att bli osams. Terapeuten guidade oss genom samtalet på ett väldigt smidigt vis, vinklade frågor och vände på svar och bollade över till den andre. Det fanns ett oerhört värde i att frågorna kom från terapeuten, då hade en själv inte laddat frågan med något och svaret blev enklare att ta till sig.
Det var bra grejer, parterapi. Vi kommer fortsätta gå. Även om vi stod för det mesta av pratandet så fick vi med oss ett par saker att tänka på, förslag på sånt som en kan göra för att visa den andra att man bryr sig om den. Små enkla saker som gör vardagen kärleksfull. Och så konstaterade hen att det är uppenbart att det finns väldigt mycket kärlek mellan oss, att viljan att hitta tillbaka nästan går att ta på. Det var fint att höra. Allra finast var när Kim fick frågan om jag var viktigt för honom och han svarade det är hon, det allra viktigaste.
Jag kommer leva på det idag.
oj jisses som tårarna rinner! Höll andan lite först, det har jag kanske gjort varje gång jag gått in här och läst de senaste månaderna, men åh va gott att läsa! Fick mig att fundera på om jag och min Anders borde testa också, även fast vi är på en väldigt bra plats just nu, men för att kunna handskas med framtiden tänker jag. Så glad för din skull! kram
SvaraRaderaÅh vad fint du skriver. Parterapi är så himla bäst. Plus det känns som om man verkligen GÖR något för förhållandet. Kram!
SvaraRaderaOkej, började grina också. Fan vad fint! Vad ni är bra!
SvaraRaderagud vad fint <3
SvaraRaderaär glad i min bitterhet att läsa om att det finns bra män därute.
Så fint. Blir varm i hjärtat och hoppas att jag också träffar någon för vem jag är viktigast en dag.:) 41 år, börjar kännas som att hoppet lämnar men vad fasen - han kanske dyker upp på hemmet.;)
SvaraRaderaåh vad fint!!
SvaraRadera