Drömmer om imorgon

Jag har ett fredagslängt i mig. Det har jag haft sedan i tisdags, tror jag. Drömmer om att komma hem från jobbet, ha en flaska bubbel på kylning, kanske lite oliver och ostar att äta från en plockbricka innan middagen. 

Fast allra först en kopp kaffe. Det goda, dyra kaffet med skummad mjölk till. En stund i soffan. Byta om till mjuka kläder, fast ändå fina. Kanske sidenpyjamasen? Håret samlat i en lös knut. 

Något enkelt till middag, kanske bara en snabbt stekt köttbit och en sallad, ett glas rödvin till. Och så tillbaka till soffan, en serie eller en bok, min man får bestämma. En helg vars enda plan är sovmorgnar, långluncher och söliga eftermiddagar.

Tack och förlåt

Onsdag. Det krävs tre koppar kaffe innan jag lyckas ta mig upp och ut: en kopp i sängen, en kopp på handfatskanten medan jag sminkar mig, en kopp som sällskap genom tömning av diskmaskin och bäddning av sängen.

Jag funderade på varför jag var så fruktansvärt trött igår vid tjugotvå när jag inte kunde hålla mig vaken längre, men nu förstod jag precis att det är vintertiden som ställer till det. Naturligtvis är det vintertiden. Kanske är det även budgetarbete och novembers intågande.

Åh visst är det kul att läsa om hur trött någon är? Verkligen uppiggande. Jag lovar bot och bättring, eventuellt redan imorgon.

Löftena för vecka fyrtiofyra

Vi har klivit in i oktobers sista vecka. Jag lider fortfarande av förra veckans sista dagar och all pasta, tiramisu och rödvin, de långa hotellfrukostarna, vinluncher och croissanter som jag åt. Jag lider även av stressiga dagar som ger en liten lätt press över bröstkorgen.

Så jag har lovat mig själv att vara i säng senast tjugotvå varje dag den här veckan, att inte dricka någon alkohol och äta en kost baserad på grönsaker och protein. Låter det fruktansvärt tråkigt? Ja. Låter det även mycket skönt? Också ja.

Om att ha fått träffa barnet

Jag står och borstar tänderna på ett hotellrum i Malmö. Det är torsdag kväll och en halvtimme tidigare har jag kramat barnet hej då. Min man skickar länkar till franska ruckel som han vill köpa och spotifylänkar med låtar som ska placera mig i stämning för att säga ja.

Min första kväll i Malmö har just passerat. Fem timmar spenderade med barnet, över en middag och en sängfösare. Dagen efter kommer min man. Barnet tar med oss på rundvandring förbi universitetet, biblioteket och genom slottsparken.

Vi äter middag på en indisk restaurang som ligger i samma hamn som barnets lägenhet. Äter en långsam vinlunch på en konsthall dagen efter. Vi köper en tröja till honom på MQ trots att han sagt att han har allt som han behöver. Kramar honom hårt hårt hårt när vi kliver på tåget som ska ta oss tillbaka till Stockholm. 

Det känns inte lika vemodigt att lämna honom som det gjorde i augusti, men ändå startar jag nedräkningen till julen och när vi ses igen i samma ögonblick som tåget rullar ut från Malmö. Det är inte ens två månader kvar.

Barnet och hans stad

Barnet har blivit en man. Han säger att han är lycklig och jag tror honom. Hans ögon är mjuka, varma och lugna. Långsamt hittar han sin plats i Malmö. Han skiner upp när han pratar om sin utbildning, kan prata hur länge som helst. Det är fint att se honom brinna så.

Jag kommer att få se det idag också, det är det allra finaste med dagen. Att jag fick träffa honom igår och att vi har imorgon också. Om en timme kommer min man och om två timmar är barnets föreläsning klar. Då ska vi promenera hem till barnet för en fördrink innan han tar med oss ut för en fredagskväll i hans stad.

Två månader

Jag sitter på tåget nu, på väg till barnet. Det har gått två månader sedan vi sågs. Så lång tid har vi aldrig varit ifrån varandra tidigare. Efter den här helgen kommer det gå två månader till, innan det blir jul och han kommer hem.

Jag har en sådan iver i min kropp, en spänd förväntan över att få träffa barnet. Att sitta mittemot honom, titta på honom, röra vid honom. Jag undrar om han kommer se likadan ut som alltid eller om han kommer ha vuxit in i mannen som han ska bli. 

Det senaste dygnets tre bästa stunder

Jag sitter i soffan. Min man ligger bredvid mig, hans huvud vilar mot min axel. Mina händer omsluter en kopp te. Han håller i surfplattan, bläddrar bland bilderna på hus i Frankrike. Vi drömmer om vilket sorts hus vi vill köpa om femton år. Fantiserar om en framtid som inte är särskilt avlägsen, men som just nu är en fantastisk liten dröm.

Jag vaknar en timme före alarmet. Klockan är alldeles för tidig, men kroppen har sovit klart. Smyger över det svala trägolvet, gör en kopp kaffe och vänder tillbaka till sängen. Placerar en lätt puss på min mans skuldra. Han suckar lika mjukt som alltid. Det här är min trygga stund. Jag tar upp pusseldeckaren som jag läser just nu. Hinner dricka ännu en kopp kaffe innan dagen börjar på riktigt.

Vi textar fram och tillbaka, barnet och jag. Skickar förslag på restauranger i Malmö. Jag säger att han får välja. Det slutar med att vi bokar bord på en italiensk restaurang på torsdagen och en indisk restaurang på fredagen. Han säger att saluhallen alltid är trevlig en lördagslunch. Jag skriver att jag vill se alla hans favoritställen och han svarar att det ska jag få.

Oktober så här långt

Långa promenader. Brandgula löv virvlandes längs trottoarerna. Himlen hög, klar och blå. Loafers och trenchcoat, handskarna i ena handen för ännu behövs dem inte. Rött läppstift och naken vattenlinje. 

Höga stearinljus i vaxade färger. Hemmagjord äppelkompott till gröten på lata söndagar. Bubbel till fördrink, rödvin till maten. Middagar som tar evigheter att laga och lika lång tid att äta. Höstgrytor med nybakat bröd. Kantareller i pastor och på surdegsbröd. 

Banankaka och kanelbullar. Tunga träningspass varje lunch, korta men snabba promenader en halvtimme mellan middag och soffa. Måste stanna och fota nya husfasader varje dag, täckta av rött, gult och grönt lövverk. En kopp te på kvällen, mjuk belysning i fönsterna, fladdrande ljus i ljusstakarna.

Livet, julen och barnet

Jag var lite låg i lördags. Jag tror inte att det fanns någon egentlig anledning, bara att jag saknade barnet och såg mail trilla in och lägga sig på hög i jobbmailen trots att det var lördag och jag visste att veckan som startade idag skulle vara en fullbokad jäkel.

Det kändes bara lite mycket, livet. Botade det med att planera julen, vilket plötsligt adderade en mysig känsla på allt det låga. Det slutade med att vi bjöd in min mans familj på julafton och mina föräldrar på juldagen. Barnet kommer hem över jul och jag längtar så sanslöst mycket efter att ha honom hemma igen.

Jag behöver dock inte längta särskilt mycket längre efter honom, för på torsdag ses vi. Jag åker till Malmö då, äter middag med barnet på kvällen, gör mig en mötesdag på vårt Malmö-kontor på fredagen och på eftermiddagen ansluter min man. Det betyder att jag får träffa barnet på torsdag, fredag och lördag. Jag behöver väl inte säga att jag längtar?

Nedräkningens slut

Nu är det jag som beger mig raka vägen in i helgen. Jag ska göra det i sällskap av min man, en flaska bubbel och en pasta med räkor, chili, vitlök och citron. Alldeles först ska jag dock byta om till träningskläder och göra mig ett träningspass.

Jag har längtat efter fredagskvällen hela veckan. Att komma hem med en färdig arbetsvecka i ryggen och en kropp lika trött efter gymmet som hjärnan efter veckan, spendera en halv evighet i duschen och sen smörja in mig med allting som doftar gott, kliva i sidenpyjamasen och få ta kväll, äntligen ta helg.

Äntligen torsdag

Dagens middag blir ärtsoppa och pannkaka, serverat med punsch, som sig bör. Ärtsoppan är hemlagad, jag lät den puttra på spisen hela kvällen igår, och pannkakorna kommer att serveras med lättvispad grädde och blåbärssylt och punschen kommer vara varm. 

Jag har längtat efter torsdagsmiddagen hela veckan. Mina smaklökar är små tanter, älskar allt som ingen under sextio brukar vilja ha. Särskilt när det gäller sötsaker. Jag älskar bridgeblandning, engelsk konfekt, marsipan och punchpraliner. Kan till och med uppskatta en marmeladkula emellanåt. Likör är ju inte heller så dumt.

Nej, jag måste sluta lista mina svagheter, begäret blir för stort. Men man ska vara glad för det lilla, som idag är ärtsoppa, pannkaka och punsch, vilket ju inte heller är särskilt litet i sig.

Statusrapport från universitetet

Jag pratade med barnet precis. Han hade skrivit sitt livs första hemtenta. Förra veckan skrev han sitt livs första essä. Det är många "livets första" som pågår för honom just nu. Han verkar lycklig, är alltid väldigt glad och till freds när vi hörs.

Ibland saknar jag honom så mycket att det gör ont. Det är nästan som om jag har blivit halv sedan han flyttade, att något väsentligt av mig saknas. Jag tror inte att det kommer gå över, men jag tror att jag behöver lära mig att leva med det.

Inte för att livet har blivit dåligt eller ens sämre, det har sina fördelar att leva ensam med den man älskar, men det är som att barnet alltid fattas mig litegrann. Även om jag är lycklig finns det ett sting av saknad i botten, men jag tror att jag har accepterat saknaden nu.

När allting känns lite extra tänker jag på hur han lät sist vi pratade, alltid glad och nöjd, eller läser tillbaka i våra vardagliga men fina konversationer. Han är lycklig och om han bara är det, då klarar jag vad som helst.

Jag har honom inte här hos mig längre, men med handen på hjärtat är vår relation ännu finare nu, kompletterad med saknad och självständighet. Så jag har ju inte förlorat någonting alls. Man kan till och med säga att jag är vinnaren.

Problemen och lösningarna

Jag är inne i en bra träningsperiod. Har tränat varje lunch i hur många veckor som helst nu. Den här veckan hinner jag dock inte träna på lunchen och det är ett problem, för om jag kommer hem från jobbet, fixar middag och sitter ned mittemot min man och om vi sen dessutom förflyttar oss till soffan, då är jag körd.

Så den här veckan ska jag träna innan jag lämnar kontorsbyggnaden (eftersom gymmet ligger sju våningar under kontoret). När sista mötet är klart för dagen, vilket ser ut att bli klockan sexton varje dag, så är det jag som går raka vägen ner till gymmet.

Jag har inga problem med att avsluta arbetsdagen i soffan med datorn på magen vid tjugotiden, men att ta mig upp och ut och iväg till ett gym då, det kommer inte att hända. Gäller bara att jag arbetar med självdisciplinen runt sexton varje dag, det brukar liksom vara då fikasuget slår till.

Oktoberstilen

Jag har trillat dit på höstens stora färgtrend: chokladbrunt. Har köpt mig en mjukstickad kofta, en tunn långärmad tröja och ett nagellack. Koftan ska jag bära knäppt hela vägen och med en leopardmönstrad sidenscarf knuten i halsen, svarta byxor och höga klackar.

Den tunna långärmade tröjan ska få vara nerstoppad i ett par högmidjade svarta byxor med vida ben. Kanske bär jag en svart kavaj i en något längre modell och med rynkade ärmslut till. Jag har inte fått hem tröjan ännu, men jag hoppas att den är riktigt lång i ärmarna så att jag kan dra ner den över handflatorna.

Nagellacket gjorde sin debut idag. Det är så mörkt brunt att det nästan ser svart ut, om inte ljuset trillar rakt ner på naglarna. Jag hällde några droppar av ett vitt nagellack ner i burken imorse, hoppas att färgen blir mer ljus choklad snarare än nittio procent kakao.

Regn och rusk

Regnet fortsätter att ösa ner där utanför. Det har regnat nästan utan uppehåll i tre dagar nu. Vi jobbar hemifrån idag, jag sitter inne i barnets gamla rum och min man vid skrivbordet i sovrummet. Det är något mysigt i att höra honom genom väggarna.

Vi såg nya Beetlejuice igår. Den var lite fånig, men bra. Jag blev mycket sugen på höstrusk och lagom läskiga saker. Vill läsa spökhistorier och tjuvstarta pynta mitt hem inför novent. Jag tror att det får bli helgens plan.

Och på det igen

Det är något väldigt avslappnande med att promenera till kontoret under ett paraply. Imorse regnade det stillsamt, liksom fint och försiktigt, var bara ett trummande mot paraplyet och en friskhet i luften.

Jag gick hem klockan sexton igår. Jag skulle haft ett möte mellan fjorton och sexton men det flyttades, så jag hann sitta ostörd framför datorn hela eftermiddagen. Egentligen är listan över saker att göra utan ände, men luften gick ur mig när informationen om centraliseringen av vår kundservice väl var ute. Jag behövde vila, äta, träna, sova och börja om.

Och nu är jag där, vid att börja om. Jag har sovit åtta timmar, promenerat en liten omväg under mitt paraply på väg till kontoret, andats djupt och fått tillbaka energin. Nu kör vi, nu gör vi en torsdag.

Andas ut

Jag har klarat av mina tuffa dagar. I måndags genomförde vi fackliga förhandlingar och mitt förslag gick genom utan synpunkter. Igår informerade vi berörd personal och idag berättade vi för resten av bolaget.

Nyheten togs emot positivt. Jag var ganska säker på att den skulle göra det, för det är en förändring som tydliggör ansvar och arbetsuppgifter och begränsar fokusområden, men en förändring är alltid en förändring. Det ska man ha respekt för.

Nu ska vi centralisera vår kundservice. Idag ligger den på våra sex regioner samt en liten tvåmannagrupp som hanterar de centrala frågorna. De som bemannar vår kundservice är de administratörer som ska se till att regionerna rullar. Det är två väldigt viktiga arbetsuppgifter som konkurrerar med varandra, men som båda förtjänar att vara första prio.

Det är även svårt att effektivisera och optimera en kundservice som sker på sju olika platser med nästan trettio olika individer. Det spelar ingen roll hur många processer och instruktioner vi skapar, det är ändå ett nästintill omöjligt uppdrag.

Så nu slår vi isär, låter det bli två olika funktioner: kundservice och regional administration. Båda dessa led kommer att ha varsin teamledare som rapporterar till mig och tillsammans ska vi se till att båda leden har förutsättningarna att bli bäst på det de gör.

Men först ska jag gå och dra ett jävligt djupt andetag, ursäkta mig så länge.

Linguine med räkor

Jag ringde barnet igår när jag promenerade hem från kontoret. Han satt och bläddrade i sin kokbok med pastarecept, berättade att han lutade mot att laga linguine med räkor till middag. De används flitigt säger han, kokböckerna som jag köpte till honom.

Det är en sån fin tanke att han kommer hem från en föreläsning och slår sig ner med en kokbok och bläddrar fram ett recept. Att han går och handlar, lagar mat och diskar där i sitt lilla kök. Att jag får vara med på ett hörn, sextio mil bort men ändå så nära genom telefonen.

Så oerhört jäkla fint.

En lördag, en söndag

Vi fick bestämma över en dag var den här helgen. Lördagen var min och söndagen min mans. Båda valde att vi skulle promenera samt äta en jäkla massa, men vi valde olika scener för var det hela skulle ta plats.

Vi spenderade vår lördag med att promenera längs Stockholms gator. Jeans, sneakers och trenchcoat. När kvällen kom hade vi samlat tjugotvåtusen steg på hög och gjort oss en promenad som innehöll kaffestopp, en vinlunch samt en eftermiddagsdrink.

Sedan kom söndagen och min mans tur att bestämma. Vi packade matsäck och drog ut i skogen. Fyra timmars långsam skogspromenad gav oss en papperskasse fylld med kantareller samt frisk luft och kaffe i termos, folieinlindade smörgåsar och kanelbullar.

En mycket bra helg, det får man ge den.

Helglängtet

Nästa vecka kommer vara intensiv. Många saker som händer, stora saker som presenteras, flera större presentationer som ska genomföras. Jag är lite nervös. Inte för att hålla presentationerna, det är jag van vid, utan för hur de ska tas emot.

Jag vill bara ta helg nu, vill inte tänka på jobbet förrän på måndagsmorgonen. Inte för att jag inte tycker om det, utan för att jag blir nervös. Jag vill bara vila i att det är helg. Att det är två dagar där jag inte behöver väga mina ord, att jag inte behöver ha känslospröten ute, att jag inte behöver ingjuta förtroende och positivitet.

Jag vill gå hem, byta om till pyjamas, hälla upp ett glas rödvin. Skrev nästan att jag ville vara mig själv, men det är inte sant, för jag är mig själv i alla lägen. Kanske att jag vill vara ensam, fast tillsammans med min man. Jag vill nog vila lite, det är nog det.

Snabba besök och rödvinsauror

Jag sitter på ett tåg till den lilla staden, fast bara för ett snabbt in och ut. Egentligen hade jag tänkt ta dagens möten på teams men ett möte är av en sådan karaktär att jag vill vara på plats, vill kunna känna in stämningen i rummet, se till att saker landar rätt.

Vi ska gå på konsert ikväll, det är därför jag ska vara snabb idag. Jag tar tåget tillbaka direkt efter det sista mötet även om det är flera timmars marginal innan Nick Cave kliver på scenen, men jag tar inga chanser med SJ. Man har ju varit med förr.

Så vi ska alltså se Nick Cave and the Bad Seeds. Egentligen är jag kanske inget superfan men min man tycker väldigt mycket om honom och hans musik är ofta på i bakgrunden hemma hos oss, så antagligen kommer jag kunna fler låtar än jag tror. Plus att Nick Cave har en enorm rödvinsaura och det måste man ju förstå att uppskatta.

Ömsesidig respekt

Minns ni den arga mannen som jag råkade ut för häromveckan? Den här veckans intressantaste händelse var när han ringde och sa att det har skavt i honom sedan det där mötet. Att det inte kändes bra och att han därför undrade om vi kunde äta lunch.

Idag gjorde vi det, åt lunch tillsammans. Pratade väldigt sakligt och mycket vuxet om hur vi kände och varför vi kände så. Det var bra. Han lyssnade på mig och jag lyssnade på honom. Tillsammans kom vi fram till hur situationen kunde ha undvikits och vad vi borde ha gjort annorlunda. Sedan skakade vi hand, mycket högtidligt och tvärsöver våra lunchtallrikar, på att se till att det inte händer igen.

Jag fick en ursäkt och för det är jag väldigt glad, men framför allt fick jag respekt tillbaka och det är det som betyder allra mest. Det är det som gör allting värt det.

Håll en tumme

Jag jobbar hemifrån idag. Det är en ny grej som vi startade med efter semestern, min man och jag, att vi bestämmer en dag i veckan när vi båda jobbar hemifrån och så bokar vi in en lite längre lunch och går ut och äter och kallar det för en date.

Idag ska vi äta på en liten fransk restaurang som precis öppnat i vårt kvarter. Vi testar det på lunchen nu och om det håller måttet så blir det även middag inom kort, för det ser så sanslöst romantiskt ut när man går förbi på kvällarna. Massa levande ljus, dämpad belysning och en parisisk inredning. Förhoppningsvis också bra mat. Låt oss hålla en tumme.