DN plockar upp nyheten om vårt skelett. Jag pratar med min mamma. Hon frågar om jag känt av någon närvaro och jag säger att ibland när jag öppnar badrumsdörren känns det som att någon står utanför. Min man skrattar högt.
Det har du aldrig berättat, säger han. Och källaren, säger jag. Fy fan vad läskig den är, jag har hjärtklappning varje gång jag går ner dit och jag brukar inte vara känslig för sånt. Han skrattar ännu mer.
Min svägerska skriver. Om ryggraden låg hos grannen mittemot kanske kraniet ligger under ert golv? Jag skriker rakt ut. Lägger mig i sängen och mår dåligt, lika delar på grund av covid som tanken på skelett under golvet. Min man ger mig glass och whisky. Jag kommer aldrig mer bli mig själv, säger jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar