Självsvälten.

För någon vecka sen sa jag till en vän att jag börjat tro att man kan bli helt frisk från ätstörningar. Under många år efter att jag blev frisk - frisk som i att mitt liv inte längre kretsade kring mat - trodde jag att man aldrig kunde komma tillbaka helt från ätstörningar. Att det alltid låg latent, ett självskadebeteende som man alltid skulle vara redo att ta till om man mådde tillräckligt dåligt. Sedan mådde jag bra i flera år och för bara någon vecka sedan trodde jag alltså att den var helt borta, tendensen till självsvält.

Men så kommer två dagar som är riktigt jävla jobbiga. Det är känslor som åker karusell, runt runt runt. Det är jobbet, det är människor. Det är jag som inte vet vad jag vill. Och jag märker hur jag tar till det där lilla tricket med att neka mig själv mat. Hur magen svider men vänder sig ut och in när jag tänker på mat, hur hungern river i kroppen men hur bra hjärnan mår när jag nekar kroppen det den så gärna vill ha. Jag vet inte ens om jag belönar eller bestraffar mig själv genom det här beteendet just nu. Vet bara att min hjärna och mitt hjärta är inte överens.

Där man hamnar.

I fredags bestämdes det att vi skulle till Malmö idag. Så upp tidigt i morse, tåg till Stockholm, möte med kund, lunch med säljare och kund, sedan Stockholmskontoret några timmar. Vid fyra mötte jag upp min kollega som jag reser med för sex timmar i vad vi till sist kallar ljugarbilen, eftersom vi skvallrar och skvallrar och skvallrar. Nä, kanske inte bara skvallrar. Mellan varven pratar vi även allvar. Men det är skönt att få skvallra, att glömma problemen ett tag.

Och nu sitter jag här i min hotellsäng, klockan är trettioen minuter från ny dag. En dag med möte på Malmökontoret och där jag ska prata, lyssna, svara och förklara. Sedan sex timmar till i ljugarbilen. Det är ju också ett sätt att spendera sina dagar.

God morgon.

Jag vaknade elva minuter över sex i morse. Låg och lyssnade på regnet som smattrade mot rutorna och vinden som rev i träden, såg mörker gå mot ljus där utanför mitt fönster. Tassade upp och gjorde kaffe och smög ner under täcket igen, med en kopp i handen och instagram som sällskap. En mjukt stickad tröja över Kims t-shirt och upp igen, väcka Adrian, pyssla i ordning hans frukost. Nu är han snart på väg till skolan och jag är tillbaka under täcket, bredvid en varm, sovande man. Det är jag och min dator, ett par timmars lugn administration från sängen innan tåget bär av mot Stockholm och lunchmöte.

Tjugonio.

Ja, men det är fint, livet som tjugonio. Förra veckan rensade jag och fyllde på min garderob, idag är hela jag klädd i nya kläder. Marinblå byxor, ljusgrå blus, skyhöga klackar. Håret böljar ner på ryggen, alldeles perfekt trots minimal yttre påverkan. Jag känner mig fin. Mycket prydlig. Väldigt tjugonio. Om en liten stund ska jag ta flaskan med vin som jag fick av mina kollegor under ena armen och en ask svindyra chokladpraliner under den andra och röra mig hemåt, till födelsedagsmiddag och rödvin och marängsviss.

Om väntan och ålderskris.

Så knepig måndag, denna här. Vi var på sjukhuset i förmiddags, Kim fick ligga i gammakameran vid två olika tillfällen. Läkaren ställde frågor, massor av dem. Som om han har mycket ont i hjärtat på nätterna. Det har han inte. Tänker att det är en bra sak, trots bekymmerrynkor i doktorspannor. Nu är det åter till väntan.

Efteråt åkte vi hem, jag öppnade jobbdatorn men ba orkar inte och smällde ihop den fem minuter senare. Istället sov vi två timmar på soffan. Lagade vegetariska vårrullar till middag och diskuterade vilt vid middagsbordet. Politik, mobbing och rymden. Vi svänger en del mellan ämnena i vår familj. 

Och nu sitter jag i soffan med ett glas vin. Ja, på en måndag, stäm mig. Hemmet är rent, Adrians läxor är gjorda, mailen är till sist besvarad. Imorgon fyller jag tjugonio. Ett år från trettio. Jag känner efter som fan men tror inte att jag har någon trettioårskris på väg. Vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till det, jag är ju normalt sett en väldigt krisande person. Men ja, tjugonio. Fint ju. Vuxet. 

Det som inte får vara.

Så kommer brevet, de vill ta fler tester. På måndag ska vi tillbaka till sjukhuset. Fler undersökningar ska göras. Och vi blir lite tagna på sängen, trots att vi visste att sannolikheten för att det var över där och då var liten. Jag har inte riktigt vågat tänka att något kan vara fel, liksom fel på riktigt. Men tänk om det är det? Tänk om han - mitt livs kärlek - är allvarligt sjuk. Tänk om hans hjärta inte orkar mer.

Hur ska mitt hjärta någonsin kunna orka fortsätta då?

Obekvämt.

Igår var vi på föräldramöte på Adrians skola. Det var ganska underhållande, av följande orsaker:

1) En kvinna anmälde sin man som frivillig områdesrepresentant i hans frånvaro, med motiveringen: Jag vill ha mer egentid. Det tyckte jag var lite roligt.

2) Det blev lite hätsk stämning en stund när vi kom in på en omgruppering som skett och så fort någon yppade ett ord som kunde uppfattas som kritik var det en kvinna som direkt efteråt betonade något positivt om pedagogerna. Exempel: Varför fick vi inte informationen tidigare? möttes av Men har ni inte tänkt på hur duktiga fröknarna är på att få barnen att se lärandet som en lek?

Så höll hon på hela tiden. Stackars jobbiga sate, man såg på henne hur obekväm hon blev när någon fick kritik. Såg det som sin plikt att skydda pedagogerna och rektorerna, vilket ju är fint på ett sätt men ändå tråkigt när det blir på bekostnad av våra rättmätiga frågor. Ville mest bara ställa mig upp och DET ÄR OKEJ ATT VARA OBEKVÄM IBLAND! men det gjorde jag inte. Det hade ju varit obekvämt.

Sjukhuseffekten.

Igår fördrev jag tiden på Mälarsjukhuset. Efter tre månaders väntetid var det äntligen dags för Kims hjärtundersökning. Jag tycker att det är jävligt fel att en man som i vanliga fall är fullt frisk ska behöva vänta i tre månader på att få veta varför hans hjärta plötsligt slutat fungera som det ska.

Snart vet vi förhoppningsvis. Läkarna satt mest och hummade med rynkade pannor och sade ingenting alls. Men det får de ju inte heller, det är meningen att informationen ska komma från vårdcentralens läkare.

Igår somnade jag i soffan framför Aktuellt, vaknade inte ens när Kim forslade in mig till sovrummet. Har således sovit tio timmar inatt men känner mig fortfarande lika hopplöst trött som igår kväll. Frusen och trött. Som att jag håller på att bli sjuk. Kanske är sånt som timmar i ett väntrum på ett sjukhus gör med en?

Lilla bortglömda blogg.

Som jag tycker om dig ändå. Jag känner mig hemma här. Det är ju bara så väldigt synd att tiden inte riktigt räcker till just nu. Men vi har ju pratat om det förr, att det nog är så här det är att vara vuxen. Tror jag. Och på något sätt bor det något väldigt fint i att aldrig någonsin behöva känna sig uttråkad. Att tiden inte räcker till, jag tänker att det kanske är mer positivt än negativt. Det ger väl lite innebörd till livet, gör det inte?

Känns som att den här dagen aldrig kommer ta slut.

Sitter på tåget på väg till Stockholm. Undrar hur många meningen jag har inlett så? Det har blivit en del av mitt liv, tågåkandet. Ibland hatar jag det. Ibland, som nu, tycker jag att det är ganska fint. Regnet som strilar mot rutorna, den mjuka gungningen i rörelserna. En timme, bara jag och min dator. Det är ett skönt sätt att starta sin dag. Ibland. Men vi kan inte fortsätta så här. När Kims sjukskrivning är över kommer även han börja pendla. Vi måste ta tag i det, hitta någonstans i Stockholm där vi vill bo och där skolorna är bra.

Om ett par timmar börjar dagens enda möte. Vi går tillbaka till fas ett i en ny del av projektet. Idag är första brainstormingen. Alla idéer och tankar ska upp på bordet. Skissen för vad det är vi vill åstadkomma ska sättas på pränt. Fruktansvärt roligt, fruktansvärt enerverande. Tur att jag har en ny tågresa att se fram emot i eftermiddag, nästan fem timmar till Malmö.

Vecka trettiofem.

Tiden. Jag hinner inte med den. Om ett par timmar har vecka trettiofem passerat. Jag har haft möten, snurrat runt i bil i Stockholm, stirrat otaliga timmar in i datorskärmar. Tvättat skrapsår på sommarknän, listat ut att min son och min blivande man bygger en cykel åt mig i födelsedagspresent, köpt en ny matta. Druckit vin, ätit lagom mycket vego och inget godis alls. 

Och någon i min omgivning har färgat min vecka. Gett mig något som jag inte kan lista ut om det är goda råd eller svidande kritik. Fast jag har grubblat i tre dagar och tre nätter kan jag inte bestämma mig för om hen vill mitt bästa eller mitt värsta. Allra mest stör det mig att jag bryr mig så mycket. 

Om ett par timmar är det vecka trettiosex. Det är Stockholm och det är Malmö, det är timmar timmar timmar. Timmar som aldrig kommer tillbaka. Varför känns det plötsligt så jobbigt?  

Oundvikligt.

Och så blir det vardag igen. Under min semester bestämde jag att kvällar och helger ska få vara lediga i höst, att datorn inte ens ska få följa med hem från jobbet. Fyra veckor in på hösten bröt jag det löftet. Det var fina veckor. Men nu är vi tillbaka till vardag, tillbaka till rutiner. Jag har ingenting emot det, inte egentligen. Jag tycker om vardagen. Som nu när Adrian sitter vid matbordet och gör sin geografiläxa och jag plockar och stryker kläder inför kundmötet imorgon och vi pratar om landskap i Sverige. Det är alldeles tyst runt oss, det enda som hörs är det vi gör och våra röster. Det är skönt. Ingen stress, bara en lugn kväll full av vardag. 

Den här helgen.

På fredagen säger han att vi borde åka till Göteborg och gå på Metallica ändå. Jag fick biljetterna i julklapp, men vi var överens om att det nog var mer än han orkar just nu. Men han insisterar, jag vill jag vill jag vill, säger han. Så vi ordnar barnvakt, packar varsin weekendväska och på lördagsmorgonen sticker vi. 

Och väl där går vi runt runt, hand i hand. Sitter på en uteservering, dricker vin och äter fantastiska stenugnsbakade pizzor. Metallica är överväldigande. Egentligen inte alls i min musiksmak, men det är något med dem som jag inte kan stå emot. Kan inte parera fascinationen. 

På natten köper vi med oss cheeseburgare och vaniljshakes och kryper ner under täcket i hotellsängen. Det är så oerhört fint i all sin enkelhet. Hundra gånger bättre än alla fine dining- middagar i hela världen. 

Och jag tror, jag tror verkligen att vi börjar hitta tillbaka igen. Han till sig själv och vi till oss. Vi börjar bli bra igen. 

Onsdag, torsdag, fredag.

Och så blev det fredag igen. De här senaste dagarna, de bara försvann. Onsdagen och torsdagen blev tjugofyra timmar i arbetstid. Det märks att de flesta är tillbaka efter semestrarna, jag önskar att alla bara kunde somna om igen. Fast samtidigt; det viskas i ledningen om att jag har en befordran framför mig. Igen. Jag är som en svamp, de slänger på mig mer och mer och jag suger bara upp. Undrar hur länge det håller? Även de bästa svamparna blir ju fulla till sist.

Upp och ner.

Stockholm idag. Jag och han som brukade vara min chef tar oss an ett möte tillsammans. Efteråt sitter vi i hans bil och pratar. Öppet, ärligt. Han frågar om Kim och jag vet inte vad jag ska svara. Hur mår vi egentligen? Jag har fått lite förhandsinformation om det här med hans chefskaps att vara eller inte vara. Han också. Han säger att det nog kommer gå snabbt. Om jag får gissa är han min chef igen om en vecka eller så. Jag tror att det är bra nyheter. 

Usch.

Det slog mig igår hur präktig jag är. Jag har aldrig nånsin tänkt på mig själv som präktig, men; igår gjorde jag mitt absoluta söndagsnöje - lång promenad genom skogen, städa och göra fint hemma, åka och tanka bilen och tvätta den samt storhandla inför veckan. Insåg på kvällen, när jag dessutom var nyduschad och skrubbad och färska snittrosor stod i en vas på köksbordet, att jag sällan är så nöjd som efter såna söndagar. Så jävla präktigt ändå.

Det enda jag behöver är mat. Och vin. Och kärlek.

Lördag. Det är äntligen helg, en välförtjänt sådan. Vi sover till halv tio, sen kaffe i soffan. Granola, jordgubbsyoghurt, blåbär. Bara trosor, tunn spets-bh och linne halva dagen. Sedan promenad. Vi köper varsin rejäl skiva hängmörad ryggbiff till kvällen. Finncrisp, philadelpiaost och fikonmarmelad till lunch. En kopp Gamla Söders Höjder till det. 

Kims syster kommer förbi, lämnar kvar sin hund och virvlar vidare mot fest. Promenad igen, nu med en hund som är rädd för det mesta. Potatisklyftor och kantarellsås till köttet på grillen. Och vin. Och nu sitter jag på vår trappa och tittar på den galna mannen och hunden som jagar varandra på gräsmattan. Solen är på väg ner bakom trädtopparna och vinet är fortfarande i min hand. 

Att stanna och ta kampen.

Torsdag. Dagen börjar med att jag blir arg för att företaget jag jobbar för ganska ofta glömmer bort den lilla detaljen som stavas jämställdhet. Återigen låter de en man utan produktkännedom fronta och gömmer undan en kvinna med kompetens. Jag slår näven i bordet, säger ifrån. Det syns att de skäms, men det förändrar ingenting. Och jag är så jävla, jävla arg att jag kokar hela förmiddagen.

Sedan kommer eftermiddagen och ilskan över mina manliga kollegor som håller varandra om ryggen riktas om. En ny man, en ny anledning att vara arg. Den här gången är det någons sårade stolthet som sticker knivar i ryggen på mig. Jag säger ifrån, igen. Den här gången ger det resultat. En upphandling lyfts bort från honom, hamnar i mitt knä istället. Min gamla chef har ett finger med i spelet, han stöttar upp mig i båda situationerna.

Innan jag ska gå hem har jag ett långt samtal med någon annan, någon som jag har ett stort förtroende för, och jag tänker att det ändå är värt det. Hon är en sån som kämpar och gör det värt det. Och jag tänker att jag också ska vara det. Vi jobbar i en mansdominerad bransch, men jag tänker tusan inte hålla tyst när orättvisorna dansar mitt framför mina ögon.

Fantasier.

Jag var hos Åsa igår kväll, drack kaffe och pratade bort timmarna. När jag åkte hem hade mörkret fallit och dimman låg tät över åkrarna. Det är få saker som ger mig en sån frihetskänsla som att köra på öde vägar i mörkret. När precis rätt låtar pumpas ut ur högtalarna. Jag tror att jag är odödlig då. Igår fantiserade jag om att åka hem och packa in mina allra finaste i bilen och lägga mil efter mil bakom mig på motorvägen. Så svindlande tanke, att bara köra och se var man hamnar. Någon gång ska jag göra det.

Saker jag borde jobba på.

Igår kväll tänkte jag att jag vill vara en sån som går upp tidigt på morgonen, dricker kaffe och läser tidningen långsamt. Dammar nån hylla och piffar kuddarna och vattnar blommorna innan jag går till jobbet. I morse gick jag upp klockan sex och stod i duschen trettio minuter och tänkte aldrig mer. Däremot hann jag lägga lite mer kärlek på make up och hår. Vilket blev totalt ogjort när det började regna när jag gick till jobbet.

Jaja. Jag når för övrigt nya insikter om mig själv idag. Jag hade en hektisk förmiddag kantad av strul och vankade hål i golvet när jag försökte tänka fram en lösning, när min chef tittade förbi och erbjöd sin hjälp. Och jag märkte att jag liksom inte lät henne komma till tals. Jag tror att jag gör så ibland. Jag matar på med mina lösningsförslag och besvarar dem själv sekunden efter. Tio minuter senare hade jag min lösning, utan att stackaren hade fått en syl i vädret. Fast jag var ändå artig och tackade för hjälpen. Men jag tror att det är något som jag borde jobba med. Jag tror även att det är ett svårt jobb att vara min chef, särskilt om man vill vara en delaktig sådan. Jag borde säkert jobba på det också.