Sista fredagen i juni.

Jag startar min dag på andra sidan stan. Väljer ut fyrtiofyra skrivbordsstolar som ska skickas till kontoret på måndag. Tittar på kaffekoppar, tallrikar och vattenglas. Skriver en inköpslista i huvudet men måste stanna till i ett hörn och skriva ner den i min anteckningsapp.

Promenerar till kontoret. Träffar de som ska montera mötesrumstekniken. Får en nyckel till det mekaniska låset i handen när vår cylinder äntligen kommer på plats. Går och köper saker som jag kommer behöva nästa vecka när (nästan) hela kontorets möbler kommer, som diskmedel och trasor och en hink.

Textar med barnet när han kliver på tåget hem. Går från kontoret till Hemköp. Handlar allt som han tycker om. Slår upp köksfönstret när jag kommer hem. Lyssnar på regnet som strilar ner genom trädens löv, hör det blandas med mjuka franska jazztoner. Ett glas rosévin intill och så hacka, skära, röra.

Om en halvtimme är han hemma, barnet. För en helg bara visserligen, men det ska jag inte tänka på. Nu ska jag bara tänka på att han är hemma, snart är han hemma.

Små, små bekymmer.

Varje dag står jag framför garderoben och bläddrar bland mina klänningar. Leker med ett nytt tyg mellan fingrarna nästan varje dag. Väljer ut en och låter den falla över kroppen, tänker att den ska få följa med till Paris.

Vi ska bara vara där tre dagar men om alla klänningar ska få följa med kommer det krävas en mycket stor resväska och väldigt många ombyten. Mer än vad som är rimligt. Så jag ger mig själv sju klänningar: tre för dagarna, tre för kvällarna och en för resan hem. 

Och varje dag fram till sista juli kommer det utspela sig en klänningarnas kamp i mina tankar.

En ärlig lögn.

Jag tar upp min telefon på lunchen och ser att jag har en notis i bokappen om att Tarryn Fisher släppt en ny bok. Minns att jag älskade hennes ”Fruarna”. Jag är ensam hemma, ska bara kasta i mig en kycklingsallad till lunch, så jag pluggar i hörlurarna och startar boken.

Fortsätter lyssna när jag går till slutbesiktningen av vårt nya kontor. Skiftar till att läsa på pendeln till Uppsala och barnet. Läser på vägen hem. Klockan är halv tio när jag kliver in genom dörren, ger min man en puss, sköljer bort dagen från huden, borstar tänderna och säger att jag lägger mig i sängen och läser en stund. 

Min man kommer och lägger sig bredvid mig, skrollar på surfplattan, släcker lampan och frågar om vi inte ska sova. Mmm, alldeles strax, säger jag. Ska bara läsa ut kapitlet. Men när kapitlet är över sover han redan och jag tänker att jag kan läsa nästa kapitel också, och sen läser jag nästa och nästa. Halv två är boken slut och jag är för uppjagad för att kunna sova.

Det var dock värt fem timmars sömn.

Rapport från igår, del 2.

Barnet ringde mig i söndags. Jag har inte rakat mig på en vecka, sa han. Han var ivrig över det, ville visa mig sitt skägg. Det var det första jag såg när vi möttes på Uppsalas torg igår. Det röda skägget som försiktigt bredde ut sig över hakan och kinderna. Du ser så vuxen ut, sa jag och kramade honom hårt.

Barnet var sugen på pizza och glass och vem var jag att neka honom det. Hittade en mysig uteservering och beställde varsin drink medan vi skummade menyn. Vad tänker du dig? frågade jag och han svarade med namnet på samma pizza som jag hade ögonen på.

Senare visade det sig att vi åt samma sak till lunch, femton mil isär. Vi pratar bort nästan tre timmar över maten. Promenerar långsamt ner till ån som rinner genom Uppsala. Sätter oss med fötterna dinglandes från en brygga och med varsin glass i näven. Pratar bort ännu en timme. Jag tror inte att jag riktigt har tänkt på hur mycket jag saknat honom. Känner det så starkt när vi sitter där bredvid varandra.

Vi går tillbaka till tågstationen. Han ska till Furuvik och jag till Stockholm. På fredag jobbar han bara ett kort pass och sedan väntar hans första lediga helg på flera veckor. Vi ses på fredag, säger han och kramar mig hårt innan vi kliver på varsitt tåg.

Rapport från igår, del 1.

Vi klarade slutbesiktningen. Jag var inte särskilt orolig, jag var där i torsdags och då var allt klart, bara städningen kvar. Det blir så fint, vårt kontor. På torsdag har vi överlämning och på fredag sätter vi vår låscylinder i dörren.

På måndag börjar möblerna strömma in. De kommer från fyra olika leverantörer: tre av leveranserna är med begagnade designmöbler som olika företag köpt precis innan inflationen slog till och tvingade dem att downsiza och som jag fick för en bråkdel av kostnaden. 

Den fjärde leveransen, den absolut minsta, är de få möbler som jag inte lyckades hitta second hand, som trettio likadana matstolar. Jag hade en klar bild av vilka stolar de enorma runda matborden krävde och att hitta såna, utan slitage, var en omöjlig uppgift. 

Likaså dagbädden till vilorummet och förvaringsskåpen i de öppna landskapen som absolut inte får andas myndighet. I övrigt är allt begagnat men i fint skick. Jag tror att det kommer kännas som en bra mix. Som ett kontor med personlighet, inte bara en inredning vald från en hemsida. Fast jag är lite nervös, det ska erkännas.

En midsommarhelg och en måndag.

Det har gått tre dagar sedan jag hade datorn uppe sist. Jag har haft en långsam midsommarhelg. Ätit sill och jordgubbstårta, druckit islatte på dagarna och rosévin på kvällarna. Promenerat långt, tränat på svettiga gym och lyssnat på böcker på en filt i Hagaparken. Nästan inte tänkt på jobbet alls.

Min mail har varit helt tyst. Ingen har jagat mig på tre dagar. Jag behövde det, för jag har rört mig på en gräns till vad som är för mycket under en lång tid nu. Jag behövde tre dagar utan en dator, tre dagar av långsam midsommarhelg.

Men nu är det måndag och datorn är framme. Idag väntar två fantastiska saker: 1) slutbesiktning av bygget för vårt nya kontor, och 2) jag ska träffa barnet efter nästan två veckor isär. Vi ska mötas halvvägs i Uppsala, äta pizza och glass, strosa långsamt och prata, prata, prata. Och så ska jag bara titta på honom, bara vara i hans närhet.

Sommaren hittills.

Jag funderar över mina lyckligaste stunder den här sommaren. Tänker att det är när barnet promenerar hem från sitt arbetspass där borta i sin pappas stad, när han ringer mig och berättar om sin dag. 

Sen tänker jag att det kanske är när jag går naken genom lägenheten på kvällen. Kryper ner mellan svala lakan utan en tråd på kroppen. Att vi inte behöver tänka på om vi hörs utanför sovrumsväggarna. Att vi inte ens behöver vara inom sovrumsväggarna.

Kanske är det när jag sitter på en uteservering och har en vän, en kollega eller min man mittemot. Ett glas rosévin och en känsla av att inte vilja vara någon annanstans.

Veckans tredje dag.

Så kommer veckans tredje dag och nu är det min mans tur att göra sig en AW med sina kollegor. Jag spenderar dagen i den lilla staden. Bjuder ut mitt gäng på sommarlunch innan semestrarna tar vid.

Tar tåget hem vid sjutton. Promenerar förbi Östermalmshallen på vägen hem, köper midsommaraftonens sill och tar med en sushi hem. Sjunker ner på balkongen med ett glas rosé. Min man kommer hem och gör mig sällskap.

Och nu sitter jag här i soffan. Balkongdörrarna står på vid gavel, himlen är fortfarande ljus fast klockan snart har rundat tjugoett och ett varmt sommarregn hänger bland molnen, gör luften lättare att andas. 

Fjorton år.

Ny dag, ny middag, nytt sällskap. Igår var vi bara tjejer, idag är det min man och jag. Igår var klänningen svart, idag är den blå. Igår var det bara en helt vanlig after work, idag är det fjorton år tillsammans.

Duschar bort arbetsdagen innan jag byter om till klänningen. Smörjer in kroppen, bättrar på sminket, drar en borste genom lockarna. Samma platta sandaler och kuvertväska som igår och jag är redo.

Inte illa för en måndag.

Måndag igen. Jag startade dagen med ett frukostmöte på Elite Hotel Carolina Tower. Promenerade förbi vårt nya kontor på vägen hem och kunde inte hålla mig. Textade byggledaren och frågade om jag fick kika. Ja, kom in! svarade han.

Klev in genom dörren och kände en stark känsla av lycka. Vandrade genom kontoret, först ett varv och sedan ett varv till, bara för att jag behövde se det igen. Stannade framför ett öppet fönster och tittade ut på de höga husen på andra sidan gatan.

Promenerade hem igen, tog ett par möten, åt lunch framför datorn, knyckte en arbetstimme för att träna. Och nu har jag precis duschat, lagt en ny makeup och blåst ut håret, klivit i en klänning (men ingen behå) och ska möta kontorets alla kvinnor för sangria och tapas på en restaurang i närheten.

Behåns varande.

Så jag köpte den där klänningen som man inte kan ha behå under och upptäckte att alla verkar ha slutat med behå. Det är verkligen lösa bröst överallt. Jag tycker om det. Tycker om känslan, men också att se konturen av den kvinnliga kroppen under kläderna. Har aldrig reflekterat över hur fint det är innan.

Det var som att jag slutade med behå från en dag till en annan, om inte klänningen uppenbart kräver sin behå. På tisdag ska jag till kontoret. Jag undrar om jag kommer gå utan behå. Vet knappt om det ens är socialt accepterat? Men så har jag ju uppenbart inte varit uppdaterad på ämnet heller.

Från en lördag i mitten av juni.

Jag sitter på balkongen med ett glas rosévin intill. Klockan är bara fem, men känns som mycket mer. Jag vaknade med en känsla av rastlöshet tidigt imorse. Vi var på gymmet redan vid nio. Trettio minuters yoga, en timmes styrka.

Bytte från träningskläder till bikini och en luftig klänning. Köpte varsin sallad, en ask jordgubbar och några flaskor bubbelvatten och gick till Hagaparken. Låg på en filt, lyssnade på bok och njöt av min mans hand tung och varm över min mage.

Promenerade och handlade till en caesarsallad med räkor och till en drink med rom och ananas till efterrätt. Jag ska skriva klart det här, dricka mitt rosévin och njuta av tystnaden på balkongen, sedan ska jag skölja bort dagen från kroppen, kliva i trosor och en tunn klänning och göra oss en kväll här hemma, bara vi två.

Borta bra men hemma bäst.

Jag kom hem till sist, efter en timmes tågstrul och försening. Det var tusen grader varmt på tåget och lukten av tågkupé satt fast på min hud. Välkomnades i dörren av min man och en drink. Ordagrant. Jag klev in genom dörren och han kysste mig och räckte över en drink.

Barnet har tagit sommarlov och åkt till sin pappas stad. Han ska jobba i Furuviksparken hela sommaren, kommer bara hem spridda dagar då och då. Så lägenheten var tyst och lugn. Duschade bort doften av tåg, tvättade håret och tassade naken genom den mörka lägenheten och kröp ner bredvid min man under luftiga lakan. Äntligen hemma.

Kvinnan i Göteborg och dottern i Paris.

Det är tjugosju grader varmt och luften vibrerar mellan husfasaderna. Jag promenerar tillbaka till hotellet efter mitt evighetsmöte. Dricker två stora glas citronvatten. Sitter i hotellobbyn och arbetar i väntan på att tåget ska ta mig hem.

Fast jag har ingen lust att jobba. Skjuter upp tråkiga saker, väljer vilka mail jag ska svara på, duckar ett möte med (den sanna) ursäkten att det spelas hög musik i bakgrunden. Skriver det här istället för att skriva en sammanfattning av dagens möte. Längtar efter att få stänga ner, kliva på tåget och starta de två sista timmarna av Dottern i Paris av Kristin Harmel.

Rapport från Göteborg.

Del ett av dag två är avklarad. Den bestod av ett par snabba möten på vårt Göteborgskontor,  en lunch i solskenet på en golfklubb och så en workshop inför mötet som väntar imorgon. Jag är tillbaka i min hotellsvit, har tränat och svarat på dagens sista mail.

Om en halvtimme börjar del två: middag med min chef. Jag borde antagligen sluta skriva och börja duscha. Ja, så måste det bli.

Om Göteborg, rabarber spritz och kontorsbibeln.

Jag är i Göteborg. Checkade in på Pigalle och blev uppgraderad till en svit. Har en soffgrupp och allt. Den är blommig och enorm. Allting är blommigt och enormt, även den rabarber spritz som står framför mig. Hoppas även frukosten imorgon.

Jag har haft mina möten, promenerat en timme längs vattnet och lyssnat på bok, ätit en mjukglass med karamellströssel. Köpte med mig tolv kycklingnuggets med sötsur dipp från McDonalds och åt i svitens enorma blommiga soffa med datorn intill. Drack cola zero och skrev inledningen till kontorsboken som jag behöver få ut mig den här veckan. 

Nu är jag på kapitel två, det som handlar om saker som att man inte får äta vid skrivbordet i det öppna kontorslandskapet, och har flyttat upp till restaurangen och ersatt läsken med en drink. När kapitlet är slut ska jag flytta ner till baren i entréplan och beställa ett glas vin och skriva det tredje kapitlet. 

Den kommer bli så nykter, den här kontorsbibeln (som jag precis döpte den till).

Helgen vecka 23 och vardagarna vecka 24.

Jag öppnade inte datorn på hela helgen. Spenderade lördagen på min brors enorma altan, firade hans dotter som tog studenten. Hade en dag av egentid igår. Det var en bra helg. Snudd på fantastisk, faktiskt. 

Jag har lyssnat på en bok från början till slut. Promenerat över Norra Djurgården. Ätit glass och druckit iskaffe. Inte kunnat motstå den där blå klänningen som jag lämnade kvar i butiken i fredags, den som jag inte kunde sluta tänka på. I mitt huvud var den redan min. Såg mig själv i den på vår årsdag nästa vecka, på min brors fyrtioårsfest i juli, i Paris i augusti.

Nu är det måndag, helgen är förbi och datorn är igång. Det kommer vara den och jag hela veckan. Imorgon åker vi till Göteborg, datorn och jag. Vi har möten dagarna i ända men på kvällarna är det bara vi, ett glas vin och en kontorsbibel att skriva.

En av mina laster.

Jag kunde inte sova inatt. Låg och vände och vred, lyssnade på tankar om allting som borde göras. Det slutade med att jag gick upp och jobbade ett par timmar tills tankarna tystnade. Det gjorde också att jag vaknade imorse med en känsla av att vara i fas.

Gav mig ut på lunchen för att hitta en klänning till min brorsdotters studentmottagning imorgon. Jag har tusen klänningar men ingen som är ljus. Hängde fem klänningar över ena armen och gick till provrummet. Insåg inte förrän jag radat upp dem att fyra var svartvita och bara en i vad som var målet: färg.

Den var himmelsk visserligen, koboltblå och öppen i ryggen och med vidd i kjolen, men den slog ihjäl alla möjligheter att bära behå och det funkar på en date eller en middag men inte på en släktträff, så jag lämnade kvar den i butiken. Köpte en annan klänning, också fantastisk, men nu kan jag inte sluta tänka på den där blåa klänningen.

Omvända roller.

Jag snoozade en timme imorse. Det kändes som att jag hade grus i ögonen under de två första mötena. Ställde mig i duschen på lunchen, lät varmt vatten rinna över ryggen. Klev i en lång och vid klänning, snurrade upp håret i en snodd, lade knappt någon makeup alls.

Promenerade till nya kontoret och inspekterade byggarbetsplatsen. Bokade två nätter i Göteborg. Ringde min chef och sa att jag norpat det sista rummet. Var ska jag bo då? sa han. Inte vet jag, svarade jag.

Dricker fem, sex, sju koppar kaffe. Är sugen på den åttonde nu men jag borde inte. Min man tömmer diskmaskinen under en spänd tystnad, för det är omvända roller och nu är det jag som är boven, för jag jobbar jämt, nästan hela tiden.

Allting som ryms i dagarna.

Jag sitter på tåget. Lyssnar på bok och skriver det här. Jag kan bara skriva en mening i taget, sedan behöver jag titta upp, fästa blicken någonstans utanför fönstret. Att skriva på tåg har aldrig varit för mig.

Jag har varit i den lilla staden. Jag ska tillbaka på lördag, fast då för min brorsdotters student. Idag har jag haft lönesamtal med några ur mitt gäng, avdelningsmöte samt en andra intervju med en kandidat till en tjänst som jag har utannonserad.

Om en halvtimme är jag framme i Stockholm. Jag hinner bara hem, dra en borste genom håret och bättra på läppstiftet, för på Wasahof väntar ett bord och sex vänner.

Rapport från en nationaldag.

Nationaldagen. Vaknar vid nio. Slår upp balkongdörrarna och släpper in ljummen luft. Tunn klänning och uppknäppt mjuk skjorta. Promenerar runt Kungsholmen. Går hem, hämtar träningsväskorna och en filt, plockar varsin sallad och går till Hagaparken. 

Äter lunch och tittar på människor. Lyssnar på bok och blundar. Går och tränar. Knäböj, bulgarians och good mornings. Måste gå snigellångsamt på vägen hem. En dusch och så klänningen och skjortan igen. 

Går och hämtar dagens andra islatte. Sätter mig på balkongen och här sitter jag nu. Det är meningen att jag ska förbereda en presentation som ska hållas imorgon, men det lockar mycket mer att titta på klänningar på internet.

Ännu en måndag.

Jag sitter skräddare i min svägerskas soffa. Det är klämdag, men vi jobbar. Min man och jag från hennes soffa och hon från sin skönhetsklinik. På golvet framför mig ligger hennes hund och sover. Vi håller oss ur vägen för städerskan hemma hos oss.

Om en timme eller så kommer vi korsa kvarteret och kliva in i vår egen hall. Det kommer dofta såpa och rena trägolv. Jag ska slå upp balkongdörrarna på vid gavel, hälla upp ett glas iste från tillbringaren i kylen och jobba färdigt det sista från mitt eget köksbord.

Litet, intimt och vackert.

Vi var på bröllop igår. Det var litet, intimt och vackert. Några dagar före vigseln frågade min svägerska om jag ville göra hennes brudbukett. Den står i en vas på vårt matbord nu, för de åkte direkt från bröllopsmiddagen till bröllopsresan.

Den långa satinklänningen som jag bar igårkväll hänger på en galge i sovrummet, intill min mans kostym. Jag är inte redo att tvätta och vika undan den. Jag vill påminnas om känsla av tyget mot kroppen, av blommornas doft mot näsan, min mans hand runt min.

Stockholm nu och Paris snart.

Värmen försvinner från Stockholm samtidigt som jag läser ut Malibu brinner. Jag råkar krympa min mans tröja i tvätten och den blir perfekt över mina skjortor på promenaden till kontoret. Lyssnar sönder Taylor Swifts nya låtar, dricker islatte och fryser om fingrarna.

Sandra Beijer har varit i Paris. Jag suger åt mig alla små tips, antecknar i mobilen och tittar länge på bilderna. Sitter tätt intill min man på kvällarna och bläddrar bland Paris alla hotell och restauranger, planerar och drömmer, vi två tillsammans.

En bättre plan b.

Hela våren har jag kämpat med mitt träningsupplägg. Jag har en varannan dag rutin: varannan dag styrketräning, varannan dag springa. Vila då och då när det behövs. Men den här våren har jag vilat för mycket och sprungit för lite. Ersatt löpning med gym bara för att det är roligare.

Igår kom jag på att jag kan promenera istället. Gå så snabbt att jag får puls men inte så fort att det blir en tyngd i bröstkorgen. Att jag kan lyssna på bok istället för musik. Ha en mjuk sweatshirt till träningstightsen och solglasögon i håret. Jag kan promenera över Djurgården, genom Hagaparken, korsa Stockholms alla broar. Jag kan gå hur långt som helst.