Jag kan inte somna. Min mans arm ligger tung runt mig, hans andetag mot min nacke. Våra kuddar ligger tätt intill varandra hela natten, decimeter av ledig yta runt oss men inte emellan. Jag tänker på hur chockad jag skulle bli om han lämnade mig.
Jag undrar om det kan gå till så. Om man kan sova varje natt så nära någon samtidigt som man funderar på att gå. Ibland hör man folk säga att det kom från ingenstans. Men jag vet inte, kanske är vi bara blinda för det vi inte vill se?
Det finns ingen anledning till att jag undrar, annat än att det är intressant. Jag funderar på hur jag själv skulle göra. Skulle jag vara tyst, låtsas som ingenting, fram tills det inte längre gick eller skulle jag säga något innan?
Jag vet inte. Det går upp och ner i förhållande, fram och tillbaka, och när ska man oroa sin partner och när ska man vänta ut det? Och fortsätter man vara nära medan man väntar?
Så mycket jag inte vet.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaNy kommentar pga en del föll bort...
SvaraRaderaJag hade en sådan period förra våren som varade ganska länge, runt ett halvår. Jag berättade för min sambo hur jag kände. Mycket av det var pga att det kändes dött mellan oss. Hellre ensam än att känna så. Det blev bättre men det tog tills efter sommaren innan det kändes ok igen, och nu känns allt bra. Mycket av det var säkert pga covid. Det är inte sunt att umgås 24/7, bara vi två i en lägenhet, framför allt inte när man som jag har stort behov av egentid (som i att vara helt ensam hemma). Tog upp det många gånger, att jag t.o.m. hade tittat på egen lägenhet, utan att det kändes bättre, men till slut vände det. Antar att om man någonstans fortfarande känner att det ju är den personen som jag vill leva med, att man har en grundkänsla som säger det, så stannar man och väntar ut den dåliga perioden. Vi har redan lovat varandra att vi säger till direkt när något skaver så att man aldrig behöver undra.
Jag tror också att den där grundkänslan måste finnas för att man ska orka kämpa vidare. Skönt att det blev bättre för er. Jag tänker också att såna perioder är oundvikliga i de flesta förhållandena, det kan inte bara vara bra. Men grundkänslan får aldrig försvinna.
RaderaMen av nyfikenhet - sade du till direkt när du kände skavet, eller behövde du grunna över det på egen hand först? Och om du behövde det, fortsatte du vara nära honom under tiden?
Jag sa till direkt när jag kände att det var ett skav som höll i sig och som påverkade mitt humör. Vi är väldigt öppna med allt sådant här och jag är väldigt glad att leva med en person som alltid tar sådant här på rätt sätt. Hans första tanke är alltid att det här måste vi lösa. Han lyssnar alltid och anklagar aldrig mig, det leder aldrig till gräl utan han frågar bara hur vi ska lösa det, om han kan göra något annorlunda osv. Det är väl också en av anledningarna till att jag har grundkänslan av att det är honom jag ska leva med.:) När jag efter ett tag kände att det känns inte alls bättre trots att vi pratat om det tog jag upp det igen, och sedan igen. Till slut blev det bättre och nu är allt som det ska vara igen.:)
RaderaAngående om vi fortsatte att vara nära så var problemet just att vi aldrig var nära längre och när man känner som jag gjorde tar man automatiskt ännu mer avstånd eftersom jag inte kände att han ville vara nära. Vilket han ville sa han, men det måste ju visas också. Vi kändes som ett gammalt gift par som typ klappar varandra på kinden en gång om dagen om ens det.
Fint att få en inblick i hur ni har det. Och nu, är det bra nu?
RaderaJapp, det är bra igen.:) Längtar fortfarande efter att det blir mer normalt igen och att vi inte tillbringar dygnets alla timmar tillsammans. Tror det är sundare att man får egentid och man har sitt eget liv utanför hemmet också. Just nu vågar ingen av oss träffa folk alls eftersom det sprids helt galet. Undrar om jag känner någon som inte är/har varit sjuk.
RaderaFint att det är bra igen! Och ja, håller med, egentiden är livsviktig.
Radera