Tankarna tar aldrig paus.

Jag springer mitt allra snabbaste. Det tar stopp helt plötsligt när orken rinner ur mig. Jag stannar och lutar mig fram, händerna mot knäna, andetagen fast i strupen. Tankar som aldrig tystnar, ett trassel i hjärnan.

Jag skriver med den som är målsägande. Hon säger att det är sant, att han anhölls i måndags och häktades igår. Hon vet inte om honom och mig. Det behöver hon inte veta. Om jag pratar med henne en vacker dag ska jag berätta. Jag tror att hon förtjänar att veta.

Hon har varit sjukskriven sedan det hände för ett år sedan. Han har fortsatt med sitt liv, ett gott liv. Det finns en sanslös orättvisa i det. Samtidigt tänker jag på hans son, på hans dotter, hur klarar de sig nu?

Skvallret sprider sig som en löpeld genom alla våra kontor. Mitt namn har nämnts några gånger. Var de inte lite konstigt nära? Bara vänner säger hon? Jag kan fortfarande inte förstå att han har gjort det, jag kan inte tro det. Och samtidigt: hon säger att han har gjort det och jag tror henne.