Jag lever, jag är här. Jag vet bara inte vad jag ska skriva. Tack och lov för att jobbet kräver allt och lite till. Jag sitter i möten från nio till fem, har bara korta enstaka mötesfria stunder. Fokuset måste vara totalt om dagarna och det hjälper.
Kommer hem från jobbet, äter middag, tar pulsen på barnet, på mitt förhållande. Tränar mitt allra hårdaste för att matta ur kroppen. Svarar på mail, jobbar undan någon uppgift. Går och lägger mig, drömmer oroligt, börjar om igen.
Utan att veta detaljer, så hör jag ditt obehag och kan förstå att tankarna snurrar och lever sitt eget liv. Hoppas du landar i en bättre situation snart.
SvaraRaderaJa, obehag är ett bra ord för att beskriva det. Hela situationen är surrealistisk. Har så svårt att greppa den.
RaderaTack snälla. ❤️